Hunden

Imorgon ska gravida hemvändarkompisen Jenni och jag bege oss ut på en liten roadtripp, närmare bestämt till Skåne. Vi ska prata, prata, prata... luncha ute, göra ett IKEA-besök, titta på en Rideback-tik och kanske svänga in till paranteserna i Billehåla för en eftermiddagsfika.

Konsulterade idag samma väninna som tillika är veterinär, om Sixtens eh... så kallade bristande impulskontroll och hyperaktivitet. Misstänker starkt att vederbörande har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning - ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder), hunden alltså! Inte mer än rätt att veterinärskan får ta sitt ansvar när hon nu rekommenderade den här rasen, till förmån för West Highland Terrier som vi först var inne på ;) De tungt vägande veterinärargumenten var att papillonhundar är friska och pigga, och ja, jag får väl tillstå att det stämmer. Frisk som en nötkärna och pigg, det är bara förnamnet! Sixten skäller till och med när någon sätter ner en kaffekopp hårt i bordet. Om man höjer rösten åt den lille gynnaren blir han ännu mer exalterad, lägger man ner honom svarar han i affekt. Han ska ha superkoll på allting och vilar bara ytligt. Sover i princip aldrig djupt och utslagen, inte ens efter flera timmars promenad över stock och sten lös i t.ex. svampskogen, inte ens efter träning på Brukshundklubben, som brukar knocka de flesta fyrbenta, inte ens efter lek med andra hundar, "nosträning" eller naturlig agility i skogen.

Ser han en annan hund och får tillåtelse att hälsa dröjer det inte många sekunder innan han prövar sina tänder mot den andres strupe, valp som tik, tik som hanhund. Han blir så upphetsad att han börjar slåss direkt, läser inte av, luktar inte av, utan bara pang på!

Vår gamla schäfer som kunde vara rätt skarp i vissa situationer hade i alla fall motorn på rätt ställe. Aldrig att hon skulle okynnesbjäbba sådär och sa man till henne blev hon tyst. Inte en enda gång hörde vi henne morra åt någon i familjen. Hade hon ett märgben räckte det att titta på henne, så släppte hon det. Häromkvällen höll jag på att mista ett pekfinger när jag skulle erövra ett kycklingben som Sigge lyckats få tag på. Då undvek jag ändå att trigga igång proceduren till en kamp/lek, använde i princip bara rösten och mitt kroppsspråk. Jag vann, men han tog sista ordet. Grr... på dig själv, mini!

Jag erkänner villigt att den här är en svår hund/ras. Mycket svårare än vår schäfer och då har han ändå uppfostrats på samma sätt. Extremt svår att få rumsren (ofta så med små hundar säger veterinärkompisen), "svårläst", kaxig, stresskänslig och bjäbbig till tusen...

ADHD-medicin finns för hundar också. Dags att prova!

...men rätt skitgullig, faktiskt!

Kram!
/Inis

Kommentarer
Postat av: F e l i c i a

Men han är ändå den finaste hunden, även med adhd!

2011-02-15 @ 09:02:41
URL: http://henrikssonfelicia.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0