Hänt i helgen
Vintern har känts jämngrå. Gråväder gynnar irritation och ilska, i alla fall på den här modellen. I helgen vände energin. Den kom tillbaka! Behöver luft under vingarna ibland, bekräftelse, socialisation och motion i lagom dos. Fick det, på olika sätt.
I fredags var jag hos Ewa med en annan Eva. Vi pratade och käkade och pratade. Sedan dansade vi till Lasse Stefanz och drack isvatten kvällen lång. Ja, jäklar vad vi dansade och det var så kul, så kul! Jag inser att jag uppskattar dans så mycket mer än att gå ut på krogen. Och jag har blivit för gammal för att skämmas över att det är töntigt, även om musiken verkligen är det ;) I ärlighetens namn är det kanske inte alla som är så där himla roliga att låta sig svängas runt med, en del är lite gammalskruttiga och saktfärdiga, andra luktar kopiöst mycket svett eller är lite allmänt konstiga. En höll mig så krampaktigt hårt att jag genast började tänka tankar om eventuella psykopatdrag, dessutom pratade han helt osammanhängande trots att han inte verkade berusad. Men sen finns det de där som verkligen kan dansa eller rättare sagt föra, för ska jag bli mjuk och följsam behöver mannen vara stadig och veta vad han vill - som den där dansläraren i lördags... och då tror man att man är i sjunde himlen eller nåt. Kan jämföras med en sju-in-i-helsikes snabb galopp över en stubbåker, eller annat man blir galet lycklig av. Endorfiner kallas det va? Härligt!
På lördagen åt Ewa och jag sen frukost tillsammans. Sedan en sväng i små affärer. Stora vita snöflingor föll över Halmstad och vi provade kläder och det var så trivsamt så. Köpte en A-linjeformad kappa på MQ och en romantisk tunika i gammelrosa från Cream. Sammantaget gjorde denna totala ego-boosttripp att jag till och med gillade bilresan hem, trots att motorvägen var moddig.
På lördagskvällen var vi hos Lasse och Carolina med två andra par. Supergod mat och vacker dukning i ljusa vårfärger. Drinktilltuggen var galet goda! Flashbacks till sommarens sydafrikabesök och prat om estrellachipssmakande riojaviner och rökig penisförlängarwhiskey (mitt uttryck). Trevligt, trevligt!
Söndag som piggelin-maskin eller duracell-kanin. Jagandes den ultimata träningsvärken.
Visar en liten snutt tunika...
I fredags var jag hos Ewa med en annan Eva. Vi pratade och käkade och pratade. Sedan dansade vi till Lasse Stefanz och drack isvatten kvällen lång. Ja, jäklar vad vi dansade och det var så kul, så kul! Jag inser att jag uppskattar dans så mycket mer än att gå ut på krogen. Och jag har blivit för gammal för att skämmas över att det är töntigt, även om musiken verkligen är det ;) I ärlighetens namn är det kanske inte alla som är så där himla roliga att låta sig svängas runt med, en del är lite gammalskruttiga och saktfärdiga, andra luktar kopiöst mycket svett eller är lite allmänt konstiga. En höll mig så krampaktigt hårt att jag genast började tänka tankar om eventuella psykopatdrag, dessutom pratade han helt osammanhängande trots att han inte verkade berusad. Men sen finns det de där som verkligen kan dansa eller rättare sagt föra, för ska jag bli mjuk och följsam behöver mannen vara stadig och veta vad han vill - som den där dansläraren i lördags... och då tror man att man är i sjunde himlen eller nåt. Kan jämföras med en sju-in-i-helsikes snabb galopp över en stubbåker, eller annat man blir galet lycklig av. Endorfiner kallas det va? Härligt!
På lördagen åt Ewa och jag sen frukost tillsammans. Sedan en sväng i små affärer. Stora vita snöflingor föll över Halmstad och vi provade kläder och det var så trivsamt så. Köpte en A-linjeformad kappa på MQ och en romantisk tunika i gammelrosa från Cream. Sammantaget gjorde denna totala ego-boosttripp att jag till och med gillade bilresan hem, trots att motorvägen var moddig.
