christinehenriksson

Isak har en kompis här. De leker... inte! Förväntningarna har krockat, för mamman har satt en gräns idag, inget Wii och ingen film! Ut och lek i solskenet och kicka boll, låtsasbo i trädkojan, bygg lego, klä ut er till riddare och prinsessor, lek med bondgården, lägg pussel, spela Uno eller pärla. Jag ger gärna förslag och leder fram till lek men att leka med dem, nix, pix där går gränsen! Vad är det för fel på vanlig hederlig LEK? Fantasi och låtsasvärldar kom tillbaka! Ungarna får interagera själva, annars får de vara själv, utan kompis... Ha tråkigt då! Livet är tråkigt ibland!

Ringer kompisens mamma. Hon vill att de försöker, lite till.

I lördags flöt leken. Isak med "ny bekantskap", småfolket var synkade och hade bott in sig på Isaks rum. Såg inte röken av dem. De samtalade, kompromissade och satte ord på tankar - där den ena slutade tog den andre vid. Jag tjuvlyssnade och log. Så ska det vara! Egen drivkraft, egen lust! Igår när "babygruppen" var här på förmiddagsfika var det sak samma. Trots att ungarna inte träffats på månader och några inte går på samma förskola, kom de igång, direkt! Härligt!

Under årens lopp som barn själv och med egna barn har jag funderat över ett fenomen och mönster, kring det här med kompisar och lek. Och nu sticker jag ut hakan!

En del kompisar har helt enkelt verkat mer roade av att hänga med oss vuxna än att leka med vårt barn, alltså deras kompis. Någon har varit mer intresserad av vad vi ska äta och fika och där emellan gärna frågat om det finns godis eller glass. Vad säger det beteendet? Vad har varit skälet till att barnet vill komma och leka (för så är det, de här barnen vill aldrig vara hemma hos sig själva och leka)? Varför? Är skälet att föräldrarna behöver barnvakt? Säg det i så fall! Klart vi hjälper till om vi kan, om det är okej att vi skulle bett om detsamma, i alla fall hypotetiskt. Det är väl mycket ärligare? Själv skulle jag aldrig drömma om att låta mina ungar "fixa sin egen barnvakt", kamouflerat under motiveringen att barnet vill leka, för att jag skulle få ensamtid.

Om jag drar det till sin spets, så är det en form av parasiterande egoism, lite som den där Ove-familjen i "Solsidan"... På något sätt vänder de saker till sin fördel och spelar på det dåliga samvetet. Visst ska man ställa upp, men det är skillnad på att ställa upp och att bli utnyttjad!

Likadant är det om någon lånat något och man ber att få tillbaka. Då kan det hända att man får en sån där spydig kommentar som liksom vänder det till att det är man själv som är snål. Jag vill inte vara någon snål människa, varken med känslor, mat eller pengar och jag strävar inte heller efter millimeter-rättvisa! Jag vill att vårt hem ska vara fullt av kompisar och att de ska känna sig välkomna här. Och jag skulle aldrig kunna bli försäljare, för jag kan inte ta betalt, prutar till och med mig själv... MEN, jag vill inte bli utnyttjad! När jag märker det mönstret blir jag petig - att rätt ska vara rätt!

Så nu var det sagt! Hoppas att ungarna har kvar några kompisar efter det här klargörandet ;) men det vet jag att de har, för detta är ändå i det stora hela, ett rätt minimalt förekommande dilemma...

Plötsligt händer det! Ungarna är igång, om än "i vildaste laget-lek". Lite lunch i småfolksmagar kan göra gott! :) Ser fram emot mer god lek och en liten fika med Jenni i eftermiddag.