christinehenriksson

Det tråkigaste som finns är när ett helt hem ser ut som sådana där perfekta utställningsrum på IKEA. När ingenting vittnar om vem som faktiskt bor och lever där... Ingen själ, inget hjärta, ingen historia!

Hos oss samsas slitet och nött, begagnat och ärvt med några ting från möbelvaruhusen. Prylarna har sin historia och minner om de som tjusats av och/eller brukat dem.

I kökshyllan står den lilla gräddsnippan med naggad kant. Den som farmor blev skickad till byns handlare med för att köpa grädde. Varje gång jag ser den tänker jag på henne. Hon som var mild och glad och bra på att berätta om svunna tider. I kökssoffan brukade farfar ligga och vila middag, men då var den grönbetsad och inte vit. Kristallkronorna kommer från Patriks mormor och jag kommer för alltid att ha ett livslångt kärleksförhållande med den stora, i hallen.

Köksporslinet (Vinranka från Gefle) skänktes av Elof och köptes av mig på Montessoris loppis ett år, liksom alla udda kaffekoppar, spegellampetterna vid kakelugnen, fiskfatet från Rörstrand, spegeln i matsalen med den sirliga bruna ramen, shabby chic-köksvågen, de blårandiga stolsdynorna, den 3-armade golvlampan, Tolstojs Anna Karenina etc.

I år söker jag ett silverfat som det fanns flera av i fjol och som jag ångrar att jag inte lade vantarna på.

För att kunna fylla på här hemma har jag en princip, förstår ni. En sak in, en sak ut... minst. Åter igen ska här rensas i röran, men jag bor med en hamster som lider av åkomman separationsångest... så det är lite trixigt! ;)

Ja, det stundar alltså loppisförberedelser för Christine. En härlig tid! Jag packar upp, placerar ut, betraktar, värderar och prissätter - godtyckligt men billigt! I tider när loppor blivit hårdvaluta är vi nästan gratis.

En vecka har gått med fina besök, tillika övernattningsgäster. Moster har tittat in, som hon brukar på sommaren. Anna - mitt vänskapsallt, likaså och Ewa, en nyvunnen bekantskap. Det har varit pratvin och grillkvällar, gemytlig rock- och popquiz i Hertingens trädgård, filmkväll, kantarellplock, passning av små pyttor, en estetisk tilltalande utställning i Flädje och nervöst men förbluffande stadslopp. En härlig vecka helt enkelt, den näst sista sommarlediga...

Tidig lördagkväll buffar jag upp kuddarna och förlustar mig i soffan. Sveps med i ett romantiskt skimmer av empireskurna långklänningar och välryktade, kraftfulla springare. Jane Austen går aldrig ur tiden! Putte fixar kvällsmat... sushi. Gott! Sedan soffan igen och Sommarkväll med behagliga, mänskliga Lotta Bromé. Avslutar med ett sommarpratarprogram.

Jag kan vara skarp, jag vet... räds sällan konflikter, men har sansat mig med åren. Bitterfittigt eller civilkurage, kalla det vad ni vill!

De senaste dagarna har några händelser gjort att hjärtslagen ökat. Hm... vad kan det vara? undrar ni kanske. Tja... det behöver man inte vara Einstein för att räkna ut, inte om man känner mig. Barn och miljö, förstås! Och jämställdhet, men det tar vi en annan gång! Jag börjar med barnen - de värnlösa små.

Det satte igång, igen... Skrik och gap och tillsägelser och befallningar och svordomar - detta konstant hårda tonläge, till en liten. Den här dagen var det värre än vanligt. En vuxen skriker ilsket: "Lämna mig ifred!" Varefter en kraftfull dörrsmäll följer och ett utdraget barnskrik. Det hugger till och gör mig otroligt illa berörd. Vad är det egentligen som pågår?