På lördagskvällen var vi hos Lasse och Carolina med två andra par. Supergod mat och vacker dukning i ljusa vårfärger. Drinktilltuggen var galet goda! Flashbacks till sommarens sydafrikabesök och prat om estrellachipssmakande riojaviner och rökig penisförlängarwhiskey (mitt uttryck). Trevligt, trevligt!
Söndag som piggelin-maskin eller duracell-kanin. Jagandes den ultimata träningsvärken.
Visar en liten snutt tunika...
Fredag hela veckan
Spelade fotboll igår, innan gympan (den som Isak kallar tantgympan). Kändes bra, föll visserligen i framstupa sidoläge en gång, men gjorde å andra sidan ett mål också. "Snyggt!" ropade mina medspelare. High five på det! Goa närkamper och stor glöd. Svetten rann och den gula västen satt som gjuten, lika tajt som en välsittande sport-bh. Jag var trött efteråt. Det var 7-åringarna också...
Har börjat nya goda vanor... eller gamla goda kanske jag ska säga. Men nytt för i år är att jag parkerar bilen 3 minuter längre bort än tidigare. 3 min gånger 5 dagar är 15 minuter i veckan. Till och från bilen blir det en halvtimme i veckan och summerat med de andra minuterna, från och till gamla parkeringen blir det totalt 50 min i veckan. Lägg därtill till att jag alltid är sen och tvingas springa som galning, så blir det ännu mer effektivt. Härliga vardag! Utöver de 10 parkeringsminuterna per dag ska jag och Amine ta en lunchpromenix när tid finnes, har vi bestämt. Lite här, lite där...
Köpte fina ljusgröna blockljus idag för att dagern känns aningen längre. Av en elev fick jag en krispig tulpanbukett i blandade färger. Kul med uppskattning och vackert ihop med ljusen!
Har klickat hem lite nya underkläder också. För en som trivs bäst i höga mormorstrosor av bomull kändes de här syndigt glammiga. Tänk blankt, gammelrosa, cremefärgat, guldbrunt och beige. Hm... är nog lite beige. För att inte helt överge mina bekvämlighetsideal fick det också bli vanliga breda - rekorderliga, i ekobomull.
Gjorde tacogrytan idag - den goda. Den som görs på helt kött och tar två timmar i järngryta. Mustig och god. Förbannade mig själv att jag köpt ytterlår istället för högrev, eftersom högrev blir så mört att det faller sönder i ugnens svaga värme. Funkade med ytterlår också - mört som attan, men med fastare konsistens. Guacamole, tortillabröd, ekomajs och finriven vitkål till det. Fruktsallad med ananas, hallon, apelsin, hackad mandel och en klick vaniljkesella fick bli kvällens lilla söta. Ordning på torpet...
Imorgon Skåne och bebisgos med liten kusin. Åh längtar!
Har börjat nya goda vanor... eller gamla goda kanske jag ska säga. Men nytt för i år är att jag parkerar bilen 3 minuter längre bort än tidigare. 3 min gånger 5 dagar är 15 minuter i veckan. Till och från bilen blir det en halvtimme i veckan och summerat med de andra minuterna, från och till gamla parkeringen blir det totalt 50 min i veckan. Lägg därtill till att jag alltid är sen och tvingas springa som galning, så blir det ännu mer effektivt. Härliga vardag! Utöver de 10 parkeringsminuterna per dag ska jag och Amine ta en lunchpromenix när tid finnes, har vi bestämt. Lite här, lite där...
Köpte fina ljusgröna blockljus idag för att dagern känns aningen längre. Av en elev fick jag en krispig tulpanbukett i blandade färger. Kul med uppskattning och vackert ihop med ljusen!
Har klickat hem lite nya underkläder också. För en som trivs bäst i höga mormorstrosor av bomull kändes de här syndigt glammiga. Tänk blankt, gammelrosa, cremefärgat, guldbrunt och beige. Hm... är nog lite beige. För att inte helt överge mina bekvämlighetsideal fick det också bli vanliga breda - rekorderliga, i ekobomull.
