Häxan surtant

Jag kan vara skarp, jag vet... räds sällan konflikter, men har sansat mig med åren. Bitterfittigt eller civilkurage, kalla det vad ni vill!

De senaste dagarna har några händelser gjort att hjärtslagen ökat. Hm... vad kan det vara? undrar ni kanske. Tja... det behöver man inte vara Einstein för att räkna ut, inte om man känner mig. Barn och miljö, förstås! Och jämställdhet, men det tar vi en annan gång! Jag börjar med barnen - de värnlösa små.

Det satte igång, igen... Skrik och gap och tillsägelser och befallningar och svordomar - detta konstant hårda tonläge, till en liten. Den här dagen var det värre än vanligt. En vuxen skriker ilsket: "Lämna mig ifred!" Varefter en kraftfull dörrsmäll följer och ett utdraget barnskrik. Det hugger till och gör mig otroligt illa berörd. Vad är det egentligen som pågår?

Här följer en utvikning från bloggtemat om småfolksumgänge utifrån mitt perspektiv:
Jag har humör själv och känslorna utanpå kroppen... ibland. Det ska gudarna veta! Jag blir också skogstokig på mina barn och skäller, för ibland är elden lös. Det är mänskligt... också.  Att våga rida ut stormen, ta konflikten och visa vad som är rätt och fel har jag ju igen. Men det ska tillkännages att jag väljer mina strider. Konsekvens är A och O. Jag förhandlar t.ex. inte med den lille, tjat ska inte löna sig. Vidare ger jag inga svåra valmöjligheter. Vill du ha blå eller röd tröja eller kanske grön eller gul? Jag bestämmer, än så länge. Små barn behöver inte så många olika alternativ hela tiden. Det är att servera en konflikt. Och kan man inte uppföra sig hjälper inga tomma hot (tomma hot = tjat). Däremot får man avstå flockgemenskap - familjen. Med öppna armar välkomnas man sedan in i gemenskapen igen när man har tänkt till, kommer tillbaka och uppför sig bra. Positiv uppmärksamhet och beröm! "Vad roligt att du kan vara med oss igen, nu när du inte spottar längre!". Inte någon time out på en bestämd plats och till allmänt åtlöje, men väl en stund för egen sansad eftertanke.

Jag har de flesta av årets dagar lätt för att visa olika sorters känslor inklusive kärlek, hoppas jag. Beröring, omtanke och kommunikation... trots att jag som sagt också gapar ibland. Det hemska är att jag aldrig någonsin hört den där arga mamman tala ens i neutralt tonläge till sitt barn. Har det där andra hårda, blivit det normala? Jag funderar och funderar... på vad som måste göras, om det ska göras. Det värsta (eller bästa) är att en dag med ytterligare ett sådant barnskrik kommer jag förmodligen att stega dit.

En annan hjärslagsökning skedde också häromdagen när jag cyklade förbi en man som stod och sågade sönder kreosotstolpar. Kreosotstolpar är en giftskandal med mina mått mätt och inget man leker bort. De ska förpackas, förslutas och eldas upp i särskilda förbränningsugnar. Hur dessa uttjänta stolpar blivit tillgängliga för gemene man är för mig ett mysterium. När vi köpte Älvås ingick en kompost gjord av gamla telefonstolpar. Jag betraktade den delen av trädgården som förgiftad eftersom urlakning av arsenik och andra toxiska, cancerogena ämnen ständigt är pågående. Vi lämnade in "våra" på återvinningcentralen och betalade 700 spänn kubikmetern för att de skulle tas om hand på ett tillrådigt sätt. Till och med hudkontakt är farligt. Tror det var Timell i ett sånt där hemmabyggeprogram som en gång nämnde att inandningen av rök från en armlängd kreosotstock är så giftigt att det dödar en människa. Att odla eller förvara jord i anslutning till sådana stockar måste antingen betraktas som vansinne eller ren okunskap. Jag frågade inte den sågande mannen vad han tänkte göra med stolparna, för jag bet mig själv i tungan...

När vi bodde i marklägenheten var vår närmsta granne ett åkeri. Jag har väl i princip inget emot åkerier som sådana, även om jag tycker att fler varor borde transporteras via räls. Den svenska lastbilsparken kanske t.om. är okej i jämförelse med Europas åldrande och dessutom finns ju eco-driving. Jag är som ni hör trots allt realist, någonstans. Kruxet var att det ofta kördes väldigt länge på tomgång från det där åkeriet. Ibland puttrade det på i över en timme. Jag som var hemma mycket, pluggade och kanske satt på altanen, kände mig otroligt stressad över detta faktum. Bullret var en sak, avgaserna som lägligt nog lade sig som en dimma över vår härliga uteplats, en annan och miljön i allmänhet en tredje. En dag fick jag nog och stövlade över, men hittade den puttrande lastbilen övergiven. Jag gick in i den stora hallen, fick syn på en snubbe och sa: "Du, jag måste få ställa en fråga. Tycker du att dieselpriset i det här landet är för lågt". "Nej...", blev hans tvekande svar efter ett ögonblick av betänketid. "Konstigt... det verkar så eftersom lastbilen därute har stått på tomgång i över en timme". Killen gick direkt ut till lastbilen och slog av tändningen och så lätt var det! Och jag kände mig som en bittefitta, förvisso en nöjd sådan - nästan en Co2-hjältinna! ;) Trots mitt beskäftiga och opedagogiska tilltag hände det sig så att lastbilarna aldrig mer puttrade några längre stunder efter denna syrliga fråga, kanske hade det varit ren tanklöshet...

Nej, jag sitter inte längre i BUN:s arbetsutskott och pratar om kommunalt inköpsstopp gällande utrotningshotade fiskarter inför envisa, oinsatta centerpartister. Och jag agiterar inte längre för döva öron hur det går att kringgå lagen om offentlig upphandling, bara den politiska viljan finns. Inte heller sitter jag som ersättare i fullmäktige och motargumenterar PVC-mattors förträfflighet med betongsossar, där otjänliga sädescelller är mitt främsta vapen. Vilket för övrigt blev en lätt strid, för när det kommer till det som män har i pungen blir det känsligt, nämligen.

Men det händer att jag kanske ringer montessorirektorn och upplyser om det många år gamla kommunala beslutet i Falkenberg kring ovan nämnda hormonstörande plastmattor, om nu någon skulle råka tycka det var bra vid nybyggnation. Och det händer att jag tar en tur in i skolköket och undrar var strömmingen som serveras är fiskad. Då kan det också falla sig så att jag upplyser om att Livsmedelsverkets rekommendationer för Östersjöfisk inte bara gäller för gravida, utan också för barn. Och en gång har det hänt att jag har ringt socialtjänsten när jag har sett ett barn fara illa, inte som lärare (för i det skrået råder anmälningsplikt t.om. vid misstanke om att barn far illa), utan som privatperson.

Bitterfittigt eller civilkurage, vilket epitet som sätts är upp till var och en, men någonstans bottnar det i ett  engagemang och en vilja att skydda och göra skillnad för det/de som ingen egen röst har. Miljön och barnen - livsförutsättningarna för kommande generationer!





Kommentarer
Postat av: Gunilla

Bra rutet!

2011-07-28 @ 10:02:53
URL: http://gunillaedding.blogspot.com
Postat av: Christine

Tack, Gunilla!

2011-07-28 @ 14:38:01
URL: http://christinehenriksson.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0