Här följer en utvikning från bloggtemat om småfolksumgänge utifrån mitt perspektiv:
Jag har humör själv och känslorna utanpå kroppen... ibland. Det ska gudarna veta! Jag blir också skogstokig på mina barn och skäller, för ibland är elden lös. Det är mänskligt... också.  Att våga rida ut stormen, ta konflikten och visa vad som är rätt och fel har jag ju igen. Men det ska tillkännages att jag väljer mina strider. Konsekvens är A och O. Jag förhandlar t.ex. inte med den lille, tjat ska inte löna sig. Vidare ger jag inga svåra valmöjligheter. Vill du ha blå eller röd tröja eller kanske grön eller gul? Jag bestämmer, än så länge. Små barn behöver inte så många olika alternativ hela tiden. Det är att servera en konflikt. Och kan man inte uppföra sig hjälper inga tomma hot (tomma hot = tjat). Däremot får man avstå flockgemenskap - familjen. Med öppna armar välkomnas man sedan in i gemenskapen igen när man har tänkt till, kommer tillbaka och uppför sig bra. Positiv uppmärksamhet och beröm! "Vad roligt att du kan vara med oss igen, nu när du inte spottar längre!". Inte någon time out på en bestämd plats och till allmänt åtlöje, men väl en stund för egen sansad eftertanke.

Jag har de flesta av årets dagar lätt för att visa olika sorters känslor inklusive kärlek, hoppas jag. Beröring, omtanke och kommunikation... trots att jag som sagt också gapar ibland. Det hemska är att jag aldrig någonsin hört den där arga mamman tala ens i neutralt tonläge till sitt barn. Har det där andra hårda, blivit det normala? Jag funderar och funderar... på vad som måste göras, om det ska göras. Det värsta (eller bästa) är att en dag med ytterligare ett sådant barnskrik kommer jag förmodligen att stega dit.

En annan hjärslagsökning skedde också häromdagen när jag cyklade förbi en man som stod och sågade sönder kreosotstolpar. Kreosotstolpar är en giftskandal med mina mått mätt och inget man leker bort. De ska förpackas, förslutas och eldas upp i särskilda förbränningsugnar. Hur dessa uttjänta stolpar blivit tillgängliga för gemene man är för mig ett mysterium. När vi köpte Älvås ingick en kompost gjord av gamla telefonstolpar. Jag betraktade den delen av trädgården som förgiftad eftersom urlakning av arsenik och andra toxiska, cancerogena ämnen ständigt är pågående. Vi lämnade in "våra" på återvinningcentralen och betalade 700 spänn kubikmetern för att de skulle tas om hand på ett tillrådigt sätt. Till och med hudkontakt är farligt. Tror det var Timell i ett sånt där hemmabyggeprogram som en gång nämnde att inandningen av rök från en armlängd kreosotstock är så giftigt att det dödar en människa. Att odla eller förvara jord i anslutning till sådana stockar måste antingen betraktas som vansinne eller ren okunskap. Jag frågade inte den sågande mannen vad han tänkte göra med stolparna, för jag bet mig själv i tungan...

När vi bodde i marklägenheten var vår närmsta granne ett åkeri. Jag har väl i princip inget emot åkerier som sådana, även om jag tycker att fler varor borde transporteras via räls. Den svenska lastbilsparken kanske t.om. är okej i jämförelse med Europas åldrande och dessutom finns ju eco-driving. Jag är som ni hör trots allt realist, någonstans. Kruxet var att det ofta kördes väldigt länge på tomgång från det där åkeriet. Ibland puttrade det på i över en timme. Jag som var hemma mycket, pluggade och kanske satt på altanen, kände mig otroligt stressad över detta faktum. Bullret var en sak, avgaserna som lägligt nog lade sig som en dimma över vår härliga uteplats, en annan och miljön i allmänhet en tredje. En dag fick jag nog och stövlade över, men hittade den puttrande lastbilen övergiven. Jag gick in i den stora hallen, fick syn på en snubbe och sa: "Du, jag måste få ställa en fråga. Tycker du att dieselpriset i det här landet är för lågt". "Nej...", blev hans tvekande svar efter ett ögonblick av betänketid. "Konstigt... det verkar så eftersom lastbilen därute har stått på tomgång i över en timme". Killen gick direkt ut till lastbilen och slog av tändningen och så lätt var det! Och jag kände mig som en bittefitta, förvisso en nöjd sådan - nästan en Co2-hjältinna! ;) Trots mitt beskäftiga och opedagogiska tilltag hände det sig så att lastbilarna aldrig mer puttrade några längre stunder efter denna syrliga fråga, kanske hade det varit ren tanklöshet...