Gjorde tacogrytan idag - den goda. Den som görs på helt kött och tar två timmar i järngryta. Mustig och god. Förbannade mig själv att jag köpt ytterlår istället för högrev, eftersom högrev blir så mört att det faller sönder i ugnens svaga värme. Funkade med ytterlår också - mört som attan, men med fastare konsistens. Guacamole, tortillabröd, ekomajs och finriven vitkål till det. Fruktsallad med ananas, hallon, apelsin, hackad mandel och en klick vaniljkesella fick bli kvällens lilla söta. Ordning på torpet...
Imorgon Skåne och bebisgos med liten kusin. Åh längtar!
Ett öga rött
Känner mig fri! Den har legat och skavt, funnits där men inte synts till - alldeles osynlig. Vaknade ofta i natt och kände trycket, självsäkert förvissad att jag skulle få bort den imorse. Icke! "Det får bli doktorn", sa P som vände ut och in på det i mitt inre som tryckte och gjorde ont. Hur långt kan egentligen en dubbelvikt lins vandra? Ner i näsan en vända och sedan upp igen... verkade det som. I eftermiddags behagade den komma ut, tillsammans med gul läbbig gojja. Trycket släppte och tillvaron blev lättare!
Alla sätt är bra, utom de dåliga
Hoppsan... igår kväll kom vi på att vi inte slagit in Isaks födelsedagspresenter.
Sagt och gjort, fram med presenterna och presentpappret. Presentpappret ja... Patrik vecklar upp rullen och inser snabbt det faktum att längden som finns kvar uppgår till max 10 cm. Det ska räcka till exakt fyra paket. En omöjlig ekvation.
Men vem har sagt att det inte går att slå in paket i tidningspapper, bakplåtspapper och aluminiumfolie? Inte jag i alla fall! ;)
Sagt och gjort, fram med presenterna och presentpappret. Presentpappret ja... Patrik vecklar upp rullen och inser snabbt det faktum att längden som finns kvar uppgår till max 10 cm. Det ska räcka till exakt fyra paket. En omöjlig ekvation.
Men vem har sagt att det inte går att slå in paket i tidningspapper, bakplåtspapper och aluminiumfolie? Inte jag i alla fall! ;)
När man är liten och rädd
Igår kväll satt jag tillsammans med Fanny, Felicia och Marita och letade sommarresor. Det är bra för flygmotivationen. Vi vill göra något kul ihop med tjejerna, när de går ut nian.
Jo, JAG ska flyga igen... nu är det bestämt och jag blir skiträdd bara jag tänker på det! Rädslorna stavas kontrollbehov (okunskap om flygplan) + dödsångest. Slutsats: Det finns inget jag kan göra om det händer något och man dör oftast vid flygkrascher.
Herregud, om det nu är så ofarligt som alla förståsigpåare alltid hävdar, varför händer det då att resenärer applåderar efter landning? Gör man det vid ändhållplatsen när man tagit bussen in till Falkenberg, kanske? Nej, eller hur? Gör man det när man är framme i Stockholm och X2000 just har bromsat in vid perrongen på spår 10. Nej, just det! Vad betyder då den där applåden? Precis! "Tack! för att vi överlevde"... liksom.
Finnes: Darrande 37-årig räddhare, för ömsint omhändertagande vid flygresor. Får inte sällan psykbryt när flygmotorer rusar och flygplan lyfter, när turbulens råder och det är svårt att landa, när flygvärdinnor får konstiga ansiktsuttryck och bältestvång gäller, när motorljud förändras och det låter tystare än det gjorde 1/2 minut tidigare, när det ser ut som att en vinge håller på att släppa, eller precis innan hjulen når fast mark vid landning.
