23 september - kärlek!
Jag är svag för vackra händer. Stora, varma, manliga... Betraktar nytränad man i handduk. Välbevarad, fin - min! Imorgon har vi bröllopsdag. Då - en solig, ljummen och gyllene dag för elva år sedan. Imorgon vi - i hufvudstaden.
På barndop i somras och i målartagen...
På barndop i somras och i målartagen...
Skåne
"Imorse när jag åkte hemifrån, lämnade jag en graciös, smidig fru. Nu möter jag en som går likt en stapplande, haltande kärring", säger Patrik och flinar när jag hämtar upp honom på föräldragården. Japp! Så skulle man kunna beskriva det. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Bildligt talat.
Är mest orolig för hur ska det gå med konditionen? Den som äntligen har blivit god. Simning kanske? Förbannat tråkigt visserligen, men det är säkert bara för att jag harvar på och simmar bröstsim. Har ingen bra teknik i de andra simsätten. Styrka! Det får bli enbart styrka under konvalescenttiden! Den typen av exercis har ändå varit eftersatt under sommaren, bortsett sporadiska armhävningar.
Började med att använda föräldrarnas jacucci - till att göra armhävningar mot. Breda för ryggen och smala för bröst och armar. Inte så tungt i uppförslutning, men kompenserade med många. Sit ups på hallmattan och dips mot en stol. Knäböj på ett ben - tungt för knäet och svårt med balansen. Övningarna var välbehövliga efter en helg med moderns matkonst, om man säger så.
Biff a´la Lindström med potatismos och hericots verts i fredags kväll. Kålpudding med lingon igår middags. På aftonen stektes lantbrödsskivor som toppades efter tycke och smak. Kycklingbröst, mangoldblad, brynta trattkantareller, tomater, avokado, rödlök och aioli - så såg mina ut! Läskande romdrink med lime, is och ginger ale när vi umgicks och fixade vid spisen. Fylligt sydafrikanskt rött till maten. Till söndagsmiddag serverades majskyckling från Bjärehalvön med knaprigt skinn... och åter igen hamnade jag där, i matkoman. Go mad, möed mad och mad i rättan tid! Så lyder devisen i den sydligaste delen av Sverige.
Helgen har varit avkopplande för mig. P däremot, har gjort ett jobb för faderskapets företag. Ett lovely inkomstbringande knäck. Jag har bara haft det oförskämt skönt, läst favoritbloggarna Underbara Clara och Malin Wollin, rensat svamp med Isak, kollat inredningsmagasin och skvallertidningar, inspirerats av färgglada Gudrun Sjödén i Nyhetsmorgon söndag, glatts åt nya regler för humanare anhörighetsinvandring, lullat runt som naturen skapade mig (dock ej naken), samt gjort en välbehövlig inpackning i sommarslitet hår.
Dags att styra kosan mot Halland och vardagens plikter, men först... en liten tjejkväll. En helg går snabbt.
Är mest orolig för hur ska det gå med konditionen? Den som äntligen har blivit god. Simning kanske? Förbannat tråkigt visserligen, men det är säkert bara för att jag harvar på och simmar bröstsim. Har ingen bra teknik i de andra simsätten. Styrka! Det får bli enbart styrka under konvalescenttiden! Den typen av exercis har ändå varit eftersatt under sommaren, bortsett sporadiska armhävningar.
Började med att använda föräldrarnas jacucci - till att göra armhävningar mot. Breda för ryggen och smala för bröst och armar. Inte så tungt i uppförslutning, men kompenserade med många. Sit ups på hallmattan och dips mot en stol. Knäböj på ett ben - tungt för knäet och svårt med balansen. Övningarna var välbehövliga efter en helg med moderns matkonst, om man säger så.
Biff a´la Lindström med potatismos och hericots verts i fredags kväll. Kålpudding med lingon igår middags. På aftonen stektes lantbrödsskivor som toppades efter tycke och smak. Kycklingbröst, mangoldblad, brynta trattkantareller, tomater, avokado, rödlök och aioli - så såg mina ut! Läskande romdrink med lime, is och ginger ale när vi umgicks och fixade vid spisen. Fylligt sydafrikanskt rött till maten. Till söndagsmiddag serverades majskyckling från Bjärehalvön med knaprigt skinn... och åter igen hamnade jag där, i matkoman. Go mad, möed mad och mad i rättan tid! Så lyder devisen i den sydligaste delen av Sverige.
