Livet - inget livstilsmagasin
Föreställ er ett inbjudande hus. Det doftar skog - grön, äkta gran. Någon vidrör en strategiskt placerad hyacint och blommans parfymlika toppnoter sprids i rummet. Doftförnimmelsen av upphängda pepparkakshjärtan och apelsiner med kryddnejlikor, anas tryggt i bakgrunden.
Någon har mixat en undergörande ansiktsmask och krossat Aspirin i fet creme fraiche. Någon smetar in den vita, tjocka sörjan i ansiktet. Denna någon tar också fram en dammsugare som några dagar tidigare troligen befunnit sig farligt nära husets kattlåda.
Dofterna förbytts till lukter - av sur grädde vid näsborrarna och lukten av stall från dammsugaren.
Någon har mixat en undergörande ansiktsmask och krossat Aspirin i fet creme fraiche. Någon smetar in den vita, tjocka sörjan i ansiktet. Denna någon tar också fram en dammsugare som några dagar tidigare troligen befunnit sig farligt nära husets kattlåda.
Dofterna förbytts till lukter - av sur grädde vid näsborrarna och lukten av stall från dammsugaren.
Läst i tidningen
För ett tag sedan kunde vi genom media följa Håkan Juholt på charmoffensiv, åkandes land och rike runt för att såsmåningom dimpa ner i Hallands inland, närmare bestämt i Ullared. S-ledaren imponerades stort av vd:n för det gigantiska handelsmeckat och lär ha utbrustit:
"Du lägger alltså en sportbar mitt bland tjejkläderna? Det är ju djävulskt uttänkt. Finns det ett Nobelpris i handelsstrategi borde du få det!"
"Du lägger alltså en sportbar mitt bland tjejkläderna? Det är ju djävulskt uttänkt. Finns det ett Nobelpris i handelsstrategi borde du få det!"
Uttrycket föranleddes av att det i sommar alltså ska öppna en sportbar mitt i avdelningen för kvinnokläder. "Samtidigt som kvinnorna fortsätter att shoppa har de männen runt hörnet om de vill ha smakråd", berättade Boris Lennerhov under rundvandringen.
Samme Lennerhov fick igår svara på "Dagens fråga" i den lokala blaskan. Frågan löd: Blir Kalle Moraeus en bra julvärd? Lennerhov svarade: "Ja, visserligen borde det kanske ha varit en kvinna i år, men han är en mysig liten farbror så det blir säkert bra."
"Mysig liten farbror..." Hjälp! Efter "8-frågor" vid frukostbordet denna lördag slog jag och mannen vad om hur gammal Moraeus kan vara. Jag gissade på under 50 och Patrik på 52. Två knapptryck bort fanns svaret. Jag hade rätt. Älskar att ha rätt! Han är blott 48, den gode Moraeus. En förhållandevis ung farbror med andra ord...
Hm... till skillnad från Juholt imponeras jag inte så lätt av varken det ena eller andra. Däremot kan jag härmed konstatera två saker:
1. Nej, Lennerhov borde inte få Nobelpriset i handelsstrategi om det inrättas ett sådant. Däremot är han en självskriven kandidat till ett annat slags pris, förslagsvis med motiveringen: "Konkret verkande för gammeldags stereotypa könsroller. (Å andra sidan... måste Lennerhov ha grubblat över det där med könskvotering, gällande julvärdskap. Hm... förvirrande.)
2. Lennerhov må vara en krängare när det gäller handel, men när gäller åldersbedömning verkar inte hissen ha gått riktigt ända upp. "Mysig liten farbror..." Hur kul är det epitetet?
Tvära kast - igår Laura Ingalls, idag Börje Salming!
Den senaste tidens effektiva coreträning på hästryggen, tantgympan och hemma till dvd:n, har stärkt upp det som starkt skall vara. Det känns bra! I torsdag längtade nygympad och frusen kropp att omslutas av ett lovely oljebad. Kunde påtagligt känna hur oxytocinet spred sin dämpande rofylldhet. Kanske var det också därför jag generöst erbjöd mannen att dela kar med mig i böljan blå. Det innebar förstås ytterligare ett bevis på att Archimedes - den gamle greken, inte var ute och cyklade med sin aningen antika princip.
Som två siamesiska tvillingar låg vi sedan där... i en smärre evighet, båda lika oförmögna att bända loss benen och ta det kalla klivet ur. Det är trångt ska ni veta! För den där gången när vi renoverade tyckte vi nog att space i badrummet var viktigare än stora badrumsattiraljer, vill jag minnas.
Kvalitetstid i badkar på lejontassar. Vad mer kan man begära, så säg? Här skulle jag förstås kunna skriva m-ordet, men jag väljer att förskona er. ;)
Denna strålande oktoberlördag var det fixardag på förskolan. En rätt okej tillställning där alla föräldrar hjälps åt att fixa och dona och barnen leker. Patrik åkte iväg tidigt för att springa ett lopp och jag packade matsäck i arla morgonstund med tonvis av grus i ögonen. Vi tog cyklarna ner, 10 minuter försenade i vanlig ordning och trots en begynnande huvudvärk kändes ändå morgonen lovande. Krispig frost får livsandarna att vakna! När vi kom fram till förskolan var den helt folktom och snart gick det upp ett Liljeholmens att vi var 50 minuter för tidiga. Eftersom det i princip aldrig har hänt i världshistorien förut blev den yngste såklart överlycklig. Han gnolade och sjöng om vartannat, små påhittade visor, om att vi var först.
Eftersom jag på förhand visste att jag skulle flytta en hängbok som vantrivdes med dyvåt, syrefattig jord kring fötterna, gav jag mig genast i kast med att lossa trädstöden - tryckimpregnerade stolpar. Sådana ska visst vara hållbara har jag hört!
Hå och hej, jag klackade till den första likt Johnny Castle i Dirty Dancing och kände mig lite lätt cool när jag fick den att lossa från marken. Den nyvunna coola känslan varade tyvärr inte så länge... Andra stolpen verkade sitta hårdare. Jag tog ett stadigt tag och drog den emot mig med hela min kroppstyngd. I samma sekund som den ruttna stolpen gick av vid jordytan och stolpen jag höll i, med all kraft knockade mig på näsan och jag föll jag baklänges och nästan dog av smärta, var jag helt förvissad om att näsbenet faktiskt var av. Blodet forsade och jag svor. Ja, jävlar vad jag svor... och ögonen började rinna av sig själv.
Det var andra gången på några veckor som Isak såg sin mamma hjälplöst ligga i en hög på en gräsmatta och skrika. Den här gången dessutom som en sprattlande skalbagge i ryggläge. Jag börjar nästan tro att jag är en fara för mig själv! "Det där hände bara för att du är så stark mamma!", sa Isak tröstande. Ja... jo förstås, när jag tänker efter så är det ju så. ;) Han en MYCKET insiktsfull och klok kille den där lille! Bortsett det faktum att han sedan berättade för alla som ville lyssna, om de haranger av svordomar som undslapp moderns mun i det kritiska ögonblicket.
Laura Ingalls (med en något stirrande blick) vs Börje Salming.
Det kostar att vara tuff!
Igår var en trevlig kväll hos Jan och Birgitta. Jag var "Lilla huset på prärien-klädd" i brända toner. Det var bara bahytten som saknades för att anstå en flicka sprungen ur prärien, eller ja... de skånska vidderna åtminstone.
Trerätters födelsedagsmiddag med räkbakelse, fikonspäckad kalkonfilé och hemgjord björnbärsparfait. Sällskapsspel såklart - ett historiskt, och mitt lag vann. Att vara i samma lag som Mackan innebär vissa fördelar. Jag gillar själva resonerandet fram till ett rimligt svar.Denna strålande oktoberlördag var det fixardag på förskolan. En rätt okej tillställning där alla föräldrar hjälps åt att fixa och dona och barnen leker. Patrik åkte iväg tidigt för att springa ett lopp och jag packade matsäck i arla morgonstund med tonvis av grus i ögonen. Vi tog cyklarna ner, 10 minuter försenade i vanlig ordning och trots en begynnande huvudvärk kändes ändå morgonen lovande. Krispig frost får livsandarna att vakna! När vi kom fram till förskolan var den helt folktom och snart gick det upp ett Liljeholmens att vi var 50 minuter för tidiga. Eftersom det i princip aldrig har hänt i världshistorien förut blev den yngste såklart överlycklig. Han gnolade och sjöng om vartannat, små påhittade visor, om att vi var först.
Eftersom jag på förhand visste att jag skulle flytta en hängbok som vantrivdes med dyvåt, syrefattig jord kring fötterna, gav jag mig genast i kast med att lossa trädstöden - tryckimpregnerade stolpar. Sådana ska visst vara hållbara har jag hört!
Hå och hej, jag klackade till den första likt Johnny Castle i Dirty Dancing och kände mig lite lätt cool när jag fick den att lossa från marken. Den nyvunna coola känslan varade tyvärr inte så länge... Andra stolpen verkade sitta hårdare. Jag tog ett stadigt tag och drog den emot mig med hela min kroppstyngd. I samma sekund som den ruttna stolpen gick av vid jordytan och stolpen jag höll i, med all kraft knockade mig på näsan och jag föll jag baklänges och nästan dog av smärta, var jag helt förvissad om att näsbenet faktiskt var av. Blodet forsade och jag svor. Ja, jävlar vad jag svor... och ögonen började rinna av sig själv.