Sökes: Bredaxlad man - förslagsvis med gedigen pilotutbildning, att luta sig emot när risk för psykbryt föreligger (se ovan) - alltså i princip under hela resan. Gärna välutrustad med kraftiga biceps (jag kramar JÄKLIGT hårt...) och med lugnande, mörk pedagogisk stämma för trovärdiga utläggningar angående exempelvis avvikande motorljud.
Denne man får naturligtvis gärna ha andra kvalitéer också (såsom t.ex. en fräsch andedräkt, eftersom vi kommer att komma varandra så nära, bokstavligt talat). Eventuella andra önskemål kan vi ta en annan gång... ;)
Jag kommer å det snaraste att tillhandahålla fler tänkbara överlevnadsstrategier gällande den förestående flygresan - den till de vitkalkade husens ö.
Jo, JAG ska flyga igen... nu är det bestämt och jag blir skiträdd bara jag tänker på det! Rädslorna stavas kontrollbehov (okunskap om flygplan) + dödsångest. Slutsats: Det finns inget jag kan göra om det händer något och man dör oftast vid flygkrascher.
Herregud, om det nu är så ofarligt som alla förståsigpåare alltid hävdar, varför händer det då att resenärer applåderar efter landning? Gör man det vid ändhållplatsen när man tagit bussen in till Falkenberg, kanske? Nej, eller hur? Gör man det när man är framme i Stockholm och X2000 just har bromsat in vid perrongen på spår 10. Nej, just det! Vad betyder då den där applåden? Precis! "Tack! för att vi överlevde"... liksom.
Finnes: Darrande 37-årig räddhare, för ömsint omhändertagande vid flygresor. Får inte sällan psykbryt när flygmotorer rusar och flygplan lyfter, när turbulens råder och det är svårt att landa, när flygvärdinnor får konstiga ansiktsuttryck och bältestvång gäller, när motorljud förändras och det låter tystare än det gjorde 1/2 minut tidigare, när det ser ut som att en vinge håller på att släppa, eller precis innan hjulen når fast mark vid landning.
Sökes: Bredaxlad man - förslagsvis med gedigen pilotutbildning, att luta sig emot när risk för psykbryt föreligger (se ovan) - alltså i princip under hela resan. Gärna välutrustad med kraftiga biceps (jag kramar JÄKLIGT hårt...) och med lugnande, mörk pedagogisk stämma för trovärdiga utläggningar angående exempelvis avvikande motorljud.
Denne man får naturligtvis gärna ha andra kvalitéer också (såsom t.ex. en fräsch andedräkt, eftersom vi kommer att komma varandra så nära, bokstavligt talat). Eventuella andra önskemål kan vi ta en annan gång... ;)
Jag kommer å det snaraste att tillhandahålla fler tänkbara överlevnadsstrategier gällande den förestående flygresan - den till de vitkalkade husens ö.
Lov med liten Isak
Vi bakar Cupcakes, städar badrum, leker vithajenleken på Klitterbadet, spelar Super Mario (en gång är också en gång), pysslar med hästen tillsammans, handlar mat och pratar - Isaken och jag!
Han visar pedagogiskt hur spritsen sätts ihop och bygger Lego efter bruksanvisning för 10-åringar, alldeles själv. Jag blir imponerad. Han ritar och skriver planeringslistor inför kalasen som komma skall och delger mig alla smakmässigt välkomponerade bakverk som skapas i tankarna. Jag blir imponerad.
Han snålar med pussar och kramar och att sitta stilla i knäet och gossa. Jag blir sorgsen... över den tid som flytt.
Han visar pedagogiskt hur spritsen sätts ihop och bygger Lego efter bruksanvisning för 10-åringar, alldeles själv. Jag blir imponerad. Han ritar och skriver planeringslistor inför kalasen som komma skall och delger mig alla smakmässigt välkomponerade bakverk som skapas i tankarna. Jag blir imponerad.
Han snålar med pussar och kramar och att sitta stilla i knäet och gossa. Jag blir sorgsen... över den tid som flytt.