Nej, jag sitter inte längre i BUN:s arbetsutskott och pratar om kommunalt inköpsstopp gällande utrotningshotade fiskarter inför envisa, oinsatta centerpartister. Och jag agiterar inte längre för döva öron hur det går att kringgå lagen om offentlig upphandling, bara den politiska viljan finns. Inte heller sitter jag som ersättare i fullmäktige och motargumenterar PVC-mattors förträfflighet med betongsossar, där otjänliga sädescelller är mitt främsta vapen. Vilket för övrigt blev en lätt strid, för när det kommer till det som män har i pungen blir det känsligt, nämligen.

Men det händer att jag kanske ringer montessorirektorn och upplyser om det många år gamla kommunala beslutet i Falkenberg kring ovan nämnda hormonstörande plastmattor, om nu någon skulle råka tycka det var bra vid nybyggnation. Och det händer att jag tar en tur in i skolköket och undrar var strömmingen som serveras är fiskad. Då kan det också falla sig så att jag upplyser om att Livsmedelsverkets rekommendationer för Östersjöfisk inte bara gäller för gravida, utan också för barn. Och en gång har det hänt att jag har ringt socialtjänsten när jag har sett ett barn fara illa, inte som lärare (för i det skrået råder anmälningsplikt t.om. vid misstanke om att barn far illa), utan som privatperson.

Bitterfittigt eller civilkurage, vilket epitet som sätts är upp till var och en, men någonstans bottnar det i ett  engagemang och en vilja att skydda och göra skillnad för det/de som ingen egen röst har. Miljön och barnen - livsförutsättningarna för kommande generationer!

Var på superkul tjejfest igår kväll med Carola, Sanna, Bettan och Marita. Vi hade hjälpts åt med maten, men Marita var värdinna. Vilken värdinna! Så spontant och njutbart... så estetiskt. Jag åt med ögonen! Små rosor överallt, pastell, romantik och skirt. Utsökt buffé och dryck. Vad sägs till exempel om halloncheescake, hallonmojitos och bubbel? Inget var lämnat åt slumpen och alla var somriga och vackra. En perfekt ljummen kväll och intressant natt. Vi avslutade på Harrys.

Vaknade med huvudvärk imorse - självförvållad. Två Treo... plums! och starkt kaffe. Tog bilen in till stan, Patrik, Isak och jag. Flisan hade sovit över hos Linn. Köpte Värmlandsgul linoljefärg och nya löparskor till P. Intersportvisiten tog ungefär en timme. Jag nämner det bara i förbifarten sådär... så ni får lite perspektiv på saker och ting mina vänner! ;) Såg en snygg klarröd tunika på Lindex, som jag inte köpte. Det kallas karaktär!

Tog en liten, liten sväng in på Form och Interiör, men P blev otålig redan vid de små vita serveringsskålarna till vänster om ingången och frågade om "vi" inte var klara snart. Käkade sushi... och sen var jag människa igen!

"Nu kan vi gå in", säger P när vi passerar F och I efter sushintaget. "Men det är ju inte lönt", svarar jag uppgivet. "De stänger ju om 5 min." "Så bra!", säger mannen. "Då kan vi fönstershoppa istället!". Hm... "Så bra!", va? Jo, pyttsan... "Så GRATIS!" borde han ha sagt.

Väl hemma fick jag ensamtid. Lovely! Patrik och kidsen åkte iväg för att seminera hos farmor och farfar och titta på en kattunge. Cyklade ner till affären och köpte lördagsgodis åt ungarna. Spöregn vid hemfärd, cyklade som en blådåre men skrattade som en idiot hela tiden och kände en enorm aptit på livet.