Det var andra gången på några veckor som Isak såg sin mamma hjälplöst ligga i en hög på en gräsmatta och skrika. Den här gången dessutom som en sprattlande skalbagge i ryggläge. Jag börjar nästan tro att jag är en fara för mig själv! "Det där hände bara för att du är så stark mamma!", sa Isak tröstande. Ja... jo förstås, när jag tänker efter så är det ju så. ;) Han en MYCKET insiktsfull och klok kille den där lille! Bortsett det faktum att han sedan berättade för alla som ville lyssna, om de haranger av svordomar som undslapp moderns mun i det kritiska ögonblicket.
Laura Ingalls (med en något stirrande blick) vs Börje Salming.
Det kostar att vara tuff!
Patrik visade, pekade och delgav mig precis sitt självutnämnda expertutlåtande: "Under det stora ärret som du kommer att få... har du blivit alldeles blågrön!" Tack Patrik! Jag uppskattar din ärlighet så himla mycket...
Otur 2
Minns ni semesterinlägget från i somras, när jeansen jag hade packat ner åt mig själv inför Vadstenatrippen råkade vara Felicias? Tanken slog mig häromdagen att det öde som drabbade mig då, har mannen råkat ut för tidigare - i en betydligt värre version tillika. Historien upprepade sig om vi säger så.
Jag berättar väl...
Felicia var nästan nykläckt och P jobbade hos en storbonde med vidlyftiga planer för sina kor. Det var kurser hit och resor dit. Ofta gick resorna till grannlandets bortersta ö, Jylland. Den här våren var dags för ett nytt besök i studiesyfte, mjölkgropar stod på dagordningen. En representant för företaget Mjölkman, storbonden himself, ladugårdsförmannen P och någon till som P inte kände sedan tidigare (och inte minns nu heller), tryckte ihop sig i en liten bil för att styra kosan mot Danmark. Detta var i nära anslutning till den helg då undertecknad firade sin tjugotredje födelsedag.
Födelsedagen firades rejält det året vill jag minnas. Moster, kusiner, mina föräldrar, broderskapet samt mormor och morfar hade gjort mig den äran.
Vid den här tiden hade en epok av smörgåstårtor infunnit sig. Det var smörgåstårtor på längden, bredden och tvären. I princip existerade aldrig ett bjudtillfälle där det inte serverades en med kärlek ihoplagd, liten saftig. Jag minns mycket väl att tårtorna den här gången var både runda, vackra och fyllda med räkor, skaldjur och musslor - inget annat, i alla fall inget oidentifierbart...
Tilläggas bör att den här perioden som tämligen ung, nybliven förälder i efterhand kan betecknas vid en tantera - page med permanent, tråkiga glasögon och ett vurmande för det som var präktigt. En nybliven moder vill ju sannerligen uppfattas som rekorderlig, i synnerhet som denna moder vid den aktningsvärda åldern av tjugotre, närmast såg ut som en konfirmand. Runda kinder har en tendens att föryngra, förstår ni! Nåväl, präktiga moderskapet hade naturligtvis gjort sina tårtor själv och just den delen av präktigheten har väl hållit i sig får jag tillstå.
Det åts och glufsades och alla var mätta, nöjda och glada. Tills söndagen kom. Telefonen ringde... och ringde. En efter en av de som varit med på kalaset hade fallit som furor i en magsjuka av sällan skådad like. Vi själva kände absolut ingenting och viftade därför självsäkert bort de insinuationer som syftade till att magsjukeattacken kunde bero på skaldjurstårtorna. Eftersom P ätit som en häst borde han i rimlighetens namn i så fall varit döende, resonerade vi.
Döendet lät vänta på sig, ytterligare en dag... ända tills han satt i en trång, liten fullpackad bil på en motorväg i Danmark.
Nätt och jämnt hann P öppna munnen för att be chauffören stanna bilen, innan han kaskadkräkte ner i sin tröja. Den fungerade som en finmaskig sil och snart var även jeansen dyblöta. Ur bilen, av på motorvägen och fram med resväskan. Snabbt fram med en ny tröja... och ett par dito jeans. Ett enda par jeans var nedpackade. Det visade sig vara mina, aningen för korta även för mig som är 13 cm kortare än mannen.
Där stod alltså P på motorvägen i Danmark och gjorde sitt bästa för att kränga på sig ett par jeans som var mer än 1 dm för korta i benen och med ett midja som var totalt omöjlig att knäppa. Jämte honom stod chefen helt tyst och betraktade spektaklet. Eftersom P är en person som sällan gör något väsen av sig eller för den delen ogärna vill stå i centrum, berättade han således inte för någon i det övriga resesällskapet att det var flickvännens jeans han gick omkring och mådde tjuvtjockt i, hela den dagen och dagen därpå. Studiebesök är kul nästan jämt!
I övrigt väljer jag ett öppet slut på den här anekdoten... med det hårdnackade tillägget att epidemien under inga omständigheter kunde berott på smörgåstårtorna, eftersom husmor själv fortsatte att må som en prinsessa.
Jag berättar väl...
Felicia var nästan nykläckt och P jobbade hos en storbonde med vidlyftiga planer för sina kor. Det var kurser hit och resor dit. Ofta gick resorna till grannlandets bortersta ö, Jylland. Den här våren var dags för ett nytt besök i studiesyfte, mjölkgropar stod på dagordningen. En representant för företaget Mjölkman, storbonden himself, ladugårdsförmannen P och någon till som P inte kände sedan tidigare (och inte minns nu heller), tryckte ihop sig i en liten bil för att styra kosan mot Danmark. Detta var i nära anslutning till den helg då undertecknad firade sin tjugotredje födelsedag.
Födelsedagen firades rejält det året vill jag minnas. Moster, kusiner, mina föräldrar, broderskapet samt mormor och morfar hade gjort mig den äran.
Vid den här tiden hade en epok av smörgåstårtor infunnit sig. Det var smörgåstårtor på längden, bredden och tvären. I princip existerade aldrig ett bjudtillfälle där det inte serverades en med kärlek ihoplagd, liten saftig. Jag minns mycket väl att tårtorna den här gången var både runda, vackra och fyllda med räkor, skaldjur och musslor - inget annat, i alla fall inget oidentifierbart...
Tilläggas bör att den här perioden som tämligen ung, nybliven förälder i efterhand kan betecknas vid en tantera - page med permanent, tråkiga glasögon och ett vurmande för det som var präktigt. En nybliven moder vill ju sannerligen uppfattas som rekorderlig, i synnerhet som denna moder vid den aktningsvärda åldern av tjugotre, närmast såg ut som en konfirmand. Runda kinder har en tendens att föryngra, förstår ni! Nåväl, präktiga moderskapet hade naturligtvis gjort sina tårtor själv och just den delen av präktigheten har väl hållit i sig får jag tillstå.
Det åts och glufsades och alla var mätta, nöjda och glada. Tills söndagen kom. Telefonen ringde... och ringde. En efter en av de som varit med på kalaset hade fallit som furor i en magsjuka av sällan skådad like. Vi själva kände absolut ingenting och viftade därför självsäkert bort de insinuationer som syftade till att magsjukeattacken kunde bero på skaldjurstårtorna. Eftersom P ätit som en häst borde han i rimlighetens namn i så fall varit döende, resonerade vi.
Döendet lät vänta på sig, ytterligare en dag... ända tills han satt i en trång, liten fullpackad bil på en motorväg i Danmark.
Nätt och jämnt hann P öppna munnen för att be chauffören stanna bilen, innan han kaskadkräkte ner i sin tröja. Den fungerade som en finmaskig sil och snart var även jeansen dyblöta. Ur bilen, av på motorvägen och fram med resväskan. Snabbt fram med en ny tröja... och ett par dito jeans. Ett enda par jeans var nedpackade. Det visade sig vara mina, aningen för korta även för mig som är 13 cm kortare än mannen.
Där stod alltså P på motorvägen i Danmark och gjorde sitt bästa för att kränga på sig ett par jeans som var mer än 1 dm för korta i benen och med ett midja som var totalt omöjlig att knäppa. Jämte honom stod chefen helt tyst och betraktade spektaklet. Eftersom P är en person som sällan gör något väsen av sig eller för den delen ogärna vill stå i centrum, berättade han således inte för någon i det övriga resesällskapet att det var flickvännens jeans han gick omkring och mådde tjuvtjockt i, hela den dagen och dagen därpå. Studiebesök är kul nästan jämt!
I övrigt väljer jag ett öppet slut på den här anekdoten... med det hårdnackade tillägget att epidemien under inga omständigheter kunde berott på smörgåstårtorna, eftersom husmor själv fortsatte att må som en prinsessa.
Nykär
Ja, så kan det gå en stormig höstkväll. Min lidelse riktas åt det fyrbenta hållet.
Han är som sprungen ur en dröm. Stor, kraftigt byggd men ack så mjuk, följsam och lätt att ställa. Små, små hjälper och fin form. Underbar kort trav och en samlad arbetsgalopp som aldrig borde tagit slut. Jag är kär, bara så ni vet!