Så därför anfaller jag tonårsdottern i mjukisleopardmorgonrocken istället... och HON älskar att sitta i mammas knä! ;)
Vuxenlekar
När jag var liten brukade jag leka vuxenlekar. Kanske sätts er fantasi igång nu, så låt mig för säkerhets skull förklara...
Jag lekte själv, i olika låtsasyrkesroller - högt som lågt, eller förresten det där var nog inte politiskt korrekt, därför förtydligar jag: Alla yrken är viktiga, det är min bestämda uppfattning. En del kräver mer utbildning, erfarenhet och ansvar och därav behöver det lönemässigt få skilja lite lagom, men inget yrke är mer värt än något annat, såklart! Alla behövs och är viktiga. Lät det motsägelsefullt? Fiskar jag på djupt vatten? Målar jag in mig ett hörn? Ja, kanske men ni förstår... Nog om det!
Jag var veterinär och hade veterinärklinik på lilla toaletten. Min ständigt återkommande patient hunden "Slappi", blev tyvärr aldrig annat, än just slapp. Detta trots ihärdig bandagering, omplåstring och diverse medikamenter. Annat var det med grannens pudel. Oj, vilken tjusig hund! Vit, krullig och stel som en... en... ja, just det pudel! "Äkta" rött hundkoppel hade den, med riktig karbinhake. Slappi hade ett skärp. Fast pudeln och grannen var nog aldrig med i den här toalettleken, jag menar veterinärklinikleken. När pudeln var med, var vi i grannens källare. Den med alla sakerna. Brukshundsklubb, tror jag vi lekte då eller hundutställning... Katrin, friska gärna upp mitt minne! ;)
Det lektes servitris också, med finporslinet runt stora matsalsbordet. Jag gillade att ta upp beställningar från låtsasgäster. Notan klarade jag galant! Det var innan jag hade gett mig själv stämpeln som mattemiffo.
Och Café lekte jag så det stod härliga till. Ja, jag hade ju redan bestämt mig. Att servera gröna dammsugare skulle bli mitt livskall.
När vi nu ändå är i matsalen, så var den platsen också spanska ridskolan i Wien. Matsalsstolarna var mina Lipizzanerhästar.
Präst var jag också, och jag pluggade in psalmerna som vi fick lära oss i skolan till jul och påsk så att jag kunde dem utantill: "Jesus från Nasaret går här fram, än som i gången tid...".
Trädgårdsmästare var jag på somrarna och planterade hjärtblad av ogräs i olika små svarta plastkrukor. Dessa sålde jag till låtsaskunder.
Och lärare förstås, men då hade jag småungarna på andra gatan som elever. En var extremt lättlärd och den andra svag. Ungefär så som variationen ser ut i en vanlig skolklass. Realistiskt.
Idag mina vänner, ska jag nog ta och leka en vuxenlek - städerska. Det blir nog lite roligare så...
Jag lekte själv, i olika låtsasyrkesroller - högt som lågt, eller förresten det där var nog inte politiskt korrekt, därför förtydligar jag: Alla yrken är viktiga, det är min bestämda uppfattning. En del kräver mer utbildning, erfarenhet och ansvar och därav behöver det lönemässigt få skilja lite lagom, men inget yrke är mer värt än något annat, såklart! Alla behövs och är viktiga. Lät det motsägelsefullt? Fiskar jag på djupt vatten? Målar jag in mig ett hörn? Ja, kanske men ni förstår... Nog om det!
Jag var veterinär och hade veterinärklinik på lilla toaletten. Min ständigt återkommande patient hunden "Slappi", blev tyvärr aldrig annat, än just slapp. Detta trots ihärdig bandagering, omplåstring och diverse medikamenter. Annat var det med grannens pudel. Oj, vilken tjusig hund! Vit, krullig och stel som en... en... ja, just det pudel! "Äkta" rött hundkoppel hade den, med riktig karbinhake. Slappi hade ett skärp. Fast pudeln och grannen var nog aldrig med i den här toalettleken, jag menar veterinärklinikleken. När pudeln var med, var vi i grannens källare. Den med alla sakerna. Brukshundsklubb, tror jag vi lekte då eller hundutställning... Katrin, friska gärna upp mitt minne! ;)
Det lektes servitris också, med finporslinet runt stora matsalsbordet. Jag gillade att ta upp beställningar från låtsasgäster. Notan klarade jag galant! Det var innan jag hade gett mig själv stämpeln som mattemiffo.