Helgen har varit avkopplande för mig. P däremot, har gjort ett jobb för faderskapets företag. Ett lovely inkomstbringande knäck. Jag har bara haft det oförskämt skönt, läst favoritbloggarna Underbara Clara och Malin Wollin, rensat svamp med Isak, kollat inredningsmagasin och skvallertidningar, inspirerats av färgglada Gudrun Sjödén i Nyhetsmorgon söndag, glatts åt nya regler för humanare anhörighetsinvandring, lullat runt som naturen skapade mig (dock ej naken), samt gjort en välbehövlig inpackning i sommarslitet hår.
Dags att styra kosan mot Halland och vardagens plikter, men först... en liten tjejkväll. En helg går snabbt.
Otur 2
Minns ni semesterinlägget från i somras, när jeansen jag hade packat ner åt mig själv inför Vadstenatrippen råkade vara Felicias? Tanken slog mig häromdagen att det öde som drabbade mig då, har mannen råkat ut för tidigare - i en betydligt värre version tillika. Historien upprepade sig om vi säger så.
Jag berättar väl...
Felicia var nästan nykläckt och P jobbade hos en storbonde med vidlyftiga planer för sina kor. Det var kurser hit och resor dit. Ofta gick resorna till grannlandets bortersta ö, Jylland. Den här våren var dags för ett nytt besök i studiesyfte, mjölkgropar stod på dagordningen. En representant för företaget Mjölkman, storbonden himself, ladugårdsförmannen P och någon till som P inte kände sedan tidigare (och inte minns nu heller), tryckte ihop sig i en liten bil för att styra kosan mot Danmark. Detta var i nära anslutning till den helg då undertecknad firade sin tjugotredje födelsedag.
Födelsedagen firades rejält det året vill jag minnas. Moster, kusiner, mina föräldrar, broderskapet samt mormor och morfar hade gjort mig den äran.
Vid den här tiden hade en epok av smörgåstårtor infunnit sig. Det var smörgåstårtor på längden, bredden och tvären. I princip existerade aldrig ett bjudtillfälle där det inte serverades en med kärlek ihoplagd, liten saftig. Jag minns mycket väl att tårtorna den här gången var både runda, vackra och fyllda med räkor, skaldjur och musslor - inget annat, i alla fall inget oidentifierbart...
Tilläggas bör att den här perioden som tämligen ung, nybliven förälder i efterhand kan betecknas vid en tantera - page med permanent, tråkiga glasögon och ett vurmande för det som var präktigt. En nybliven moder vill ju sannerligen uppfattas som rekorderlig, i synnerhet som denna moder vid den aktningsvärda åldern av tjugotre, närmast såg ut som en konfirmand. Runda kinder har en tendens att föryngra, förstår ni! Nåväl, präktiga moderskapet hade naturligtvis gjort sina tårtor själv och just den delen av präktigheten har väl hållit i sig får jag tillstå.
Det åts och glufsades och alla var mätta, nöjda och glada. Tills söndagen kom. Telefonen ringde... och ringde. En efter en av de som varit med på kalaset hade fallit som furor i en magsjuka av sällan skådad like. Vi själva kände absolut ingenting och viftade därför självsäkert bort de insinuationer som syftade till att magsjukeattacken kunde bero på skaldjurstårtorna. Eftersom P ätit som en häst borde han i rimlighetens namn i så fall varit döende, resonerade vi.
Döendet lät vänta på sig, ytterligare en dag... ända tills han satt i en trång, liten fullpackad bil på en motorväg i Danmark.
Nätt och jämnt hann P öppna munnen för att be chauffören stanna bilen, innan han kaskadkräkte ner i sin tröja. Den fungerade som en finmaskig sil och snart var även jeansen dyblöta. Ur bilen, av på motorvägen och fram med resväskan. Snabbt fram med en ny tröja... och ett par dito jeans. Ett enda par jeans var nedpackade. Det visade sig vara mina, aningen för korta även för mig som är 13 cm kortare än mannen.