Han är som sprungen ur en dröm. Stor, kraftigt byggd men ack så mjuk, följsam och lätt att ställa. Små, små hjälper och fin form. Underbar kort trav och en samlad arbetsgalopp som aldrig borde tagit slut. Jag är kär, bara så ni vet!
Häxan surtant
Jag kan vara skarp, jag vet... räds sällan konflikter, men har sansat mig med åren. Bitterfittigt eller civilkurage, kalla det vad ni vill!
De senaste dagarna har några händelser gjort att hjärtslagen ökat. Hm... vad kan det vara? undrar ni kanske. Tja... det behöver man inte vara Einstein för att räkna ut, inte om man känner mig. Barn och miljö, förstås! Och jämställdhet, men det tar vi en annan gång! Jag börjar med barnen - de värnlösa små.
Det satte igång, igen... Skrik och gap och tillsägelser och befallningar och svordomar - detta konstant hårda tonläge, till en liten. Den här dagen var det värre än vanligt. En vuxen skriker ilsket: "Lämna mig ifred!" Varefter en kraftfull dörrsmäll följer och ett utdraget barnskrik. Det hugger till och gör mig otroligt illa berörd. Vad är det egentligen som pågår?
Här följer en utvikning från bloggtemat om småfolksumgänge utifrån mitt perspektiv:
Jag har humör själv och känslorna utanpå kroppen... ibland. Det ska gudarna veta! Jag blir också skogstokig på mina barn och skäller, för ibland är elden lös. Det är mänskligt... också. Att våga rida ut stormen, ta konflikten och visa vad som är rätt och fel har jag ju igen. Men det ska tillkännages att jag väljer mina strider. Konsekvens är A och O. Jag förhandlar t.ex. inte med den lille, tjat ska inte löna sig. Vidare ger jag inga svåra valmöjligheter. Vill du ha blå eller röd tröja eller kanske grön eller gul? Jag bestämmer, än så länge. Små barn behöver inte så många olika alternativ hela tiden. Det är att servera en konflikt. Och kan man inte uppföra sig hjälper inga tomma hot (tomma hot = tjat). Däremot får man avstå flockgemenskap - familjen. Med öppna armar välkomnas man sedan in i gemenskapen igen när man har tänkt till, kommer tillbaka och uppför sig bra. Positiv uppmärksamhet och beröm! "Vad roligt att du kan vara med oss igen, nu när du inte spottar längre!". Inte någon time out på en bestämd plats och till allmänt åtlöje, men väl en stund för egen sansad eftertanke.
Jag har de flesta av årets dagar lätt för att visa olika sorters känslor inklusive kärlek, hoppas jag. Beröring, omtanke och kommunikation... trots att jag som sagt också gapar ibland. Det hemska är att jag aldrig någonsin hört den där arga mamman tala ens i neutralt tonläge till sitt barn. Har det där andra hårda, blivit det normala? Jag funderar och funderar... på vad som måste göras, om det ska göras. Det värsta (eller bästa) är att en dag med ytterligare ett sådant barnskrik kommer jag förmodligen att stega dit.
En annan hjärslagsökning skedde också häromdagen när jag cyklade förbi en man som stod och sågade sönder kreosotstolpar. Kreosotstolpar är en giftskandal med mina mått mätt och inget man leker bort. De ska förpackas, förslutas och eldas upp i särskilda förbränningsugnar. Hur dessa uttjänta stolpar blivit tillgängliga för gemene man är för mig ett mysterium. När vi köpte Älvås ingick en kompost gjord av gamla telefonstolpar. Jag betraktade den delen av trädgården som förgiftad eftersom urlakning av arsenik och andra toxiska, cancerogena ämnen ständigt är pågående. Vi lämnade in "våra" på återvinningcentralen och betalade 700 spänn kubikmetern för att de skulle tas om hand på ett tillrådigt sätt. Till och med hudkontakt är farligt. Tror det var Timell i ett sånt där hemmabyggeprogram som en gång nämnde att inandningen av rök från en armlängd kreosotstock är så giftigt att det dödar en människa. Att odla eller förvara jord i anslutning till sådana stockar måste antingen betraktas som vansinne eller ren okunskap. Jag frågade inte den sågande mannen vad han tänkte göra med stolparna, för jag bet mig själv i tungan...
När vi bodde i marklägenheten var vår närmsta granne ett åkeri. Jag har väl i princip inget emot åkerier som sådana, även om jag tycker att fler varor borde transporteras via räls. Den svenska lastbilsparken kanske t.om. är okej i jämförelse med Europas åldrande och dessutom finns ju eco-driving. Jag är som ni hör trots allt realist, någonstans. Kruxet var att det ofta kördes väldigt länge på tomgång från det där åkeriet. Ibland puttrade det på i över en timme. Jag som var hemma mycket, pluggade och kanske satt på altanen, kände mig otroligt stressad över detta faktum. Bullret var en sak, avgaserna som lägligt nog lade sig som en dimma över vår härliga uteplats, en annan och miljön i allmänhet en tredje. En dag fick jag nog och stövlade över, men hittade den puttrande lastbilen övergiven. Jag gick in i den stora hallen, fick syn på en snubbe och sa: "Du, jag måste få ställa en fråga. Tycker du att dieselpriset i det här landet är för lågt". "Nej...", blev hans tvekande svar efter ett ögonblick av betänketid. "Konstigt... det verkar så eftersom lastbilen därute har stått på tomgång i över en timme". Killen gick direkt ut till lastbilen och slog av tändningen och så lätt var det! Och jag kände mig som en bittefitta, förvisso en nöjd sådan - nästan en Co2-hjältinna! ;) Trots mitt beskäftiga och opedagogiska tilltag hände det sig så att lastbilarna aldrig mer puttrade några längre stunder efter denna syrliga fråga, kanske hade det varit ren tanklöshet...
Nej, jag sitter inte längre i BUN:s arbetsutskott och pratar om kommunalt inköpsstopp gällande utrotningshotade fiskarter inför envisa, oinsatta centerpartister. Och jag agiterar inte längre för döva öron hur det går att kringgå lagen om offentlig upphandling, bara den politiska viljan finns. Inte heller sitter jag som ersättare i fullmäktige och motargumenterar PVC-mattors förträfflighet med betongsossar, där otjänliga sädescelller är mitt främsta vapen. Vilket för övrigt blev en lätt strid, för när det kommer till det som män har i pungen blir det känsligt, nämligen.
Men det händer att jag kanske ringer montessorirektorn och upplyser om det många år gamla kommunala beslutet i Falkenberg kring ovan nämnda hormonstörande plastmattor, om nu någon skulle råka tycka det var bra vid nybyggnation. Och det händer att jag tar en tur in i skolköket och undrar var strömmingen som serveras är fiskad. Då kan det också falla sig så att jag upplyser om att Livsmedelsverkets rekommendationer för Östersjöfisk inte bara gäller för gravida, utan också för barn. Och en gång har det hänt att jag har ringt socialtjänsten när jag har sett ett barn fara illa, inte som lärare (för i det skrået råder anmälningsplikt t.om. vid misstanke om att barn far illa), utan som privatperson.
Bitterfittigt eller civilkurage, vilket epitet som sätts är upp till var och en, men någonstans bottnar det i ett engagemang och en vilja att skydda och göra skillnad för det/de som ingen egen röst har. Miljön och barnen - livsförutsättningarna för kommande generationer!
De senaste dagarna har några händelser gjort att hjärtslagen ökat. Hm... vad kan det vara? undrar ni kanske. Tja... det behöver man inte vara Einstein för att räkna ut, inte om man känner mig. Barn och miljö, förstås! Och jämställdhet, men det tar vi en annan gång! Jag börjar med barnen - de värnlösa små.
Det satte igång, igen... Skrik och gap och tillsägelser och befallningar och svordomar - detta konstant hårda tonläge, till en liten. Den här dagen var det värre än vanligt. En vuxen skriker ilsket: "Lämna mig ifred!" Varefter en kraftfull dörrsmäll följer och ett utdraget barnskrik. Det hugger till och gör mig otroligt illa berörd. Vad är det egentligen som pågår?
Här följer en utvikning från bloggtemat om småfolksumgänge utifrån mitt perspektiv:
Jag har humör själv och känslorna utanpå kroppen... ibland. Det ska gudarna veta! Jag blir också skogstokig på mina barn och skäller, för ibland är elden lös. Det är mänskligt... också. Att våga rida ut stormen, ta konflikten och visa vad som är rätt och fel har jag ju igen. Men det ska tillkännages att jag väljer mina strider. Konsekvens är A och O. Jag förhandlar t.ex. inte med den lille, tjat ska inte löna sig. Vidare ger jag inga svåra valmöjligheter. Vill du ha blå eller röd tröja eller kanske grön eller gul? Jag bestämmer, än så länge. Små barn behöver inte så många olika alternativ hela tiden. Det är att servera en konflikt. Och kan man inte uppföra sig hjälper inga tomma hot (tomma hot = tjat). Däremot får man avstå flockgemenskap - familjen. Med öppna armar välkomnas man sedan in i gemenskapen igen när man har tänkt till, kommer tillbaka och uppför sig bra. Positiv uppmärksamhet och beröm! "Vad roligt att du kan vara med oss igen, nu när du inte spottar längre!". Inte någon time out på en bestämd plats och till allmänt åtlöje, men väl en stund för egen sansad eftertanke.