Lagade närproducerad parmesangratinerad kalkonfilé och kantarellsås. Ugnsrostade rotfrukter med doft av timjan och vitlök vändes ner och sällskapade rivna romansalladsblad och små söta körsbärstomater. Hericots verts och ekologisk broccoli med smör fick också vara med, fast i en annan skål. Inget vin, för jag är lite trött på vin för tillfället, förstår ni! ;)

Soffan och lättsmält film med snygga Aniston. Läggning av Mini på 5 röda, somnade som en stock. Livet hemma är fint och lugnt och tryggt, men ute i stora världen kan det vara farligt och hemskt...

Så... nu har balansen hittats igen! Denna och förra veckans träning har varit kontinuerlig med en hel del vardagsmotion inflikad. Löpning, promenader, cykelturer och simning varvat med styrketräning hemma. Har inte haft motivation att ta mig till någon träningslokal, men med egna kroppsvikten, gummiband och hantlar kommer man långt. Så befriande skönt att ha hittat tillbaka till rytmen.

Den här veckan har vi tagit till stridsåtgärder mot Ulcerös koliten - denna helvetiska, blödande inflammatoriska tarmsjukdom. Jag lider med Patrik. Mest frustrerad är han över att det här envisa skovet förhindrar hans kvalitativa löpträning - intervaller i hög fart, backträning och fartlek. Kramperna kommer som på beställning då. Tur att det är några månader kvar innan Lidingöloppet går av stapeln. I fjol sprang mannen Marathon med ett uppblossat, blödande skov. Tiden hamnade på 3,42 - bokstavligt talat en skittid enligt P ;) Tur att det fanns gröna toalettbås utmed hela vägen! De blev välbesökta kan man säga. Ja, man kan ju lika gärna skämta om eländet... Att bryta ett lopp, finns inte på världskartan. Jag beundrar envisheten och självdisciplinen. Hade min mage sagt pip, hade jag brutit direkt.

Förutom den kraftfulla medicineringen (förra veckan shoppade mannen loss på Apoteket för 900 spänn), så består det tunga artilleriet av kostomläggning. Nu är det functional foods som gäller - mängder av Omega 3 (fiskoljekapslar, linfrö, fisk, avokado, nötter osv.), antioxidanter i bär, grönsaker, gurkmeja, ingefära och grönt te, probiotika i både tablettform och i mat samt extra tillskott av B-vitaminer och magnesium. Inget raffinerat socker, vetemjöl och mjölk (annat än fil och yogurt med god bakteriekultur). Inte rött kött (förutom naturbetesköttet från Sjööarvs) och ett minimum av Omega 6-fettsyror som ökar kroppens inflammationer. Proteinerna får framförallt hittas i ägg, quorn, kalkon, kyckling, fisk och bönor. Kaffe är också tabu eftersom det stressar tarmen. Jag kör på samma kosthållning som Patrik medan ungarna addar t.ex. vanligt bröd istället för enbart råg- och havreknäcke.

Nu tar jag och ungarna en runda in till stan för en fylla på förråden på Coop. I eftermiddag blir det bak till kvällens tjejfest hos Marita. Foccacia på dinkel med rödlök och flingsalt och chokladfudgetårta. Unnar mig nog en liten spetsvinklig triangel av den mörka, fylliga ändå... Balans var ordet! ;)


(Det kan vara bra att veta att ALLA inlägg som mannen medverkar i, på bloggen eller för den delen statusuppdateringar på FB, har han läst och godkänt)

Har inget speciellt att blogga om idag, men skulle såklart kunna skriva vad jag gör just nu, har gjort, ska eller bör göra. Vardagligt, ungefär som en banal statusuppdatering på Facebook. Rakt upp och ner liksom! Men... som jag ofta sagt till eleverna i svenska: "Rada inte händelse, efter händelse, efter händelse!" Dödstråkigt för läsaren... sömnpiller (riktigt så opedagogiskt drastiskt har jag förstås inte uttryckt mig). Krydda istället med tankar, känslor och upplevelser! Här lyser betraktelserna eller reflektioner med sin frånvaro idag.