Där stod alltså P på motorvägen i Danmark och gjorde sitt bästa för att kränga på sig ett par jeans som var mer än 1 dm för korta i benen och med ett midja som var totalt omöjlig att knäppa. Jämte honom stod chefen helt tyst och betraktade spektaklet. Eftersom P är en person som sällan gör något väsen av sig eller för den delen ogärna vill stå i centrum, berättade han således inte för någon i det övriga resesällskapet att det var flickvännens jeans han gick omkring och mådde tjuvtjockt i, hela den dagen och dagen därpå. Studiebesök är kul nästan jämt!
I övrigt väljer jag ett öppet slut på den här anekdoten... med det hårdnackade tillägget att epidemien under inga omständigheter kunde berott på smörgåstårtorna, eftersom husmor själv fortsatte att må som en prinsessa.
Jag berättar väl...
Felicia var nästan nykläckt och P jobbade hos en storbonde med vidlyftiga planer för sina kor. Det var kurser hit och resor dit. Ofta gick resorna till grannlandets bortersta ö, Jylland. Den här våren var dags för ett nytt besök i studiesyfte, mjölkgropar stod på dagordningen. En representant för företaget Mjölkman, storbonden himself, ladugårdsförmannen P och någon till som P inte kände sedan tidigare (och inte minns nu heller), tryckte ihop sig i en liten bil för att styra kosan mot Danmark. Detta var i nära anslutning till den helg då undertecknad firade sin tjugotredje födelsedag.
Födelsedagen firades rejält det året vill jag minnas. Moster, kusiner, mina föräldrar, broderskapet samt mormor och morfar hade gjort mig den äran.
Vid den här tiden hade en epok av smörgåstårtor infunnit sig. Det var smörgåstårtor på längden, bredden och tvären. I princip existerade aldrig ett bjudtillfälle där det inte serverades en med kärlek ihoplagd, liten saftig. Jag minns mycket väl att tårtorna den här gången var både runda, vackra och fyllda med räkor, skaldjur och musslor - inget annat, i alla fall inget oidentifierbart...
Tilläggas bör att den här perioden som tämligen ung, nybliven förälder i efterhand kan betecknas vid en tantera - page med permanent, tråkiga glasögon och ett vurmande för det som var präktigt. En nybliven moder vill ju sannerligen uppfattas som rekorderlig, i synnerhet som denna moder vid den aktningsvärda åldern av tjugotre, närmast såg ut som en konfirmand. Runda kinder har en tendens att föryngra, förstår ni! Nåväl, präktiga moderskapet hade naturligtvis gjort sina tårtor själv och just den delen av präktigheten har väl hållit i sig får jag tillstå.
Det åts och glufsades och alla var mätta, nöjda och glada. Tills söndagen kom. Telefonen ringde... och ringde. En efter en av de som varit med på kalaset hade fallit som furor i en magsjuka av sällan skådad like. Vi själva kände absolut ingenting och viftade därför självsäkert bort de insinuationer som syftade till att magsjukeattacken kunde bero på skaldjurstårtorna. Eftersom P ätit som en häst borde han i rimlighetens namn i så fall varit döende, resonerade vi.
Döendet lät vänta på sig, ytterligare en dag... ända tills han satt i en trång, liten fullpackad bil på en motorväg i Danmark.
Nätt och jämnt hann P öppna munnen för att be chauffören stanna bilen, innan han kaskadkräkte ner i sin tröja. Den fungerade som en finmaskig sil och snart var även jeansen dyblöta. Ur bilen, av på motorvägen och fram med resväskan. Snabbt fram med en ny tröja... och ett par dito jeans. Ett enda par jeans var nedpackade. Det visade sig vara mina, aningen för korta även för mig som är 13 cm kortare än mannen.
Där stod alltså P på motorvägen i Danmark och gjorde sitt bästa för att kränga på sig ett par jeans som var mer än 1 dm för korta i benen och med ett midja som var totalt omöjlig att knäppa. Jämte honom stod chefen helt tyst och betraktade spektaklet. Eftersom P är en person som sällan gör något väsen av sig eller för den delen ogärna vill stå i centrum, berättade han således inte för någon i det övriga resesällskapet att det var flickvännens jeans han gick omkring och mådde tjuvtjockt i, hela den dagen och dagen därpå. Studiebesök är kul nästan jämt!
I övrigt väljer jag ett öppet slut på den här anekdoten... med det hårdnackade tillägget att epidemien under inga omständigheter kunde berott på smörgåstårtorna, eftersom husmor själv fortsatte att må som en prinsessa.
