Läst i tidningen
För ett tag sedan kunde vi genom media följa Håkan Juholt på charmoffensiv, åkandes land och rike runt för att såsmåningom dimpa ner i Hallands inland, närmare bestämt i Ullared. S-ledaren imponerades stort av vd:n för det gigantiska handelsmeckat och lär ha utbrustit:
"Du lägger alltså en sportbar mitt bland tjejkläderna? Det är ju djävulskt uttänkt. Finns det ett Nobelpris i handelsstrategi borde du få det!"
"Du lägger alltså en sportbar mitt bland tjejkläderna? Det är ju djävulskt uttänkt. Finns det ett Nobelpris i handelsstrategi borde du få det!"
Uttrycket föranleddes av att det i sommar alltså ska öppna en sportbar mitt i avdelningen för kvinnokläder. "Samtidigt som kvinnorna fortsätter att shoppa har de männen runt hörnet om de vill ha smakråd", berättade Boris Lennerhov under rundvandringen.
Samme Lennerhov fick igår svara på "Dagens fråga" i den lokala blaskan. Frågan löd: Blir Kalle Moraeus en bra julvärd? Lennerhov svarade: "Ja, visserligen borde det kanske ha varit en kvinna i år, men han är en mysig liten farbror så det blir säkert bra."
"Mysig liten farbror..." Hjälp! Efter "8-frågor" vid frukostbordet denna lördag slog jag och mannen vad om hur gammal Moraeus kan vara. Jag gissade på under 50 och Patrik på 52. Två knapptryck bort fanns svaret. Jag hade rätt. Älskar att ha rätt! Han är blott 48, den gode Moraeus. En förhållandevis ung farbror med andra ord...
Hm... till skillnad från Juholt imponeras jag inte så lätt av varken det ena eller andra. Däremot kan jag härmed konstatera två saker:
1. Nej, Lennerhov borde inte få Nobelpriset i handelsstrategi om det inrättas ett sådant. Däremot är han en självskriven kandidat till ett annat slags pris, förslagsvis med motiveringen: "Konkret verkande för gammeldags stereotypa könsroller. (Å andra sidan... måste Lennerhov ha grubblat över det där med könskvotering, gällande julvärdskap. Hm... förvirrande.)
2. Lennerhov må vara en krängare när det gäller handel, men när gäller åldersbedömning verkar inte hissen ha gått riktigt ända upp. "Mysig liten farbror..." Hur kul är det epitetet?
Jul och sånt
Jaha... jämngrått ute och förhållandevis varmt. November, om än i slutet. Julkänslor? Absolut inga alls! Tar fram kaneldoftoljan, sniffar lite - hjälper inte. Rotar fram några gamla julnummer av Lantliv, bläddrar, men kan lugnt konstatera att jag inte är där... än. Julmarknader? Ingen lust.
Går hem från Katrinebergshallen, adventsljusstakar i fönstren - tidigt, ett hån för en som inget känner.
Mat då? I fredags när jag glufsade i mig en hel lantpatébit på egen hand medan kvällsmaten tillreddes, kunde jag faktiskt förnimma en försmak av Ekholmens julbord. Hade bara tänkt ta en liten hörna, med några smågurkor och Cumberlandsås. En liten bit, blev en stor bit, som blev hela patén! Underbart... och mättande. Petade bara i kvällens kycklingwok sen, men det var det värt.
På tal om Ekholmens julbord vill jag gärna ta tillfället i akt att göra lite reklam, vilket hör till ovanligheterna i min blogg. Ekholmen har kanske inte det största julbordet jag ätit, men är definitivt ett av de bästa. Älskar småskaligheten, det familjära och hemgjorda, små skålar - fräscht, de egna varianterna, sill i mängder, laxrulle, hemgjort knäckebröd, Ekholmens ugnsbakade lax som vi hade på bröllopet och kallskuret vilt, är mina favoriter... och grönkålen förstås. Grönkål gillar hela familjen. Skånskt och halländskt i skön förening.