Jag skulle naturligtvis också kunna stå och kråma mig framför en spegel och ta löjliga dagens outfit-kort på mig själv. Intressepil... Hur kul och unikt är det egentligen med mänskliga skyltdockor lekandes fotomodell iklädda massproducerade kläder från kedjorna. Plagg som redan hänger på var och varannan människa. Gömmer mig direkt bakom skämskudden om sådana foton visas på favoritbloggarna. Inspirerande: Nej! Löjligt och pinsamt: Ja!

Eller skulle jag kunna tacka livet... om och om igen. Sjunga ensidighetens tacksamhetslov. En överdos av mys. För att allt är så underbart och alla är så glada, lyckade och lyckliga. Som alla verkligen ALLTID är... i den bästa av världar! Jo, tjena... låtsasvärldar!

Vidare skulle jag kunna lägga ut vad jag nyligen småshoppat, t.ex. på semestern. Precis sånt ytligt tjafs som hittas på var och varannan blogg. Så det gör jag, eftersom jag är rätt nöjd med de små fynden samt behöver variera mastodonttexttrenden ;)

Det hade kommit en skur, ösregn för att vara exakt. Den svenska sommaren är nyckfull! Vi lade benen på ryggen och skenade i ilfart tillbaka till hotellrummet. Placerade oss omgående under de fluffiga dunbolsterna. Effekten lät inte vänta på sig, så mjukt, varmt och skönt. Vi somnade alla tre.

Vaknade hungriga. Tänkte bege oss ut i den idylliska småstaden och hitta en trevlig restaurang. Patrik hade, kors i taket, sett en liten mysig som verkade lovade.

Endast ett par jeans var nedpackade åt undertecknad. Skulle räcka gott och väl. Vi hade lovat oss själva gott väder! Snygga, mörk-mörkblå och tajta. En sommarlätt tunika till och några duttar med ett bronspuder (mascaran var glömd hemma), så skulle allt vara perfekt. Sommaren är choosefri.

Rotade runt i resväskan efter jeansen, hittade dem och klev i. Trånga i benen. Blev misstänksam eftersom ben inte är ett ställe på den Christinska kroppen där fettceller brukar ansamlas och förökas. Drog de blå över baken. Hm... Tog ett djupt andetag och försökte få knapphålet och jeansknappen att närma sig varandra. Omöjligt... flera centimeter emellan. Det låga blodsockret gjorde sig påmint. Fick ett smärre psykbryt och utbrast några väl valda men mindre smickrande vokabulärer samtidigt som jag försökte hitta en syndabock. Blev tyst igen eftersom jag snabbt insåg att det var jag själv som hade plockat fram mina kläder till resan.

Mannen kom till undsättning och hävde resolut ner mig på sängen. En djup inandning och efter två försök hade han lyckats knäppa. Vilken ofantlig styrka den mannen måste besitta! Reste mig upp, tittade i spegeln och svor åt min egen uppenbarelse - Cupcake, var ordet! A´la bulldeg... Allt som skulle befunnit sig innanför byxlinningen hade tryckts upp och vällde ut ovanför. Jag förbannade dotterns storlek 25 och suktade högljutt efter mina egna 27:or. P försökte trösta: "Men det är ändå ingen som ser. Du har ju blusen utanpå". "Nej, men det kanske skulle vara kul att åtminstone kunna andas lite... och hur skulle jag kunna sätta mig ner eller ens ta en liten tugga i de här jeansen?" Att stå upp, andas grunt och se på när de båda andra åt, var liksom inget alternativ.

Nåväl... då kom P med tröst nr. 2. "Du kan låna mina jeans!". Det var ju inte direkt så att jag genast utbrast: "Tack snälla P, för att jag får låna dina svarta i strl. 30 som pösar, är alldeles för långa och har en så hög midja att jag kan dra upp dem till armhålorna". Men så blev det i alla fall.