Nykär
Ja, så kan det gå en stormig höstkväll. Min lidelse riktas åt det fyrbenta hållet.
Han är som sprungen ur en dröm. Stor, kraftigt byggd men ack så mjuk, följsam och lätt att ställa. Små, små hjälper och fin form. Underbar kort trav och en samlad arbetsgalopp som aldrig borde tagit slut. Jag är kär, bara så ni vet!
Han är som sprungen ur en dröm. Stor, kraftigt byggd men ack så mjuk, följsam och lätt att ställa. Små, små hjälper och fin form. Underbar kort trav och en samlad arbetsgalopp som aldrig borde tagit slut. Jag är kär, bara så ni vet!
När tiden står stilla...
Drog en rövare hemma och sa att jag skulle ut och springa. Snörde på mig skorna och smög iväg med lilla svampkorgen och kniven. Behövde tid för mig själv, i lugnet. Ensamtid är underskattat! Inte få dåligt samvete... inte... för att Isak inte fick följa med och göra det han älskar.
Slapp också höra Patrik klappa i händerna, knäcka en och annan torr gren, sniffa i luften efter "valnötsdoft" och gå runt på helspänn beväpnad med Morakniv. Det är en rätt komiskt syn... och ibland kan det vara kul att stanna upp och med bekymrad, allvarligt röst utbrista: "Jag tyckte jag hörde nåt... " Han blir garanterat livrädd! Men hysterin kan också vara en smula irriterande, faktiskt.
Visst ser jag också de uppbökade spåren överallt och jag har hört dem ibland, men ändå... Min inställning till skogens vilda grisar är rätt avslappnad. Patriks erfarenheter av vildsvin har däremot präglats av de bekantskaper han gjorde på Torebo Säteri. De sysslor som innefattade vildsvinssuggor och smågrisar var i princip förenade med livsfara, och det gällde att vara snabb över hägnet. Så visst finns det en viss realism i Patriks antagande om vad dessa grisar är kapabla till.
Drog några backintervaller på en lämplig skogsväg innan jag med liv och lust hängav mig åt svampplockningens fröjder. Jag har ett svampställe långt bortom all reda och resonlighet, i vildvuxen storskog. Där befann jag mig i två timmar, men tiden stod alldeles stilla.
Det är väl det som kallas mindfulness? Jag kallar det att plocka svamp!
Mossmarken var helt täckt av trattkantareller, men bara en bråkdel hamnade i korgen. Tegelsopp, vanlig björksopp och stensopp - de knubbiga, icke larvangripna fick följa med hem. Grädden på moset var kanske höstens sista, gigantiskt stora, gula kantareller som åkte i korgen precis innan hemfärd. "Det tar sig sa han som..." Ja, vad gjorde han nu? Just det! "...hade eld i håret".
Jag är endast skyldig till svampkorgsfotot,
som så ofta förr är det Flisan som varit ute på vift med sin älskade kamera.
Hon är generös med sina bilder och jag är tacksam.
Slapp också höra Patrik klappa i händerna, knäcka en och annan torr gren, sniffa i luften efter "valnötsdoft" och gå runt på helspänn beväpnad med Morakniv. Det är en rätt komiskt syn... och ibland kan det vara kul att stanna upp och med bekymrad, allvarligt röst utbrista: "Jag tyckte jag hörde nåt... " Han blir garanterat livrädd! Men hysterin kan också vara en smula irriterande, faktiskt.
Visst ser jag också de uppbökade spåren överallt och jag har hört dem ibland, men ändå... Min inställning till skogens vilda grisar är rätt avslappnad. Patriks erfarenheter av vildsvin har däremot präglats av de bekantskaper han gjorde på Torebo Säteri. De sysslor som innefattade vildsvinssuggor och smågrisar var i princip förenade med livsfara, och det gällde att vara snabb över hägnet. Så visst finns det en viss realism i Patriks antagande om vad dessa grisar är kapabla till.
Drog några backintervaller på en lämplig skogsväg innan jag med liv och lust hängav mig åt svampplockningens fröjder. Jag har ett svampställe långt bortom all reda och resonlighet, i vildvuxen storskog. Där befann jag mig i två timmar, men tiden stod alldeles stilla.
Det är väl det som kallas mindfulness? Jag kallar det att plocka svamp!