Har i vart fall börjat planera adventskaffet den andra advent, då vi ska hälsa på Nina. Hur kan man hälsa på någon som är död, undrar ni då. Jo, i tanken och minnet finns hon ju kvar. Ingen klyscha. En söndag i advent varje år finns vår Nina med, fast på ett annat sätt, förstås. Hon brukar få ett mosshjärta med rosor och vi pratar med henne vid graven och om henne när vi fikar. Ibland översköljs jag av förlusten och tomheten, att jag saknar henne så vanvettigt. I förrgår hade jag hennes röda scarf som jag fick efter begravningen. Den lila stickade klänningen hänger också med, men kan nästan vara jobbig att ha på sig, för den klänningen ÄR verkligen Nina. Nina - så rak och äkta, så godhjärtad och skarp, alltid på väg mot något nytt. Det kan man se symboliskt.
Tänkte baka en stabbig fruktkaka då, med fikon och katrinplommon dränkta i madeira. Ni vet som en sån där tysk "stolle"... fast med grovhackad mörk choklad inuti och en ljuvligt kletig chokladglasyr utanpå. Gör nog en smörgåstårta också, kan behövas något matigt... eller ljumma scones med fikonmarmelad och goda ostar eller danska små smörrebröd. Saffransparfait i portionsformar ska det i alla fall bli, och någon ny glöggsort. Lång linnefärgad duk på köksbordet. Mörkröda detaljer - är ju allergisk mot tomterött.
Ja, ja... ikväll är ikväll och den vitlöksspäckade fläskkarrén står i ugnen. Tunt skurna skivor karré, pitabröd, turkisk yogurt, lökringar, feferoni, ajvar relish, finriven vitkål och tomatskivor. Vad blir det, en söndagskväll i november? Hemlagad kebab, såklart! För vi kör väl turkiskt vi. Än är det inte advent.
Går hem från Katrinebergshallen, adventsljusstakar i fönstren - tidigt, ett hån för en som inget känner.
Mat då? I fredags när jag glufsade i mig en hel lantpatébit på egen hand medan kvällsmaten tillreddes, kunde jag faktiskt förnimma en försmak av Ekholmens julbord. Hade bara tänkt ta en liten hörna, med några smågurkor och Cumberlandsås. En liten bit, blev en stor bit, som blev hela patén! Underbart... och mättande. Petade bara i kvällens kycklingwok sen, men det var det värt.
På tal om Ekholmens julbord vill jag gärna ta tillfället i akt att göra lite reklam, vilket hör till ovanligheterna i min blogg. Ekholmen har kanske inte det största julbordet jag ätit, men är definitivt ett av de bästa. Älskar småskaligheten, det familjära och hemgjorda, små skålar - fräscht, de egna varianterna, sill i mängder, laxrulle, hemgjort knäckebröd, Ekholmens ugnsbakade lax som vi hade på bröllopet och kallskuret vilt, är mina favoriter... och grönkålen förstås. Grönkål gillar hela familjen. Skånskt och halländskt i skön förening.
Har i vart fall börjat planera adventskaffet den andra advent, då vi ska hälsa på Nina. Hur kan man hälsa på någon som är död, undrar ni då. Jo, i tanken och minnet finns hon ju kvar. Ingen klyscha. En söndag i advent varje år finns vår Nina med, fast på ett annat sätt, förstås. Hon brukar få ett mosshjärta med rosor och vi pratar med henne vid graven och om henne när vi fikar. Ibland översköljs jag av förlusten och tomheten, att jag saknar henne så vanvettigt. I förrgår hade jag hennes röda scarf som jag fick efter begravningen. Den lila stickade klänningen hänger också med, men kan nästan vara jobbig att ha på sig, för den klänningen ÄR verkligen Nina. Nina - så rak och äkta, så godhjärtad och skarp, alltid på väg mot något nytt. Det kan man se symboliskt.
Tänkte baka en stabbig fruktkaka då, med fikon och katrinplommon dränkta i madeira. Ni vet som en sån där tysk "stolle"... fast med grovhackad mörk choklad inuti och en ljuvligt kletig chokladglasyr utanpå. Gör nog en smörgåstårta också, kan behövas något matigt... eller ljumma scones med fikonmarmelad och goda ostar eller danska små smörrebröd. Saffransparfait i portionsformar ska det i alla fall bli, och någon ny glöggsort. Lång linnefärgad duk på köksbordet. Mörkröda detaljer - är ju allergisk mot tomterött.