Och Café lekte jag så det stod härliga till. Ja, jag hade ju redan bestämt mig. Att servera gröna dammsugare skulle bli mitt livskall.
När vi nu ändå är i matsalen, så var den platsen också spanska ridskolan i Wien. Matsalsstolarna var mina Lipizzanerhästar.
Präst var jag också, och jag pluggade in psalmerna som vi fick lära oss i skolan till jul och påsk så att jag kunde dem utantill: "Jesus från Nasaret går här fram, än som i gången tid...".
Trädgårdsmästare var jag på somrarna och planterade hjärtblad av ogräs i olika små svarta plastkrukor. Dessa sålde jag till låtsaskunder.
Och lärare förstås, men då hade jag småungarna på andra gatan som elever. En var extremt lättlärd och den andra svag. Ungefär så som variationen ser ut i en vanlig skolklass. Realistiskt.
Idag mina vänner, ska jag nog ta och leka en vuxenlek - städerska. Det blir nog lite roligare så...
Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var jullovet...
I fredags var vi i stallet och fixade med lilla Dora. Isak red först på uteridbanan och sedan i ridhuset. I ridhuset blev Dora en kommandora. Hon frustade, spärrade upp ögonen och slängde av det lilla barnet. Lilla gulliga skithästen har minsann passat på att skaffa sig olater under juldagarnas riduppehåll. Förvånad och ledsen lillpojke tvingades direkt upp på hästryggen av "hemska" mamman. Jodå, trav i två varv till, men mamman som ville att det skulle sluta lyckligt, höll i för säkerhets skull. Så... då är det är det bara 99 gånger kvar innan lillkillen är en fullfjädrad ryttare ;)
Fredagen fortsatte med att Patrik inseminerade två kor hos farmor och farfar och gjorde ett "kojobb" via datorn. På köpet blev vi bjudna på lunch. Snabbt hem, duscha, packa och byta om. Ner till Helsingborgs Stadsteater för att se "Resan till Melonia". Vi kom i tid (kors i taket) och hann t.o.m. köpa lite tilltugg innan Liselotte mötte upp i foajen. Hon hade fixat utmärkta platser, långt fram. På teater ger närheten till scen en extra dimension, inte minst för de små i publiken kan tänkas.
Pjäsen var tilltalande och lättillgänglig för liten Isak med klassiskt tema om frihet och fångenskap, men mångbottnad för den som så vill. Det "goda" landet Melonia med sin växtkraft, sina mjuka runda former och färgsymfoni rymde också en mörkare komplexitet som stavas makt och kontroll, genom sin ledare Prospero. Men eftersom denne också var av dynamisk karaktär, slutade "resan" som sig bör - lyckligt. Scenografin, musiken, karaktärernas kroppsspråk och ljussättningen gjorde föreställningen suggestivt magisk. Det samspelade med och lyfte intrigen till höga höjder - bokstavligt talat. Pjäsen spelas t.o.m. den 5 februari. Se den!
Efteråt gick vi bakom kulisserna och Isak fascinerades aningen skräckblandat av det fantastiska maskarbetet med de groteska näsorna och hakorna när han fick se skådisarna live. Vi smög in och hälsade på gulliga Linda som är rekvisitör och Isak fick magiskt elixir i två provrör med sig hem. Lycka! Vi småpratade också med sufflören och beundrade Ariels fjäderdräkt som kära kostymmästarmostern pilligt hade sytt av äkta svenska fjädrar.