Mossmarken var helt täckt av trattkantareller, men bara en bråkdel hamnade i korgen. Tegelsopp, vanlig björksopp och stensopp - de knubbiga, icke larvangripna fick följa med hem. Grädden på moset var kanske höstens sista, gigantiskt stora, gula kantareller som åkte i korgen precis innan hemfärd. "Det tar sig sa han som..." Ja, vad gjorde han nu? Just det! "...hade eld i håret".
Jag är endast skyldig till svampkorgsfotot,
som så ofta förr är det Flisan som varit ute på vift med sin älskade kamera.
Hon är generös med sina bilder och jag är tacksam.
Slapp, slappare, slappast
Lite, lite stel idag. En cykeltur till affären hägrar men slappar än så länge med friidrott på tv. Det är fascinerande vad den mänskliga fysiken är kapabel till. Inspirerande! Friidrott är sport jag kollar på alldeles frivilligt.
Själv råkade jag vinna mitt lilla 5 km:s lopp lopp igår. Pinsamt med tanke på tiden, okej... jag avslöjar väl den då, (även om det tar emot): 26.55. Jag bjuder på det! Konkurrensen var väl inte den tuffaste precis ;) Tiden hade gärna fått vara 2 minuter bättre eller så... men, men. Har tyvärr inget att skylla på. Knäet var okej liksom hälsenan, benen var förhållandevis fräscha, vädret var optimalt och omgivningarna var magiska. Hade till och med sällskap av en kviga som bröt sig ur sin trygga tillvaro i hagen förorsakat av publikens hejarop.
Märklig känsla att vinna... för en som egentligen saknar tävlingsinstinkt, men det gav på nåt sätt ändå mersmak att ställa upp i fler lopp. Inte för att vinna (och det lär ju inte hända fler gånger... haha), för jag vill ju egentligen bara tävla mot mig själv, men tävling genererar träning och syftet med träningen är att hålla mig frisk, pigg, stark och motståndskraftig. Det lät ju fint och korrekt, eller hur? Okej då... här kommer ett tillägg. Jag vill också ha muskulösare armar, stark "korsett" och en fastare rumpa, för det har jag haft en gång i tidernas begynnelse och det trivs jag bäst med. Så! ;)
Kvällen blev fin med Putte, Flisan och Fanny. Sushi och bio i Halmstad - "Apflickorna". En oförutsägbar, symbolisk film med tveksam sensmoral, spännande avskalat bildspråk och massor av lämnade luckor. Skönt att slippa objektifieringen av både kvinnor och män. Avsaknaden av känslor utanpå gjorde inte mina känslor som åskådare mindre, men det var jobbigt ibland - att inte ligga steget före. Ingen dussinproduktion precis - kändes nytt, kändes annorlunda. En film att analysera och diskutera. Flisan är förresten bra på "filmiska" - "att se mellan bilderna". Hon bidrar med nya infallsvinklar.
Funderar på att fixa lite med foton ikväll. Vet ju att mina besökare stiger i takt med publicerade foton och även om det inte är därför jag bloggar, så är det ju lite kul ändå. En viss "tävlingsinstinkt" finns kanske? Håll utkik i bloggen framöver!
Själv råkade jag vinna mitt lilla 5 km:s lopp lopp igår. Pinsamt med tanke på tiden, okej... jag avslöjar väl den då, (även om det tar emot): 26.55. Jag bjuder på det! Konkurrensen var väl inte den tuffaste precis ;) Tiden hade gärna fått vara 2 minuter bättre eller så... men, men. Har tyvärr inget att skylla på. Knäet var okej liksom hälsenan, benen var förhållandevis fräscha, vädret var optimalt och omgivningarna var magiska. Hade till och med sällskap av en kviga som bröt sig ur sin trygga tillvaro i hagen förorsakat av publikens hejarop.