Oturen förföljde oss. Den lilla mysiga kvarterskrogen hade stängt sitt kök halv nio den kvällen. Jahapp! Jag vet inte om det berodde på de illasittande jeansen eller vad, men när vi till slut fick bord på restaurang Munkklostret av en stroppig servitör och matsedeln var utdelad, glömdes vi liksom bara bort. Inte en blick ägnade kyparen vårt bord eller ens vår sida av restaurangen. Detta trots att jag med minimal blodsockernivå satt och stirrade på honom, hela tiden.

Efter 25 min. fick jag nog och stegade bort till den pingvinklädde som i godan ro stod och plockade bort tomflaskor från ett bord. "Har du glömt oss, eller? Vi har inte fått beställa än!", dundrade jag fram. Patrik som är alltför försynt för sitt eget bästa höll nästan på att avlida en smula. Jag fick något oidentifierbart till svar, men sedan skyndades det på minsann. Som plåster på såren bars det in anklevermousse och det fjäskades och vurmades. Tjoho, vad det berättades och krumbuktades om det där vinet också, som bara var "Husets" och ett ganska andefattigt sådant. Men härligt var det (och då menar jag inte vinet)! ;)

Hemma igen efter ljuvlig minisemester till Vadstena, Gränna, Visingsö och slutligen en övernattning i Jönköping. Fräscha, sköna morgonrutiner har skapats. Vad sägs om sakta jogg innan frukost i smala folktomma gränder med ursprungligt medeltida gatunät, utmed klostermuren och vidare längs Vätterns strandpromenad? Härligt!

Vadstena är precis så underbart som det låter - spännande historia i medeltida religiöst maktcentrum. Dessutom är det kvinnohistoria så det stänker om det! Birgitta var storslagen och mäktig, i denna tid av omyndiga fruntimmer.

Under det här Vadstenabesöket tog vi oss tid att nogsamt undersöka den välbevarade och fascinerande klosterbyggnaden, ursprungligen byggd som ett festpalats (1200-tal) åt Birger Jarls son Valdemar samt den enorma och pampiga klosterkyrkan uppförd åt 60 nunnor. Frukost och middag intogs glupskt under vitkalkade valv i munkarnas gamla sovsal. Sällan har jag skådat så många riktigt gamla (svenska) intakta byggnader samlade på samma ställe.


Jag gillar när historia knyts ihop - när delar blir till helhet. Först då blir historia levande! Hela våren har jag med spänning följt Magnus Ladulås gravöppningsblogg (forskning om hälsostatus och släktband) och har vid tidigare Stockholmsbesök beundrat det centralt placerade gravmonumentet över samme kung i Riddarholmskyrkan (kan för övrigt orientera mig väl, även bland de andra kungliga gravkoren i denna kyrka). Det var lite av ett infall som förde oss med båten till Visingsö, men cirkeln slöts en aning därute. Det var ju där han dog - Magnus Ladulås.

Som ni förstår har massor av inspiration väckts till höstens nya vuxna grundskolekurs i historia som snart ska börjas snickras ihop. De medeltida inslagen kommer att få religionshistoriska förtecken, men det är mycket som ska få plats på bara en termin och den röda tråden behöver löpa tvärs igenom hela kursen, anser jag. Spännande och utmanande! Jag hoppas på en än så länge tillåtande kursplan (en ny kommer först 2012, inte samma som grundskolans) med massor av pedagogisk frihet. Min tidigare skolas gemensamma tematiska arbetssätt i all ära (vinsterna är många), men den individuella lärarens intressesfär kan tyvärr förloras en smula. Jag tror det smittar om läraren generellt brinner för stoffet (VAD?), men menar i det avseendet inte att metodiken (HUR?) behöver vara synonym med traditionell förmedlingspedagogik. Lågan märks ändå! Berättande i sig, kan naturligtvis vara ett språkdanande, behagligt och kuriöst inslag.


Se där ja... oj, vad det var svårt att hålla tråden i det här inlägget! ;) Inte så märkligt kanske, när jobb och intresse flyter ihop och går hand i hand, som så många gånger förr. Det förefaller nämligen inte så att goda pedagogiska idéer automatiskt kommer på beställning när man sitter vid sitt skrivbord i skolmiljö, snarare tvärtom. De tankarna tenderar att dyka upp lite varstans t.ex. när man är ute och springer, kör bil, läser skönlitteratur, ser film, gräver i trädgården eller som nu... på semestern.