Ja, ja... ikväll är ikväll och den vitlöksspäckade fläskkarrén står i ugnen. Tunt skurna skivor karré, pitabröd, turkisk yogurt, lökringar, feferoni, ajvar relish, finriven vitkål och tomatskivor. Vad blir det, en söndagskväll i november? Hemlagad kebab, såklart! För vi kör väl turkiskt vi. Än är det inte advent.
Glad för det lilla
Idag känner jag mig glad för mitt nya, snygga, röda köksförkläde och att jag fick en motsträvig ponny att gå på tygeln under kvällens ridlektion. Det ska tillkännages att det är rätt kul att rida ponny ibland. ;)
Jag känner mig också tacksam över att läkaren jag besökte idag, inte kände någon knuta i bröstet, trots mina diffusa symptom. När jag låg där på britsen med tuttarna i vädret försökte jag naturligtvis mota bort det något obekväma i situationen genom prat och åter prat, och är det något jag är tämligen bra på så är det just det. Att prata! Samtidigt som jag självklart försökte få det att verka som att det var den helt naturligaste situationen i världen (ungefär som hos gynekologen, ni vet), typ att jag nästan dagligen brukar ligga halvt avklädd framför en otydd man som ska känna och klämma.
Jag beklagade mig och gjorde en utläggning i stil med att det är så himla svårt att känna själv. Varav läkaren svarade: "Ja, det förstår jag. Här är ju inget att känna." Snabbt som katten snärjde han sedan in sig i ett förtydligande: "Eh... jag menar ju inte att du är UNDERUTVECKLAD eller så... bara att vävnaden är mjuk". Så bra då! ;) Tur att det var en luttrad, okänslig 37-åring som fick det kliniska utlåtandet.
Min mor brukar skämtsamt säga: "De är inte stora, men de är långa". Hon är skojsig, hon! Oftast brukar kanske det gå hand i hand, med tiden i alla fall. Inget konstigt med det. Mina är varken stora eller för all del långa, men de har fyllt en funktion, producerat mängder med mjölk och mättat två ungar. Den ena ungen i ett år och den andra i åtta månader.
Jag har jobbat med kor en gång i tidernas begynnelse och det har säkert format min rätt pragmatiska inställning till det här med tuttar. Ärligt talat liksom... fett, bindväv, mjölkgångar och mjölkkörtlar. Hur märkvärdigt är det egentligen?
Små, stora, slängiga, hängiga, hoppiga, toppiga... spelar roll, bara de är friska! Och till alla tonårstjejer... sluta bekymra er! Det är förspilld kvinnokraft!
Här är mitt nya förkläde. Visst är det fint?
Jag känner mig också tacksam över att läkaren jag besökte idag, inte kände någon knuta i bröstet, trots mina diffusa symptom. När jag låg där på britsen med tuttarna i vädret försökte jag naturligtvis mota bort det något obekväma i situationen genom prat och åter prat, och är det något jag är tämligen bra på så är det just det. Att prata! Samtidigt som jag självklart försökte få det att verka som att det var den helt naturligaste situationen i världen (ungefär som hos gynekologen, ni vet), typ att jag nästan dagligen brukar ligga halvt avklädd framför en otydd man som ska känna och klämma.
Jag beklagade mig och gjorde en utläggning i stil med att det är så himla svårt att känna själv. Varav läkaren svarade: "Ja, det förstår jag. Här är ju inget att känna." Snabbt som katten snärjde han sedan in sig i ett förtydligande: "Eh... jag menar ju inte att du är UNDERUTVECKLAD eller så... bara att vävnaden är mjuk". Så bra då! ;) Tur att det var en luttrad, okänslig 37-åring som fick det kliniska utlåtandet.
Min mor brukar skämtsamt säga: "De är inte stora, men de är långa". Hon är skojsig, hon! Oftast brukar kanske det gå hand i hand, med tiden i alla fall. Inget konstigt med det. Mina är varken stora eller för all del långa, men de har fyllt en funktion, producerat mängder med mjölk och mättat två ungar. Den ena ungen i ett år och den andra i åtta månader.
Jag har jobbat med kor en gång i tidernas begynnelse och det har säkert format min rätt pragmatiska inställning till det här med tuttar. Ärligt talat liksom... fett, bindväv, mjölkgångar och mjölkkörtlar. Hur märkvärdigt är det egentligen?