Märklig känsla att vinna... för en som egentligen saknar tävlingsinstinkt, men det gav på nåt sätt ändå mersmak att ställa upp i fler lopp. Inte för att vinna (och det lär ju inte hända fler gånger... haha), för jag vill ju egentligen bara tävla mot mig själv, men tävling genererar träning och syftet med träningen är att hålla mig frisk, pigg, stark och motståndskraftig. Det lät ju fint och korrekt, eller hur? Okej då... här kommer ett tillägg. Jag vill också ha muskulösare armar, stark "korsett" och en fastare rumpa, för det har jag haft en gång i tidernas begynnelse och det trivs jag bäst med. Så! ;)
Kvällen blev fin med Putte, Flisan och Fanny. Sushi och bio i Halmstad - "Apflickorna". En oförutsägbar, symbolisk film med tveksam sensmoral, spännande avskalat bildspråk och massor av lämnade luckor. Skönt att slippa objektifieringen av både kvinnor och män. Avsaknaden av känslor utanpå gjorde inte mina känslor som åskådare mindre, men det var jobbigt ibland - att inte ligga steget före. Ingen dussinproduktion precis - kändes nytt, kändes annorlunda. En film att analysera och diskutera. Flisan är förresten bra på "filmiska" - "att se mellan bilderna". Hon bidrar med nya infallsvinklar.
Funderar på att fixa lite med foton ikväll. Vet ju att mina besökare stiger i takt med publicerade foton och även om det inte är därför jag bloggar, så är det ju lite kul ändå. En viss "tävlingsinstinkt" finns kanske? Håll utkik i bloggen framöver!
Run to the Hills!
Det sket sig med Tjejmilen. Jag väntande för länge med att anmäla mig, vilket resulterade i ett redan fullsatt lopp när jag väl fick tummen ur. Hade gärna varit i hufvudstaden där här helgen, men hänger nog med mannen när han ska kuta Lidingöloppet istället (kan bli syftningsfel, men ni fattar...). Milloppet på Lidingö går av stapeln på söndagen, så det får vara. P föreslog 15 km istället med motiveringen att de sista 5 springer man på ren vilja. Japp! Om man heter Patrik... Heter man Christine, lägger man sig ner och dör! Ser fram emot en lovely helg i Stockholm med finaste och bästa vännen i världen, istället. Kärlek! Hoppas på teater också... "Huset vid Flon" spelas nämligen på Stadsteatern.
Ska springa Årstad-loppet idag, istället (nästan som Stockholm...), fast bara femman. Vågar inte en viss backe, fegisvarning! Kanske träffar rektor O. Vi brukar stråla samman där, när vi väntar på våra respektive. Ett år blev de vinnare i sina klasser båda två, vill jag minnas.
Kan ju vara bra med lite fysisk aktivitet eftersom jag under den gångna veckan hängett mig åt diverse frestelser och utvecklats till en fullfjädrad fikadrottning. Trädgården dignar ju som bekant av Malus Domestica och det är ju synd och skam att helt låta dessa förfaras.
Här bjuds ett recept från den Älvåsiska äppelrepertoaren:
Äppelpaj
Pajdeg:
100 g smör
2,5 dl vetemjöl special
0,5 tsk bakpulver
0,5 tsk vaniljsocker
Fyllning:
5 äpplen
Lite socker
Lite kanel
0,5 dl standardmjölk
1 dl creme fraiche
1 ägg
125 g riven mandelmassa
Tillbehör:
Vaniljglass eller vaniljgrädde
Gör så här:
1. Smält smör och rör ner mjöl, socker, bakpulver och vaniljsocker.
Tryck ut degen i en rund springform.
2. Klyfta de skalade äpplena. Lägg dem tätt i formen och strö över
socker och kanel efter behag. Vispa ihop mjölk, creme fraiche, ägg
och riven mandelmassa. Häll smeten över äpplena.
3. Grädda i nedre delen av ugnen i 200° ca. 25-30 min. Låt svalna.
Ikväll blir det tonårskvalitetstid och Flismys, men om det vet hon inget än. Surprise! Både jag och P hade tänkt ut samma sak, utan att pratas vid. Synkroniserat liksom!
Ska springa Årstad-loppet idag, istället (nästan som Stockholm...), fast bara femman. Vågar inte en viss backe, fegisvarning! Kanske träffar rektor O. Vi brukar stråla samman där, när vi väntar på våra respektive. Ett år blev de vinnare i sina klasser båda två, vill jag minnas.
Kan ju vara bra med lite fysisk aktivitet eftersom jag under den gångna veckan hängett mig åt diverse frestelser och utvecklats till en fullfjädrad fikadrottning. Trädgården dignar ju som bekant av Malus Domestica och det är ju synd och skam att helt låta dessa förfaras.