Jag har de flesta av årets dagar lätt för att visa olika sorters känslor inklusive kärlek, hoppas jag. Beröring, omtanke och kommunikation... trots att jag som sagt också gapar ibland. Det hemska är att jag aldrig någonsin hört den där arga mamman tala ens i neutralt tonläge till sitt barn. Har det där andra hårda, blivit det normala? Jag funderar och funderar... på vad som måste göras, om det ska göras. Det värsta (eller bästa) är att en dag med ytterligare ett sådant barnskrik kommer jag förmodligen att stega dit.
En annan hjärslagsökning skedde också häromdagen när jag cyklade förbi en man som stod och sågade sönder kreosotstolpar. Kreosotstolpar är en giftskandal med mina mått mätt och inget man leker bort. De ska förpackas, förslutas och eldas upp i särskilda förbränningsugnar. Hur dessa uttjänta stolpar blivit tillgängliga för gemene man är för mig ett mysterium. När vi köpte Älvås ingick en kompost gjord av gamla telefonstolpar. Jag betraktade den delen av trädgården som förgiftad eftersom urlakning av arsenik och andra toxiska, cancerogena ämnen ständigt är pågående. Vi lämnade in "våra" på återvinningcentralen och betalade 700 spänn kubikmetern för att de skulle tas om hand på ett tillrådigt sätt. Till och med hudkontakt är farligt. Tror det var Timell i ett sånt där hemmabyggeprogram som en gång nämnde att inandningen av rök från en armlängd kreosotstock är så giftigt att det dödar en människa. Att odla eller förvara jord i anslutning till sådana stockar måste antingen betraktas som vansinne eller ren okunskap. Jag frågade inte den sågande mannen vad han tänkte göra med stolparna, för jag bet mig själv i tungan...
När vi bodde i marklägenheten var vår närmsta granne ett åkeri. Jag har väl i princip inget emot åkerier som sådana, även om jag tycker att fler varor borde transporteras via räls. Den svenska lastbilsparken kanske t.om. är okej i jämförelse med Europas åldrande och dessutom finns ju eco-driving. Jag är som ni hör trots allt realist, någonstans. Kruxet var att det ofta kördes väldigt länge på tomgång från det där åkeriet. Ibland puttrade det på i över en timme. Jag som var hemma mycket, pluggade och kanske satt på altanen, kände mig otroligt stressad över detta faktum. Bullret var en sak, avgaserna som lägligt nog lade sig som en dimma över vår härliga uteplats, en annan och miljön i allmänhet en tredje. En dag fick jag nog och stövlade över, men hittade den puttrande lastbilen övergiven. Jag gick in i den stora hallen, fick syn på en snubbe och sa: "Du, jag måste få ställa en fråga. Tycker du att dieselpriset i det här landet är för lågt". "Nej...", blev hans tvekande svar efter ett ögonblick av betänketid. "Konstigt... det verkar så eftersom lastbilen därute har stått på tomgång i över en timme". Killen gick direkt ut till lastbilen och slog av tändningen och så lätt var det! Och jag kände mig som en bittefitta, förvisso en nöjd sådan - nästan en Co2-hjältinna! ;) Trots mitt beskäftiga och opedagogiska tilltag hände det sig så att lastbilarna aldrig mer puttrade några längre stunder efter denna syrliga fråga, kanske hade det varit ren tanklöshet...
Nej, jag sitter inte längre i BUN:s arbetsutskott och pratar om kommunalt inköpsstopp gällande utrotningshotade fiskarter inför envisa, oinsatta centerpartister. Och jag agiterar inte längre för döva öron hur det går att kringgå lagen om offentlig upphandling, bara den politiska viljan finns. Inte heller sitter jag som ersättare i fullmäktige och motargumenterar PVC-mattors förträfflighet med betongsossar, där otjänliga sädescelller är mitt främsta vapen. Vilket för övrigt blev en lätt strid, för när det kommer till det som män har i pungen blir det känsligt, nämligen.
Men det händer att jag kanske ringer montessorirektorn och upplyser om det många år gamla kommunala beslutet i Falkenberg kring ovan nämnda hormonstörande plastmattor, om nu någon skulle råka tycka det var bra vid nybyggnation. Och det händer att jag tar en tur in i skolköket och undrar var strömmingen som serveras är fiskad. Då kan det också falla sig så att jag upplyser om att Livsmedelsverkets rekommendationer för Östersjöfisk inte bara gäller för gravida, utan också för barn. Och en gång har det hänt att jag har ringt socialtjänsten när jag har sett ett barn fara illa, inte som lärare (för i det skrået råder anmälningsplikt t.om. vid misstanke om att barn far illa), utan som privatperson.
Bitterfittigt eller civilkurage, vilket epitet som sätts är upp till var och en, men någonstans bottnar det i ett engagemang och en vilja att skydda och göra skillnad för det/de som ingen egen röst har. Miljön och barnen - livsförutsättningarna för kommande generationer!
Otur
Det hade kommit en skur, ösregn för att vara exakt. Den svenska sommaren är nyckfull! Vi lade benen på ryggen och skenade i ilfart tillbaka till hotellrummet. Placerade oss omgående under de fluffiga dunbolsterna. Effekten lät inte vänta på sig, så mjukt, varmt och skönt. Vi somnade alla tre.
Vaknade hungriga. Tänkte bege oss ut i den idylliska småstaden och hitta en trevlig restaurang. Patrik hade, kors i taket, sett en liten mysig som verkade lovade.
Endast ett par jeans var nedpackade åt undertecknad. Skulle räcka gott och väl. Vi hade lovat oss själva gott väder! Snygga, mörk-mörkblå och tajta. En sommarlätt tunika till och några duttar med ett bronspuder (mascaran var glömd hemma), så skulle allt vara perfekt. Sommaren är choosefri.
Rotade runt i resväskan efter jeansen, hittade dem och klev i. Trånga i benen. Blev misstänksam eftersom ben inte är ett ställe på den Christinska kroppen där fettceller brukar ansamlas och förökas. Drog de blå över baken. Hm... Tog ett djupt andetag och försökte få knapphålet och jeansknappen att närma sig varandra. Omöjligt... flera centimeter emellan. Det låga blodsockret gjorde sig påmint. Fick ett smärre psykbryt och utbrast några väl valda men mindre smickrande vokabulärer samtidigt som jag försökte hitta en syndabock. Blev tyst igen eftersom jag snabbt insåg att det var jag själv som hade plockat fram mina kläder till resan.
Mannen kom till undsättning och hävde resolut ner mig på sängen. En djup inandning och efter två försök hade han lyckats knäppa. Vilken ofantlig styrka den mannen måste besitta! Reste mig upp, tittade i spegeln och svor åt min egen uppenbarelse - Cupcake, var ordet! A´la bulldeg... Allt som skulle befunnit sig innanför byxlinningen hade tryckts upp och vällde ut ovanför. Jag förbannade dotterns storlek 25 och suktade högljutt efter mina egna 27:or. P försökte trösta: "Men det är ändå ingen som ser. Du har ju blusen utanpå". "Nej, men det kanske skulle vara kul att åtminstone kunna andas lite... och hur skulle jag kunna sätta mig ner eller ens ta en liten tugga i de här jeansen?" Att stå upp, andas grunt och se på när de båda andra åt, var liksom inget alternativ.
Nåväl... då kom P med tröst nr. 2. "Du kan låna mina jeans!". Det var ju inte direkt så att jag genast utbrast: "Tack snälla P, för att jag får låna dina svarta i strl. 30 som pösar, är alldeles för långa och har en så hög midja att jag kan dra upp dem till armhålorna". Men så blev det i alla fall.
Oturen förföljde oss. Den lilla mysiga kvarterskrogen hade stängt sitt kök halv nio den kvällen. Jahapp! Jag vet inte om det berodde på de illasittande jeansen eller vad, men när vi till slut fick bord på restaurang Munkklostret av en stroppig servitör och matsedeln var utdelad, glömdes vi liksom bara bort. Inte en blick ägnade kyparen vårt bord eller ens vår sida av restaurangen. Detta trots att jag med minimal blodsockernivå satt och stirrade på honom, hela tiden.
Efter 25 min. fick jag nog och stegade bort till den pingvinklädde som i godan ro stod och plockade bort tomflaskor från ett bord. "Har du glömt oss, eller? Vi har inte fått beställa än!", dundrade jag fram. Patrik som är alltför försynt för sitt eget bästa höll nästan på att avlida en smula. Jag fick något oidentifierbart till svar, men sedan skyndades det på minsann. Som plåster på såren bars det in anklevermousse och det fjäskades och vurmades. Tjoho, vad det berättades och krumbuktades om det där vinet också, som bara var "Husets" och ett ganska andefattigt sådant. Men härligt var det (och då menar jag inte vinet)! ;)
Mätta och goa och glada! Med Patriks byxor på...