Som tur är har jag begåvats med en man som också vill se och uppleva, inte bara ligga i en solstol. God mat, motion och natur har vi också gemensamt. Men lill-killen då? Jo, han hänger med och hittar sina intressen i det vi gör. På den här trippen har han t.ex. letat och hittat massor av bläckfiskfossiler i gamla stengolv och med skräckblandad förtjusning kikat på heliga Birgittas träkista som hon bars hem i från Rom. Mannen och jag diskuterade det en kväll på semestern, vad det är som gör att Isak är så anspråkslös och aldrig springer runt, tjatar och gnäller, varken efter glass, bad eller happenings. Samtalet föranleddes efter båtresan från Visingsö med alla hysteriska barnfamiljer och gallskrikande ungar hängandes över relingen. Patrik menade att det beror på att Isak inte är van att roas, utan tycker det är trivsamt med samtal och umgänge hos mamma och pappa, speciellt pappa! ;) Vi upptäckte också att vi inte tagit med oss en enda pryl att underhålla mini med, men en bilresa på 4h är egentligen inga bekymmer om man berättar om sakers natur och pratar MED varandra, inte TILL. Skönt, trivsamt och behagligt för oss men gör vi honom till en liten vuxen?

Veckan har varit svälfödd på blogginlägg men desto rikare på umgänge. Den senaste tiden har bjudit på svensk sommar när den är som bäst. Som ni vet har jag i text synnerligen svårt att hålla mig kort... Nu får istället bilderna tala!

Igår ägnades hela dagen i sällskap av Herr Sekatör. I anspråkslös frottéklänning. Det är befriande rofyllt när det är varmt men molnigt.

Bigarråträdet är pampigt nu. Jag hänger i de där grenarna mest hela tiden. Sött, krispigt och gott!

När vi flyttade till Älvås tog vi bort tio röda vinbärsbuskar men sparade fem. Bara en svart vinbärsbuske lämnades kvar. Synd och skam, tyckte gamla ägarparet. Gör du inte saft? Gelé? Sylt? (Underförstått, nya kvinnan i huset). Jo, det händer att vi gör sommarsaft, men bara av rabarber och fläder (tur att här fanns en enorm gammal knotig fläder). Att koka saft som vi inte ens tycker är speciellt god (vinbär) är väl inte någon mening?

Att vi ändå sparade fem röda berodde på att de bildar ett snyggt buskage, och är gott för både små vilda djur och dito barn att äta direkt av... solmogna. Vad gör det om några klasar skulle torka in och hänga kvar, oplockade? Trädgård ska vara kravlös! Är det händelsevis så att någon bloggläsare i nejden skulle vilja komma och plocka, så välkomna! Detsamma gäller äpplena när det är dags. Här finns ett träd som enligt välmenande råd lämpar sig synnerligen bra till äppelmos. Jag vet faktiskt inte... har inte provat, för inte heller äppelmos äter vi speciellt ofta.

 

 

Grovmotorik kan ta fantastiska skutt på bara ett år, när man är 6 fyllda. Kondition likaså. Regelbunden fotbollsträning och cykelturer fram och tillbaka, fram och tillbaka... har gjort susen! Idag gick Hallandsloppet av stapeln, i Vessigebro. 850 svettiga metrar i klassen P8, som är den för de yngsta.

Mini gick ut hårt och susade förbi mamman efter ca. 30 m. Hon var återhållsam med påhejandet eftersom erfarenhet säger att farten lätt kan ökas lite väl övermodigt annars. Värmen var tryckande och modern förutspådde att minstingen skulle ta slut... fort.

Närsynt och med okorrigerat brytningsfel kisade hon bort i fjärran mot hörnet av Elissons ladugård. Lilleman var med i den främre klungan... otroligt! Sammanbiten och med löpsteg som en gasell, (vilket enligt den avelsintresserade pappan inte är sprunget ur generna från mödernesidan) spurtade han nästintill segervisst på upploppet. Enligt egen utsago hölls konkurrenterna stångna genom strategisk blockering av tjejen han hade i ryggen (ordvalet är exakt citerat bortsett böjningen). 