Små, stora, slängiga, hängiga, hoppiga, toppiga... spelar roll, bara de är friska! Och till alla tonårstjejer... sluta bekymra er! Det är förspilld kvinnokraft!
Här är mitt nya förkläde. Visst är det fint?
Smått och gott
Ikväll ska vi ha middag. För syskon och kusiner med respektive, moster och föräldrar. Älskar att ha middagar! Idag viger jag mig åt fröjderna i köket. Här kommer menyn:
Bubbel till fördrink med små tapasliknande tilltugg
Italiensk salami, prosciutto och melonspett, manchego-ost, kalamataoliver och lättsaltade lantchips + laxcheesecake skuren i små munsbitar (vet att det inte passar in i det sydeuropeiska tapas-temat, men blev grymt sugen...)
Förrätt: Trattkantarellsoppa med ädelostgratinerad pain riche
I glasen: En fyllig sydafrikansk Chardonnay
Varmrätt: Boeuf Bourgignon med rösti, ekblads- och hericovertsallad
I glasen: En kryddig italienare (samma som i grytan)
Dessert: Annas maffiga am. äppelkaka med len vaniljglass
I glasen: Portugisiskt portvin
Kaffe och olika sorters mörk choklad
Bubbel till fördrink med små tapasliknande tilltugg
Italiensk salami, prosciutto och melonspett, manchego-ost, kalamataoliver och lättsaltade lantchips + laxcheesecake skuren i små munsbitar (vet att det inte passar in i det sydeuropeiska tapas-temat, men blev grymt sugen...)
Förrätt: Trattkantarellsoppa med ädelostgratinerad pain riche
I glasen: En fyllig sydafrikansk Chardonnay
Varmrätt: Boeuf Bourgignon med rösti, ekblads- och hericovertsallad
I glasen: En kryddig italienare (samma som i grytan)
Dessert: Annas maffiga am. äppelkaka med len vaniljglass
I glasen: Portugisiskt portvin
Kaffe och olika sorters mörk choklad
Hemma!
I soffan, iklädd pyjamasbyxor och mjuk trikåtröja. Soft... i ordets rätta bemärkelse.
Nyss hemkommen från en konferens i Båstad. Givande på många sätt, fast träningskläderna förblev oanvända. Bikinin användes dock, för ett kvällsdopp i mörk, kall Laholmsbukt.
Hämtad av mannen med speedad son och nästan lika speedad kompis. Frågade med glimten i ögat vad som bjöds till kvällsmat. P överraskade och sa att han skulle fixa. Pizza! Älskar stenugnsbakad med massor av färska grönsaker och mozzarella... men nu bor ju vi i Vessigebro liksom. Inte de fräscha pizzornas förlovade land direkt!
Det blev en flottsunkig med köttfärs och ananas. I denna nejd finns nämligen inget annat att uppbringa. P ansåg sig i alla fall vara hälsosam. Pizza med kräftstjärtar och bearnaise. Hua! "Stjärtarna är nästan fisk och fisk är kalorisnålt och nyttigt", resonerade P. Jo, tjena...
Saknar Flisa Lisa som har tagit tåget till Skåne. På lördag återvänder hon... med halva släkten. Kul!
Härliga hemmasköna höstlov!
Nyss hemkommen från en konferens i Båstad. Givande på många sätt, fast träningskläderna förblev oanvända. Bikinin användes dock, för ett kvällsdopp i mörk, kall Laholmsbukt.
Hämtad av mannen med speedad son och nästan lika speedad kompis. Frågade med glimten i ögat vad som bjöds till kvällsmat. P överraskade och sa att han skulle fixa. Pizza! Älskar stenugnsbakad med massor av färska grönsaker och mozzarella... men nu bor ju vi i Vessigebro liksom. Inte de fräscha pizzornas förlovade land direkt!
Det blev en flottsunkig med köttfärs och ananas. I denna nejd finns nämligen inget annat att uppbringa. P ansåg sig i alla fall vara hälsosam. Pizza med kräftstjärtar och bearnaise. Hua! "Stjärtarna är nästan fisk och fisk är kalorisnålt och nyttigt", resonerade P. Jo, tjena...
Saknar Flisa Lisa som har tagit tåget till Skåne. På lördag återvänder hon... med halva släkten. Kul!
Härliga hemmasköna höstlov!