Vaknade hungriga. Tänkte bege oss ut i den idylliska småstaden och hitta en trevlig restaurang. Patrik hade, kors i taket, sett en liten mysig som verkade lovade.
Endast ett par jeans var nedpackade åt undertecknad. Skulle räcka gott och väl. Vi hade lovat oss själva gott väder! Snygga, mörk-mörkblå och tajta. En sommarlätt tunika till och några duttar med ett bronspuder (mascaran var glömd hemma), så skulle allt vara perfekt. Sommaren är choosefri.
Rotade runt i resväskan efter jeansen, hittade dem och klev i. Trånga i benen. Blev misstänksam eftersom ben inte är ett ställe på den Christinska kroppen där fettceller brukar ansamlas och förökas. Drog de blå över baken. Hm... Tog ett djupt andetag och försökte få knapphålet och jeansknappen att närma sig varandra. Omöjligt... flera centimeter emellan. Det låga blodsockret gjorde sig påmint. Fick ett smärre psykbryt och utbrast några väl valda men mindre smickrande vokabulärer samtidigt som jag försökte hitta en syndabock. Blev tyst igen eftersom jag snabbt insåg att det var jag själv som hade plockat fram mina kläder till resan.
Mannen kom till undsättning och hävde resolut ner mig på sängen. En djup inandning och efter två försök hade han lyckats knäppa. Vilken ofantlig styrka den mannen måste besitta! Reste mig upp, tittade i spegeln och svor åt min egen uppenbarelse - Cupcake, var ordet! A´la bulldeg... Allt som skulle befunnit sig innanför byxlinningen hade tryckts upp och vällde ut ovanför. Jag förbannade dotterns storlek 25 och suktade högljutt efter mina egna 27:or. P försökte trösta: "Men det är ändå ingen som ser. Du har ju blusen utanpå". "Nej, men det kanske skulle vara kul att åtminstone kunna andas lite... och hur skulle jag kunna sätta mig ner eller ens ta en liten tugga i de här jeansen?" Att stå upp, andas grunt och se på när de båda andra åt, var liksom inget alternativ.
Nåväl... då kom P med tröst nr. 2. "Du kan låna mina jeans!". Det var ju inte direkt så att jag genast utbrast: "Tack snälla P, för att jag får låna dina svarta i strl. 30 som pösar, är alldeles för långa och har en så hög midja att jag kan dra upp dem till armhålorna". Men så blev det i alla fall.
Oturen förföljde oss. Den lilla mysiga kvarterskrogen hade stängt sitt kök halv nio den kvällen. Jahapp! Jag vet inte om det berodde på de illasittande jeansen eller vad, men när vi till slut fick bord på restaurang Munkklostret av en stroppig servitör och matsedeln var utdelad, glömdes vi liksom bara bort. Inte en blick ägnade kyparen vårt bord eller ens vår sida av restaurangen. Detta trots att jag med minimal blodsockernivå satt och stirrade på honom, hela tiden.
Efter 25 min. fick jag nog och stegade bort till den pingvinklädde som i godan ro stod och plockade bort tomflaskor från ett bord. "Har du glömt oss, eller? Vi har inte fått beställa än!", dundrade jag fram. Patrik som är alltför försynt för sitt eget bästa höll nästan på att avlida en smula. Jag fick något oidentifierbart till svar, men sedan skyndades det på minsann. Som plåster på såren bars det in anklevermousse och det fjäskades och vurmades. Tjoho, vad det berättades och krumbuktades om det där vinet också, som bara var "Husets" och ett ganska andefattigt sådant. Men härligt var det (och då menar jag inte vinet)! ;)
Mätta och goa och glada! Med Patriks byxor på...
Löpsteg från mödernesidan? Nja... kanske inte!
Grovmotorik kan ta fantastiska skutt på bara ett år, när man är 6 fyllda. Kondition likaså. Regelbunden fotbollsträning och cykelturer fram och tillbaka, fram och tillbaka... har gjort susen! Idag gick Hallandsloppet av stapeln, i Vessigebro. 850 svettiga metrar i klassen P8, som är den för de yngsta.
Mini gick ut hårt och susade förbi mamman efter ca. 30 m. Hon var återhållsam med påhejandet eftersom erfarenhet säger att farten lätt kan ökas lite väl övermodigt annars. Värmen var tryckande och modern förutspådde att minstingen skulle ta slut... fort.
Närsynt och med okorrigerat brytningsfel kisade hon bort i fjärran mot hörnet av Elissons ladugård. Lilleman var med i den främre klungan... otroligt! Sammanbiten och med löpsteg som en gasell, (vilket enligt den avelsintresserade pappan inte är sprunget ur generna från mödernesidan) spurtade han nästintill segervisst på upploppet. Enligt egen utsago hölls konkurrenterna stångna genom strategisk blockering av tjejen han hade i ryggen (ordvalet är exakt citerat bortsett böjningen).
Under kvällens sammanslutning av familjemedlemmar kunde en stolt mini förnöjsamt berätta att han kom på 3:e plats av totalt 11 startande. En rund blank medalj, tre färgglada vattenpistoler i plast samt ett presentkort på Intersport värt 500 spänn, uppvisades också.
Redan på hemvägen klargjorde lilleman vad presenkortet skulle användas till - ett par RIKTIGA löparskor, såklart! Storlek 28...
Mini gick ut hårt och susade förbi mamman efter ca. 30 m. Hon var återhållsam med påhejandet eftersom erfarenhet säger att farten lätt kan ökas lite väl övermodigt annars. Värmen var tryckande och modern förutspådde att minstingen skulle ta slut... fort.
Närsynt och med okorrigerat brytningsfel kisade hon bort i fjärran mot hörnet av Elissons ladugård. Lilleman var med i den främre klungan... otroligt! Sammanbiten och med löpsteg som en gasell, (vilket enligt den avelsintresserade pappan inte är sprunget ur generna från mödernesidan) spurtade han nästintill segervisst på upploppet. Enligt egen utsago hölls konkurrenterna stångna genom strategisk blockering av tjejen han hade i ryggen (ordvalet är exakt citerat bortsett böjningen).
Under kvällens sammanslutning av familjemedlemmar kunde en stolt mini förnöjsamt berätta att han kom på 3:e plats av totalt 11 startande. En rund blank medalj, tre färgglada vattenpistoler i plast samt ett presentkort på Intersport värt 500 spänn, uppvisades också.
Redan på hemvägen klargjorde lilleman vad presenkortet skulle användas till - ett par RIKTIGA löparskor, såklart! Storlek 28...
Pax med kardborreknäppning är numera för amatörer...
Saker som hon gör...
Det finns suspekta saker som jag gör i det tysta, sånt som jag kanske skäms över och inte gärna berättar om. Andra kanske ägnar sig åt samma, liknande eller grövre aktiviteter utan att blinka. Vad vet jag?
I förrgår stod en vuxen man i kön på Coop och pillade näsan, helt ogenerat. Jag trodde först inte vad jag såg, men när jag verkligen förstod att det var i näsan som han grävde, vände jag bort blicken lika snabbt som om jag hade bränt mig vilket var rekordsnabbt, för jag skämdes liksom... på den där snubbens bekostnad. Tog nästan på mig skulden, för att jag sett. Pilla näsan är så tabu i min värld att jag skulle behöva gömma mig en mörk garderob för att göra det. Däremot har det hänt att jag pillat bort hudflagor i nedre näsregionen, vilket vid en första anblick lätt skulle kunna misstolkas.
Mina barn har aldrig ätit snorkråkor, tack och lov! Om så varit fallet hade jag snabbt varit där och förmanat i gammal hederlig luthersk anda. Fy och usch! Andra kan göra det, stora ungar till och med. Det har jag sett, i skolan.
Idag klämde jag pormaskar! Moget... 37 år gammal med toapapper på pekfingertopparna i högsta hugg. Jakten på det gula fettet hade börjat! Lite vidrigt är det, men ytterst tillfredsställande när man får ut det man vill. Inte är det så att jag har stora svarta pormaskar i ansiktet direkt, men alltjämt några förstorade porer som det kan sitta grejor i. I min ungdoms glansdagar umgicks jag stundtals i all vänskaplighet med en kille som sålde sig själv för mediciniska experiment. Han var således av det tåliga slaget och hade dessutom ryggen full med svarta pormaskar. Jag som älskade att klämma erbjöd mig villigt att göra en frammarsch. Det blev trots allt för mycket. Jag var tvungen att avsluta och springa in på toa och spy.
Ibland övar jag mig på att göra saker som jag har tämligen svårt för t.ex. att skita på jobbet. Det är så hemligt att jag nästan dör och i dessa nödlägen väljer jag en toalett som finns men nästan inte syns. När jag har trotsat mig själv har det ibland hänt att jag triumferande upplyst mina bundsförvanter L, S och J om sakernas natur (bara för att träna). Vi har lite den jargongen, barnsligt kanske... men jag uppskattar det! L som är fotbollsspelare, S som är seglare och J som är gammal lumpare är mer choosefria, härligt! Jag försöker som sagt...