Under kvällens sammanslutning av familjemedlemmar kunde en stolt mini förnöjsamt berätta att han kom på 3:e plats av totalt 11 startande. En rund blank medalj, tre färgglada vattenpistoler i plast samt ett presentkort på Intersport värt 500 spänn, uppvisades också.

Redan på hemvägen klargjorde lilleman vad presenkortet skulle användas till - ett par RIKTIGA löparskor, såklart! Storlek 28...

Nu börjar det hända saker. Ut ur slapphetens och passivitetens dimma! Igår tog mannen och jag ett trädgårdsröj och då menar jag röj. I princip skogade vi. Vi klippte ner 35 självsådda almar och 43 buskar av sorten falsk fläder, typ... Vi band upp hallonbuskar, la ut täckbark och klippte bort svartfläckssjuka på några rabattrosor. Till sist flyttade vi två bedårande vita klematis som alltid drabbas av vissnesjuka. Nu håller vi tummarna. Nöjd... så nöjd!

Idag ska jag städa, grundligt. Det räcker ju att här finns hund- och kattallergen i överdos. Dammet kan jag ju i alla fall försöka eliminera. Det föreligger nämligen så att Jenni och Max 3 månader kommer på lunch. Då ska jag få instruktionerna inför eftermiddagen. Hur jag ska blanda ersättning och mata lille bebis med nappflaska, hur jag bäst vyssar och duttar och drar vagnen. Varje bebis har ju sina vanor och det var ju ändå sex år sedan jag pysslade med småfolk. Kanske väcks bebissuget... Vad vet jag? Jag vet i alla fall en som hoppas och blir nostalgisk. Häromdagen när jag skulle bädda rent i Isaks säng råkade jag få fram ett spjälsängslakan och då fick han såklart den där "simmiga" i ögonen igen, den där: "Oh... en liten bebis till vore väl mysigt-blicken". Själv är jag så gott som säker på att jag gjort mitt för den här artens överlevnad. Tanken på morgonspyor i tre månader, ny oro för missfall, förlossning (kan i och för sig vara okej om man samarbetar med sin kropp), avslag (så att man tror att hela innanmätet håller på att rinna ut), stygn, knipövningar till förbannelse och mjölkproduktion så gigantisk att den skulle kunna mätta ett bebiskompani (innan produktionen ställt in sig), magmuskler som ska gå ihop igen och kilo som ska tränas/icke ätas bort efter amning. Jo visst, jag VET ju att det är värt det! Såklart! Men jag har ju redan två friska, fina och alldeles, alldeles underbara. Extremt lätta har de varit också. Aldrig en sömnlös natt med tröstlöst skrikande, dessutom har de alltid sovit mycket och aldrig varit sjuka, bortsett enstaka förkylningar. Däremot hade jag här och nu kunnat tänka mig att adoptera ett av världens alla oönskade barn.

Förberedelserna inför nästa veckas sydafrikabesök pågår parallellt. Nya kanelbullar och rulltårta med blåbärssylt ska bakas. Köttbullar ska rullas, stekas och frysas in och rabarber- och flädersaften ska tappas upp på flaskor. En matlista är redan gjord, dag för dag. Typiskt svenska smaker ska det bli! Hemmet ska i princip förvandlas från vanlig städsommarlättja till pensionatstandard. Det är i allafall de direktiven F har fått gällande att fixa sitt rum. Bäst att ta i och överdriva lite, annars är det lätt hänt att det exempelvis "råkar" ligga kvar några godispapper eller annat sunk under den tonåriga sängen.

Imorgon är det koutställning och Patrik har fullt upp som stallchef och samordnare till visningarna. Vi får springa Hallandsloppet själva i år. Har inte bestämt mig om jag ska eller inte... Det beror på vädret. Inte stekhett, tack! Isak springer i alla fall. Han är riktigt taggad!