Hem till stilrena lägenheten i Ängelholm för läcker middag. Kräftstjärtsröra på hemgjort löktunnbröd och bubblor i glasen. Parmalindade kycklingfiléer med balsamico och oliver och till det en otroligt len och krämig risotto. Sallad av blandade blad, storbladig persilja och inlagd paprika. Gott rött i glasen. Exotiska fruktsalladen skulle blivit efterrätt men den hoppade vi... för mätta och småtrötta. Tillsammans tittade vi i fotoalbum och blev nostalgiska och jag reflekterade över att mostern har fler barndomsfoton på mig än vad mina egna föräldrar har. Sånt är livet. Moster överlät uppfluffad nybäddad dubbelsäng åt gästerna och intog själv soffan. Vi vaknade av kaffedoft och uppdukad frukost. På Isaks plats stod en prydligt ihopvikt papperspåse med färdkost, chocolate chip cookies - omtänksamhet!
På nyårsafton gjorde vi och mostern Väla som har blivit så stort, så stort och känns lyxigt. Patrik var den som shoppade loss. Jacka på Brothers och tajta t-shirtar på MQ. Jag startade operation övertalning för att få äran att köpa honom en slips matchandes min nyårsklänning. Det gick förvånande lätt! Själv köpte jag inte en endaste liten grej, men bilden av en ursnygg kamelhårsfärgad kappa lyckades få fäste och lade sig vilande någonstans i hjärnbarken. Leksaksaffären passerade vi smidigt utan att Isak sa ett endaste pip. Han är inte den sortens barn som tigger och tjatar. Å andra sidan belönades han indirekt av att vi åkte rulltrappa helt utan anledning, bara för att han tycker det är så roligt. Lättroad... och japp, vi bor utanför en mycket liten stad, utan rulltrappa! ;)
Hem igen och snida om till nyårsafton och ja, vi matchade! ;) God mat, tjusig dukning och glada människor. Grannen gav mig ett skrattanfall utan dess like när han galet sprang upp och nerför backen med en fullt brinnande rislampa i handen. Den hade vägrat sällskapa de andra uppe i skyn. Ett hejdlöst skratt måste i alla fall vara en bra start på det nya året! Tack Joakim. Meningslösa skitfrågor i TP, men jag får väl ändå gratulera det vinnande lagets fantastiska teamwork - de kompletterade varandra väl. Grattis alltså, till Patrik, Micke och Maggan! Mycket High five och sånt, i det laget... jobbigt att se! ;) Men jag är glad ändå, för balsamico-vinägern som jag tjuvade åt mig i presentleken.
I mina ungdoms dagar var jag en bokslukare av stora mått. Biblioteket var som mitt andra hem och jag kan ännu minnas fossilerna i trappan, den där underbara söta, lite barnpudriga doften och den välsminkade, parfymdoftande, mörkt snaggade bibliotekarien som en gång i förtroende viskade att hon trodde jag skulle bli mannekäng i Paris. Haha... roligt! Det hon säkert inte anade var att jag skulle stanna i växten just där och då, och aldrig bli en cm mer än de 160 cm som jag redan var. Vikten däremot - 45 kilo benrangel, ändrade sig såsmåningom ;) Det närde fantasin i alla fall, den där viskningen - i den billesholmska, grå 80-talsjantevardagen. Nåväl... när allt av intresse i ungdomsbokrummet var avklarat och jag t.om. hade läst om Christine Nöstlingers några gånger, tog jag klivet ut i en annan värld - avdelningen för vuxenlitteratur. Där hittade jag och slukade bl.a. Marianne Fredrikssons böcker kring bibliska myter och älskade hennes berättarkonst.
Igår var jag och Marita på bio i Varberg och såg filmatiseringen av "Simon och ekarna". Besparar er en fullfjädrad recension, men kan ärligt säga att det var länge sedan jag såg en så välgjord svensk produktion. Vilket bildspråk, vilken dramaturgisk väv, vilka skådespelarinsatser! Älskade det tidstypiska fokuset - historieperspektivet och skildringen av klasskillnaderna. Åh... SE DEN, på bio såklart!