En lite märklig grej som händer mycket sällan och som jag inte rår på är att varje nerv av mig slår an en speciell sträng när någon smaskar eller pratar på ett SPECIELLT sätt. Jag, som annars är den eldiga typen går då in i ett lugnt meditativt tillstånd och vill vilsamt stanna där (OBS! Det här är absolut ingen konstig sexuell böjelse utan bara ett befriande lugn). Säkert en gammal rest från fosterlivet eller nåt... Cecilia Melin, en barndomsvän smaskade sådär. Varje morgon åt hon Skogaholmslimpa med messmör på och klunkade te med mjölk till. Den ljusbruna sörjan blandades runt i hennes mun. Hon smaskade och slurpade och jag som alltid har varit sen till allting, gick i god tid hem till henne bara för att få sitta och lyssna till dessa sköna ljud. Messmör åt vi aldrig hemma hos oss när jag var barn, men en gång provade jag i vuxen ålder (skulle visst ha det i bebisvällingen av nån anledning). I samma sekund som jag smakade försvann lite av romantiserandet kring denna märkliga produkt. Minnet av ljudet försvinner dock aldrig. Detsamma gäller en person som jobbar i en affär i närheten. Hon pratar på ett sådant sätt att jag totalt slappnar av, ungefär som av messmörssmasket. Det får till följd att jag stänger av och slutar lyssna på vad hon säger. Jag vilar ju! Helt jävla sjukt jag vet...
Men ett beteende som om möjligt är ännu sjukare, utgjordes av en tjej som temporärt flyttade till det första huset jag bodde i på Munkagårdsskolan. I det huset där jag var den ständiga slarvern. Nåväl, tillbaka till konstiga tjejen, när hon tittade på tv tillsammans med alla andra som också bodde där, ryckte hon av sig sina ögonbrynshår och åt helt sonika upp dem, ett i taget. Tjejen hade ju nästan inga ögonbryn kvar! En annan kul kille i samma hus, söp sig ibland redlöst full. Då passade han på bröta runt och som i ett mantra rabbla alla svordomar och könsord han kunde... på finska. Det var läskigt att inte veta hur dessa fylleslag skulle sluta, eftersom han var epileptiker och brukade slarva med medicinen.
Det där med tv-program och serier är också ett speciellt kapitel. Alltså, man vill ju inte gärna avslöja att man tittar på vilken skit som helst. Såg Mona Salin bli intervjuad i ett sommarpratarprogram nyligen. Hon avslöjade att hon slaviskt följer Top Model. Mona Salin, liksom. Haha... roligt! Nu kommer det! Avslöjandet... Härmed erkänner jag att jag ser fram emot att Gladiatorerna ska börja igen. Hur kul som helst. Det trodde ni inte! Dessutom älskar jag alla plastikkirurgprogram och har nog sett vart enda avsnitt av 90210. När Patrik vänder bort blicken, börjar det bli riktigt intressant...
I förrgår stod en vuxen man i kön på Coop och pillade näsan, helt ogenerat. Jag trodde först inte vad jag såg, men när jag verkligen förstod att det var i näsan som han grävde, vände jag bort blicken lika snabbt som om jag hade bränt mig vilket var rekordsnabbt, för jag skämdes liksom... på den där snubbens bekostnad. Tog nästan på mig skulden, för att jag sett. Pilla näsan är så tabu i min värld att jag skulle behöva gömma mig en mörk garderob för att göra det. Däremot har det hänt att jag pillat bort hudflagor i nedre näsregionen, vilket vid en första anblick lätt skulle kunna misstolkas.
Mina barn har aldrig ätit snorkråkor, tack och lov! Om så varit fallet hade jag snabbt varit där och förmanat i gammal hederlig luthersk anda. Fy och usch! Andra kan göra det, stora ungar till och med. Det har jag sett, i skolan.
Idag klämde jag pormaskar! Moget... 37 år gammal med toapapper på pekfingertopparna i högsta hugg. Jakten på det gula fettet hade börjat! Lite vidrigt är det, men ytterst tillfredsställande när man får ut det man vill. Inte är det så att jag har stora svarta pormaskar i ansiktet direkt, men alltjämt några förstorade porer som det kan sitta grejor i. I min ungdoms glansdagar umgicks jag stundtals i all vänskaplighet med en kille som sålde sig själv för mediciniska experiment. Han var således av det tåliga slaget och hade dessutom ryggen full med svarta pormaskar. Jag som älskade att klämma erbjöd mig villigt att göra en frammarsch. Det blev trots allt för mycket. Jag var tvungen att avsluta och springa in på toa och spy.
Ibland övar jag mig på att göra saker som jag har tämligen svårt för t.ex. att skita på jobbet. Det är så hemligt att jag nästan dör och i dessa nödlägen väljer jag en toalett som finns men nästan inte syns. När jag har trotsat mig själv har det ibland hänt att jag triumferande upplyst mina bundsförvanter L, S och J om sakernas natur (bara för att träna). Vi har lite den jargongen, barnsligt kanske... men jag uppskattar det! L som är fotbollsspelare, S som är seglare och J som är gammal lumpare är mer choosefria, härligt! Jag försöker som sagt...
En lite märklig grej som händer mycket sällan och som jag inte rår på är att varje nerv av mig slår an en speciell sträng när någon smaskar eller pratar på ett SPECIELLT sätt. Jag, som annars är den eldiga typen går då in i ett lugnt meditativt tillstånd och vill vilsamt stanna där (OBS! Det här är absolut ingen konstig sexuell böjelse utan bara ett befriande lugn). Säkert en gammal rest från fosterlivet eller nåt... Cecilia Melin, en barndomsvän smaskade sådär. Varje morgon åt hon Skogaholmslimpa med messmör på och klunkade te med mjölk till. Den ljusbruna sörjan blandades runt i hennes mun. Hon smaskade och slurpade och jag som alltid har varit sen till allting, gick i god tid hem till henne bara för att få sitta och lyssna till dessa sköna ljud. Messmör åt vi aldrig hemma hos oss när jag var barn, men en gång provade jag i vuxen ålder (skulle visst ha det i bebisvällingen av nån anledning). I samma sekund som jag smakade försvann lite av romantiserandet kring denna märkliga produkt. Minnet av ljudet försvinner dock aldrig. Detsamma gäller en person som jobbar i en affär i närheten. Hon pratar på ett sådant sätt att jag totalt slappnar av, ungefär som av messmörssmasket. Det får till följd att jag stänger av och slutar lyssna på vad hon säger. Jag vilar ju! Helt jävla sjukt jag vet...
Men ett beteende som om möjligt är ännu sjukare, utgjordes av en tjej som temporärt flyttade till det första huset jag bodde i på Munkagårdsskolan. I det huset där jag var den ständiga slarvern. Nåväl, tillbaka till konstiga tjejen, när hon tittade på tv tillsammans med alla andra som också bodde där, ryckte hon av sig sina ögonbrynshår och åt helt sonika upp dem, ett i taget. Tjejen hade ju nästan inga ögonbryn kvar! En annan kul kille i samma hus, söp sig ibland redlöst full. Då passade han på bröta runt och som i ett mantra rabbla alla svordomar och könsord han kunde... på finska. Det var läskigt att inte veta hur dessa fylleslag skulle sluta, eftersom han var epileptiker och brukade slarva med medicinen.
Det där med tv-program och serier är också ett speciellt kapitel. Alltså, man vill ju inte gärna avslöja att man tittar på vilken skit som helst. Såg Mona Salin bli intervjuad i ett sommarpratarprogram nyligen. Hon avslöjade att hon slaviskt följer Top Model. Mona Salin, liksom. Haha... roligt! Nu kommer det! Avslöjandet... Härmed erkänner jag att jag ser fram emot att Gladiatorerna ska börja igen. Hur kul som helst. Det trodde ni inte! Dessutom älskar jag alla plastikkirurgprogram och har nog sett vart enda avsnitt av 90210. När Patrik vänder bort blicken, börjar det bli riktigt intressant...
Ett ytlig och något tillspetsad betraktelse av kroppsliga proportioner, beklädnad och fåfänga
Jag gillar empireskuret... synnerligen tacksamt i dessa dagar av nyromantik. Tursamt nog passar det min kroppsform ypperligt, kanske just därför det gillas... En vacker ringning och veck under bysten. Inte gravidvarningmycket tyg runt magen utan lite lagom figursytt för att skapa en illusion av obefintlig midja.
Kjolar är vardag. Har några stycken som jag älskar. Ett gäng på vintern och ett annat på sommaren. Långa stickor till ben har med åren utvecklats till normalsmala och växts i. Ideallängden döljer övre delen av knäet, blir det "för" kort blir känslan alltför ung och våpig. Linnetyg är finast till gyllenbruna, strumpbefriade spiror och sandaler. Längtar...
Klänningar är det jag känner mig finast i. Alltid klänning när jag vill vara uppklädd, ibland kjol men aldrig byxor. Kanske är född på fel århundrade ändå... Klänning till vardags funkar också. Har nyligen köpt en ny att jobba i. Ljusröd frotté, empireskuren såklart! En klänning att bli glad av!
Har köpt en annan också, som jag själv är något tveksam till men gillades av mannen. Svart, figursydd upptill och med vidd i kjolen, lite "Dirty Dancing dansuppvisnings-stuk" på den. Och ni som känner mig väl vet ju att jag i princip var Jennifer Grey i ett tidigare liv, i alla fall ville vara... i slutet av 80-talet ;) Kruxet heter halterneck!