Här bjuds ett recept från den Älvåsiska äppelrepertoaren:
Äppelpaj
Pajdeg:
100 g smör
2,5 dl vetemjöl special
0,5 tsk bakpulver
0,5 tsk vaniljsocker
Fyllning:
5 äpplen
Lite socker
Lite kanel
0,5 dl standardmjölk
1 dl creme fraiche
1 ägg
125 g riven mandelmassa
Tillbehör:
Vaniljglass eller vaniljgrädde
Gör så här:
1. Smält smör och rör ner mjöl, socker, bakpulver och vaniljsocker.
Tryck ut degen i en rund springform.
2. Klyfta de skalade äpplena. Lägg dem tätt i formen och strö över
socker och kanel efter behag. Vispa ihop mjölk, creme fraiche, ägg
och riven mandelmassa. Häll smeten över äpplena.
3. Grädda i nedre delen av ugnen i 200° ca. 25-30 min. Låt svalna.
Sikta över florsocker och servera med vaniljgrädde eller glass.
Ikväll blir det tonårskvalitetstid och Flismys, men om det vet hon inget än. Surprise! Både jag och P hade tänkt ut samma sak, utan att pratas vid. Synkroniserat liksom!
Fredag igen
Eleverna har äntligen kommit och veckan har rullat på. Det här kommer att bli så bra, så bra. Jag längtar efter att få duka upp ett pedagogiskt smörgåsbord med läckerheter som det kan väljas och vrakas ifrån. På måndag är det dags för första lektionen i historia. Härligt!
Innanlåren, coremusklerna och ljumskarna känns fortfarande efter tisdagskvällen på hästryggen. Red inte stor ponny den här gången utan halvblod. Galoppen var mjuk, pigg och alldeles, alldeles underbar. Det är märkbart tuffare att hålla ihop ett halvt ton häst när man inte är så stor själv. Lätt trav utan stigbyglar, det ni! Endorfinrusiga efterdyningar... även för Isak. Susedalen, vi är förälskade!
Har precis kommit hem. Hunnit med att fredagshandla, köpa ett par auberginefärgade tights till Flisan eftersom hon höll på att lägga beslag på mina, samt fixat ett nytt lånekort. Vid hemkomst väntade en jamande hungrig katt, ett av gräsklipp nedsmutsat hallgolv och irriterande små fruktflugor. Disk på diskbänken och en lapp på det bokstavligt talat shabby köksbordet, med den kortfattade texten: "Jag jobbar!" /Felicia. Nåväl, då är det väl bara att bita i det sura äpplet och glatt försöka övertala sig att själv är bäste dräng.
Jag börjar med att sätta de ljuvligt doftande fredagsliljorna i en vas, tända lite candles och fantisera om att det snart kommer att spridas härliga dofter från spisens järngryta. Fotbollsfredag ikväll, såklart! Marcus och Helena kommer hit, trevligt. Men besök har väl å andra sidan aldrig hindrat mig från att såsmåningom somna i soffan... Det är ju faktiskt nästan en fredagsrättighet!
Innanlåren, coremusklerna och ljumskarna känns fortfarande efter tisdagskvällen på hästryggen. Red inte stor ponny den här gången utan halvblod. Galoppen var mjuk, pigg och alldeles, alldeles underbar. Det är märkbart tuffare att hålla ihop ett halvt ton häst när man inte är så stor själv. Lätt trav utan stigbyglar, det ni! Endorfinrusiga efterdyningar... även för Isak. Susedalen, vi är förälskade!
Har precis kommit hem. Hunnit med att fredagshandla, köpa ett par auberginefärgade tights till Flisan eftersom hon höll på att lägga beslag på mina, samt fixat ett nytt lånekort. Vid hemkomst väntade en jamande hungrig katt, ett av gräsklipp nedsmutsat hallgolv och irriterande små fruktflugor. Disk på diskbänken och en lapp på det bokstavligt talat shabby köksbordet, med den kortfattade texten: "Jag jobbar!" /Felicia. Nåväl, då är det väl bara att bita i det sura äpplet och glatt försöka övertala sig att själv är bäste dräng.
Jag börjar med att sätta de ljuvligt doftande fredagsliljorna i en vas, tända lite candles och fantisera om att det snart kommer att spridas härliga dofter från spisens järngryta. Fotbollsfredag ikväll, såklart! Marcus och Helena kommer hit, trevligt. Men besök har väl å andra sidan aldrig hindrat mig från att såsmåningom somna i soffan... Det är ju faktiskt nästan en fredagsrättighet!
