christinehenriksson

Till något tungt och jobbigt.. det som gnager i mitt samvete och gör att jag inte känner mig snäll. Usch, jag hatar att känna så! Det gäller en äldre nära släkting med ett vedervärdigt beteende. Jag skyr henne som pesten för allt som hon står för. Hon är egocentrisk, fördömande, nedlåtande, självgod, arrogant, fin i kanten och elak. Inte en mening kan hon uttala utan att någon av de nyss uppräknade egenskaperna visar sig, och pratar det gör hon konstant! Det värsta är att alla andra också upplever henne så, t.om. hennes egna barn. Hon gör inte något som inte gagnar henne själv och det hjälper inte att bemöta det hon säger eller försöka få henne känna empati eller samvete, för hon äger inget. Vi, de närmst sörjande har försökt, men då blir hon ett offer - en martyr. Hon slukar enorma mängder energi och kan ställa till hemska scener, man skäms på hennes bekostnad. Ingen vill eller orkar sitta jämte henne. Det värsta är att hon är gammal och ensam. Om det hade varit som det borde hade jag kunnat åka och bo hos henne några dagar ibland, med barnen, så som jag gjorde till farmor och farfar, och ta med henne på utflykter eller bara handla eller fika, men jag orkar inte lyssna, orkar inte förgiftas av negativitet, orkar inte ätas upp - slukas levande. Snart är det för sent... tiden rinner iväg. Om hon bara inte hade pratat illa om allt och alla...