Muskulösa, deffade axelparti är estetiskt vackert på både kvinnor och män! Tänk friidrott, sprinters... så underbart atletiskt tilltalande. Som konst... eller historia, eller både och. De västerländska idealens rötter - den nakna grekiska diskuskastaren personifierad.
Men hur jag än tänker blir breda axlar och ryggtavla som en ladugårdsvägg i kombination med halterneck, inget annat än rysk brottarvarning. Amazon-anlagen verkar liksom finnas. Med tung styrketräning skulle det finnas potential för...
Nu ger det sig, ska jag lämna tillbaka eller vara en vandrande reklampelare för den svenska landsbygden - ladugårdsväggen? ;)
Kjolar är vardag. Har några stycken som jag älskar. Ett gäng på vintern och ett annat på sommaren. Långa stickor till ben har med åren utvecklats till normalsmala och växts i. Ideallängden döljer övre delen av knäet, blir det "för" kort blir känslan alltför ung och våpig. Linnetyg är finast till gyllenbruna, strumpbefriade spiror och sandaler. Längtar...
Klänningar är det jag känner mig finast i. Alltid klänning när jag vill vara uppklädd, ibland kjol men aldrig byxor. Kanske är född på fel århundrade ändå... Klänning till vardags funkar också. Har nyligen köpt en ny att jobba i. Ljusröd frotté, empireskuren såklart! En klänning att bli glad av!
Har köpt en annan också, som jag själv är något tveksam till men gillades av mannen. Svart, figursydd upptill och med vidd i kjolen, lite "Dirty Dancing dansuppvisnings-stuk" på den. Och ni som känner mig väl vet ju att jag i princip var Jennifer Grey i ett tidigare liv, i alla fall ville vara... i slutet av 80-talet ;) Kruxet heter halterneck!
Muskulösa, deffade axelparti är estetiskt vackert på både kvinnor och män! Tänk friidrott, sprinters... så underbart atletiskt tilltalande. Som konst... eller historia, eller både och. De västerländska idealens rötter - den nakna grekiska diskuskastaren personifierad.
Men hur jag än tänker blir breda axlar och ryggtavla som en ladugårdsvägg i kombination med halterneck, inget annat än rysk brottarvarning. Amazon-anlagen verkar liksom finnas. Med tung styrketräning skulle det finnas potential för...
Nu ger det sig, ska jag lämna tillbaka eller vara en vandrande reklampelare för den svenska landsbygden - ladugårdsväggen? ;)
Bitterfittan ;)
Ibland händer det sig så att frun i huset lite försmädligt och i förbifarten liksom, släpper en liten vink om att hon hört det ryktas att andra kvinnor ibland blir så där spontant överraskade av sina respektive. Låter väldans trevligt och kärleksfullt!
Det behöver inte vara något stort och kostsamt, nej då. En egenhändigt uppdukad fika på farstukvisten räcker utmärkt, eller att slippa köpa den där buketten tulpaner själv varje vecka. Varför inte en sväng till något lockande, närbeläget ställe (förslagsvis en sån där liten pittoreskt plats som Träslövs Trädgård)? Ett restaurang- eller biobesök med en film ur tilltalande genre skulle också vara trevligt, förslagsvis... Huvudsaken är att det känns som att överraskningen är planerad och fokuserad på mottagaren och totalförberedd in i minsta detalj, inklusive barnvaktsfix. En slags mikrosemester för ordinarie initiativtagare och projektledare. Bara att sätta sig till dukat bord liksom...
Vid frukosten idag kom mannen med det innovativa förslaget att vi (vilket i praktiken innebär jag) kunde boka biljetter till en fotbollsmatch med FFF-dam. Mmm... Tror jag sparar det förslaget och omsätter det till en totalplanerad överraskning för mannen och dottern, enligt den enkla devisen att ger man får man. Eller är det så, att får man, vill man ha mer? Det verkar i alla fall vara så det fungerar för ungarna i skolan ibland.
Ikväll beger vi oss in till Falkenberg för revy. Ser fram emot kvällen tillsammans. Det har bokats datum, hämtats ut biljetter, kollats restaurangernas öppettider samt bokats bord? Småsaker som man kanske inte tänker på men som ändå måste göras för att det ska bli av.
Sluta nu, Christine! Det är martyrvarning på det här inlägget. Du ska ju vara glad och inte PMS-ig, en trevlig kväll väntar och födelsedag imorgon. Fyller 37 och allt, men ser högst ut som 26! ;) I alla fall var det vad systembolagstanten trodde igår, när jag ombads att identifiera mig.
Jag vill för säkerhetsskull också tillägga att min man har många andra, mycket sympatiska strängar på sin lyra t.ex. sjunger han Beatleslåtar väldigt sexigt och taktfast medan han går loss på kökstaket, och jag skriver blogginlägg ;)
Puss i pannan!
Det behöver inte vara något stort och kostsamt, nej då. En egenhändigt uppdukad fika på farstukvisten räcker utmärkt, eller att slippa köpa den där buketten tulpaner själv varje vecka. Varför inte en sväng till något lockande, närbeläget ställe (förslagsvis en sån där liten pittoreskt plats som Träslövs Trädgård)? Ett restaurang- eller biobesök med en film ur tilltalande genre skulle också vara trevligt, förslagsvis... Huvudsaken är att det känns som att överraskningen är planerad och fokuserad på mottagaren och totalförberedd in i minsta detalj, inklusive barnvaktsfix. En slags mikrosemester för ordinarie initiativtagare och projektledare. Bara att sätta sig till dukat bord liksom...
Vid frukosten idag kom mannen med det innovativa förslaget att vi (vilket i praktiken innebär jag) kunde boka biljetter till en fotbollsmatch med FFF-dam. Mmm... Tror jag sparar det förslaget och omsätter det till en totalplanerad överraskning för mannen och dottern, enligt den enkla devisen att ger man får man. Eller är det så, att får man, vill man ha mer? Det verkar i alla fall vara så det fungerar för ungarna i skolan ibland.
Ikväll beger vi oss in till Falkenberg för revy. Ser fram emot kvällen tillsammans. Det har bokats datum, hämtats ut biljetter, kollats restaurangernas öppettider samt bokats bord? Småsaker som man kanske inte tänker på men som ändå måste göras för att det ska bli av.
Sluta nu, Christine! Det är martyrvarning på det här inlägget. Du ska ju vara glad och inte PMS-ig, en trevlig kväll väntar och födelsedag imorgon. Fyller 37 och allt, men ser högst ut som 26! ;) I alla fall var det vad systembolagstanten trodde igår, när jag ombads att identifiera mig.
Jag vill för säkerhetsskull också tillägga att min man har många andra, mycket sympatiska strängar på sin lyra t.ex. sjunger han Beatleslåtar väldigt sexigt och taktfast medan han går loss på kökstaket, och jag skriver blogginlägg ;)
Puss i pannan!
De kallas sportfånar...
En som har varit kortväxt hela sitt liv har lärt sig att kompensera. Att sitta på ihopvikta spiror innebär att man kommer högre upp! Det lärde dagmamman mig när jag var tre... typ. Nu är jag 37, snart... och har fortfarande svårt att sitta fint, med benen nere. Benen viker liksom automatiskt ihop sig under mig. Vanan har inneburit vissa fördelar, som att aldrig behöva strecha baksida lår på grund av överrörlighet samt nöjet att kunna sitta i djup hukande ställning timmar i sträck utan att få mjölksyra. Bra både vid primitivt förlossningsarbete och ogräsrensning! Idag är det dock en i de nedre regionerna stelbent 37-åring som arbetar på huk, klipper fjolårsvisset och förflyttar sig mellan rabatterna.
Igår syntes de till, vid ungefär samma ställe som vanligt den här tiden på året. Han har vurmat, fjäskat, lockat och pockat, i flera veckors tid. Hon har inte varit redo, tyckt att det var för tidigt på säsongen. Venebergsvägen är platsen de flockas på, när det är dags... för det mesta två, ibland tre - en unge också.
Kvalitetsträning! Vinterdvalan ska ur kroppen och flygförmågan återvända. Leken är igång! Motorn ska trimmas och löpsteget finjusteras, i backen. Honan är av det dominanta slaget, skriker högt emallanåt, mycket karaktäristiskt beteende! Agerar hare på det oövervinneliga sättet. Startar på mitten av intervallsträckan och ger inte hanen en chans att komma ifatt. Det är tungt! Det är motvind! 90-95% av maxpuls. Upp med blicken! Sträck på bröstkorgen! Steget, för bövelen! Hanen ger sig INTE, men faller ihop i diket efteråt - kraftigt nedsatt syreupptagningsförmåga pga. envisa virusrester. Honan trampar nervöst jämte och erbjuder vatten. Vet att luftrören kan vara trånga, ingen medicin med. Ingen medicin överhuvudtaget förresten. Medicin är kemi och det är borttränat. Det här, det är ren biologi! Hyfsad återhämtning men formtvivel. Hanen förbannar den smitta som ungen dragit hem till boet.
Utfall, knälyft, rumpspark, knäböj, indianhopp... hå och hej! Hanen gör alla repetitioner, honan några färre - ett flockledarprivilegium. Backen är sista anhalt. Höga benlyft och kraft i frånskjutet. Mjukt, ojämnt underlag är bra träning för små inaktiva muskler. Långsam jogg hem, mjölksyran skall bort. Ett kuttrande, inställsamt tack till honan... för visat intresse.
Pratade precis med Patrik i telefon. Han hade mjölkat 75 uppbundna pinglor hos faderskapet sitt, imorse. Knäböj (dra ur några strilar mjölk med hög bakteriehalt), knäböj (sätta på mjölkmaskinen), knäböj igen (ta av mjölkmaskinen). 75 gånger 3 = 225 knäböj hittills. "Känner du något idag?", frågar jag. "Absolut ingenting", svarar han. Nehe... vilken tur då! För snart är det dags för kvällsmjölkning, bara 225 knäböj till! Hm... Själv ska jag försöka stretcha ut rumpan, tror jag.
Kram på er artfränder!
Igår syntes de till, vid ungefär samma ställe som vanligt den här tiden på året. Han har vurmat, fjäskat, lockat och pockat, i flera veckors tid. Hon har inte varit redo, tyckt att det var för tidigt på säsongen. Venebergsvägen är platsen de flockas på, när det är dags... för det mesta två, ibland tre - en unge också.
Kvalitetsträning! Vinterdvalan ska ur kroppen och flygförmågan återvända. Leken är igång! Motorn ska trimmas och löpsteget finjusteras, i backen. Honan är av det dominanta slaget, skriker högt emallanåt, mycket karaktäristiskt beteende! Agerar hare på det oövervinneliga sättet. Startar på mitten av intervallsträckan och ger inte hanen en chans att komma ifatt. Det är tungt! Det är motvind! 90-95% av maxpuls. Upp med blicken! Sträck på bröstkorgen! Steget, för bövelen! Hanen ger sig INTE, men faller ihop i diket efteråt - kraftigt nedsatt syreupptagningsförmåga pga. envisa virusrester. Honan trampar nervöst jämte och erbjuder vatten. Vet att luftrören kan vara trånga, ingen medicin med. Ingen medicin överhuvudtaget förresten. Medicin är kemi och det är borttränat. Det här, det är ren biologi! Hyfsad återhämtning men formtvivel. Hanen förbannar den smitta som ungen dragit hem till boet.
Utfall, knälyft, rumpspark, knäböj, indianhopp... hå och hej! Hanen gör alla repetitioner, honan några färre - ett flockledarprivilegium. Backen är sista anhalt. Höga benlyft och kraft i frånskjutet. Mjukt, ojämnt underlag är bra träning för små inaktiva muskler. Långsam jogg hem, mjölksyran skall bort. Ett kuttrande, inställsamt tack till honan... för visat intresse.
Pratade precis med Patrik i telefon. Han hade mjölkat 75 uppbundna pinglor hos faderskapet sitt, imorse. Knäböj (dra ur några strilar mjölk med hög bakteriehalt), knäböj (sätta på mjölkmaskinen), knäböj igen (ta av mjölkmaskinen). 75 gånger 3 = 225 knäböj hittills. "Känner du något idag?", frågar jag. "Absolut ingenting", svarar han. Nehe... vilken tur då! För snart är det dags för kvällsmjölkning, bara 225 knäböj till! Hm... Själv ska jag försöka stretcha ut rumpan, tror jag.
Kram på er artfränder!
Högfärdig? Nej då, visst inte!
Jag tycker det hör till att hälsa - en självklarhet! Men det kan finnas en risk att jag anses stroppig har äkta mannen påpekat, speciellt i vissa situationer som har med bilar att göra.
Vet inte vad som gör det, men jag identifierar helt enkelt inte människor i rullande plåtburkar, ser inte, urskiljer inte... knappast bilarna heller. Har faktiskt ingen aning om vems som är vems. De flesta ser ju likadana ut! Vet knappt ens hur den egna lilla grå ser ut. Irrar runt och letar storögt efter den, så gott som varje dag på Skogstorpsskolans parkering. Tur att den har ett jättestort utfläkt stenskott på framrutan.
Glad ser däremot inte kollegan Thomas ut, som gör "halshuggartecknet" när jag plötsligt får syn på honom också, genom bilglasrutan. Hm... konstigt! Även om Thomas KAN se rätt respektingivande ut, är han ju väldans rar, faktiskt. Ja, ja han är väl irriterad bara, över dålig tillgång på parkeringsplatser.
Nåväl, efter flera in- och utrattningar i lilla parkeringsfickan som jag redan i utgångsläget är felvinklad mot, står till sist den lilla skitgrå äntligen där. Så nöjd... även om det blev lite trångt eller rättare sagt, så trångt att jag fick hoppa ut (och in) genom passagerardörren.
Mingel och fruktstund i Folkets Hus innan föreläsningen och nämen, se där... DÄR kommer ju Thomas med andan i halsen!
Eh... hade visst råkat sno parkerinsplatsen som So-kollegan stått och väntat på, rakt framför ögonen bara... utan att ens lägga märke till att där stod en bil och väntade. Hoppsan sa! ;)
(OBS! En TALSYNTES ljuder ifrån köket (jag sitter i tv-rummet): "Mamma ska vi börja fixa maten?" "MAT!" "MAT!" "MAT!" (robotröst). "Mamma 80-talet ringde och ville ha tillbaka sin frisyr" "Kan du köpa tuggummi till denna allsmäktiga och vackra skapelse?" Trakasserier... tror att En-till-En, har gått överstyr i den här familjen... känns surrealistiskt på nåt vis!)
Nästa gång vi möts i något sammanhang där en bil är inblandad, då VET ni...
Njut av en, denna fettisdagsafton!
Vet inte vad som gör det, men jag identifierar helt enkelt inte människor i rullande plåtburkar, ser inte, urskiljer inte... knappast bilarna heller. Har faktiskt ingen aning om vems som är vems. De flesta ser ju likadana ut! Vet knappt ens hur den egna lilla grå ser ut. Irrar runt och letar storögt efter den, så gott som varje dag på Skogstorpsskolans parkering. Tur att den har ett jättestort utfläkt stenskott på framrutan.
Det spelar ingen roll om jag promenixar och möter förbipasserade bilar eller sitter i eget fordon, ser gör jag likförbannat inte. Är liksom världsfrånvänd, i en egen bubbla... speciellt när jag KÖR bil.
Idag skulle jag parkera på gratisgrusparkeringen vid Stålboms. Fort skulle det gå... helst! Obligatorisk gästföreläsning för skolfolk väntade. Körde in i en parkeringsficka som såg... eh... för smal ut framtill. Djup koncentration för att inte köra på bilarna som omslöt mig på varsin sida, gulp!
Backar alltså ut och får då till min glädje se att bilen på motsatt sida bilraden skulle göra detsamma. Raskt ställer jag mig bakom bilen som är på väg att lämna sin plats och är snabb att markera med blinkers att jag vill in. Får då plötsligt syn på kollegan David som övertydligt vinkar och hejar. Ho, ho, vinkar tillbaka! Haha... han ser så där härligt glad ut när han kör upp jämte och passerar, trevliga David! Idag skulle jag parkera på gratisgrusparkeringen vid Stålboms. Fort skulle det gå... helst! Obligatorisk gästföreläsning för skolfolk väntade. Körde in i en parkeringsficka som såg... eh... för smal ut framtill. Djup koncentration för att inte köra på bilarna som omslöt mig på varsin sida, gulp!
Glad ser däremot inte kollegan Thomas ut, som gör "halshuggartecknet" när jag plötsligt får syn på honom också, genom bilglasrutan. Hm... konstigt! Även om Thomas KAN se rätt respektingivande ut, är han ju väldans rar, faktiskt. Ja, ja han är väl irriterad bara, över dålig tillgång på parkeringsplatser.
Nåväl, efter flera in- och utrattningar i lilla parkeringsfickan som jag redan i utgångsläget är felvinklad mot, står till sist den lilla skitgrå äntligen där. Så nöjd... även om det blev lite trångt eller rättare sagt, så trångt att jag fick hoppa ut (och in) genom passagerardörren.
Mingel och fruktstund i Folkets Hus innan föreläsningen och nämen, se där... DÄR kommer ju Thomas med andan i halsen!
Eh... hade visst råkat sno parkerinsplatsen som So-kollegan stått och väntat på, rakt framför ögonen bara... utan att ens lägga märke till att där stod en bil och väntade. Hoppsan sa! ;)
(OBS! En TALSYNTES ljuder ifrån köket (jag sitter i tv-rummet): "Mamma ska vi börja fixa maten?" "MAT!" "MAT!" "MAT!" (robotröst). "Mamma 80-talet ringde och ville ha tillbaka sin frisyr" "Kan du köpa tuggummi till denna allsmäktiga och vackra skapelse?" Trakasserier... tror att En-till-En, har gått överstyr i den här familjen... känns surrealistiskt på nåt vis!)
Nästa gång vi möts i något sammanhang där en bil är inblandad, då VET ni...
Njut av en, denna fettisdagsafton!