Hade varit kul att lägga ut ett foto på den matchande mannen,
men tror inte att han skulle uppskatta ett enda av de foton som
fanns i kameran. Det får bli bordsplaceringsskylten istället ;)
Fredagen fortsatte med att Patrik inseminerade två kor hos farmor och farfar och gjorde ett "kojobb" via datorn. På köpet blev vi bjudna på lunch. Snabbt hem, duscha, packa och byta om. Ner till Helsingborgs Stadsteater för att se "Resan till Melonia". Vi kom i tid (kors i taket) och hann t.o.m. köpa lite tilltugg innan Liselotte mötte upp i foajen. Hon hade fixat utmärkta platser, långt fram. På teater ger närheten till scen en extra dimension, inte minst för de små i publiken kan tänkas.
Pjäsen var tilltalande och lättillgänglig för liten Isak med klassiskt tema om frihet och fångenskap, men mångbottnad för den som så vill. Det "goda" landet Melonia med sin växtkraft, sina mjuka runda former och färgsymfoni rymde också en mörkare komplexitet som stavas makt och kontroll, genom sin ledare Prospero. Men eftersom denne också var av dynamisk karaktär, slutade "resan" som sig bör - lyckligt. Scenografin, musiken, karaktärernas kroppsspråk och ljussättningen gjorde föreställningen suggestivt magisk. Det samspelade med och lyfte intrigen till höga höjder - bokstavligt talat. Pjäsen spelas t.o.m. den 5 februari. Se den!
Efteråt gick vi bakom kulisserna och Isak fascinerades aningen skräckblandat av det fantastiska maskarbetet med de groteska näsorna och hakorna när han fick se skådisarna live. Vi smög in och hälsade på gulliga Linda som är rekvisitör och Isak fick magiskt elixir i två provrör med sig hem. Lycka! Vi småpratade också med sufflören och beundrade Ariels fjäderdräkt som kära kostymmästarmostern pilligt hade sytt av äkta svenska fjädrar.
Hem till stilrena lägenheten i Ängelholm för läcker middag. Kräftstjärtsröra på hemgjort löktunnbröd och bubblor i glasen. Parmalindade kycklingfiléer med balsamico och oliver och till det en otroligt len och krämig risotto. Sallad av blandade blad, storbladig persilja och inlagd paprika. Gott rött i glasen. Exotiska fruktsalladen skulle blivit efterrätt men den hoppade vi... för mätta och småtrötta. Tillsammans tittade vi i fotoalbum och blev nostalgiska och jag reflekterade över att mostern har fler barndomsfoton på mig än vad mina egna föräldrar har. Sånt är livet. Moster överlät uppfluffad nybäddad dubbelsäng åt gästerna och intog själv soffan. Vi vaknade av kaffedoft och uppdukad frukost. På Isaks plats stod en prydligt ihopvikt papperspåse med färdkost, chocolate chip cookies - omtänksamhet!
På nyårsafton gjorde vi och mostern Väla som har blivit så stort, så stort och känns lyxigt. Patrik var den som shoppade loss. Jacka på Brothers och tajta t-shirtar på MQ. Jag startade operation övertalning för att få äran att köpa honom en slips matchandes min nyårsklänning. Det gick förvånande lätt! Själv köpte jag inte en endaste liten grej, men bilden av en ursnygg kamelhårsfärgad kappa lyckades få fäste och lade sig vilande någonstans i hjärnbarken. Leksaksaffären passerade vi smidigt utan att Isak sa ett endaste pip. Han är inte den sortens barn som tigger och tjatar. Å andra sidan belönades han indirekt av att vi åkte rulltrappa helt utan anledning, bara för att han tycker det är så roligt. Lättroad... och japp, vi bor utanför en mycket liten stad, utan rulltrappa! ;)
Hem igen och snida om till nyårsafton och ja, vi matchade! ;) God mat, tjusig dukning och glada människor. Grannen gav mig ett skrattanfall utan dess like när han galet sprang upp och nerför backen med en fullt brinnande rislampa i handen. Den hade vägrat sällskapa de andra uppe i skyn. Ett hejdlöst skratt måste i alla fall vara en bra start på det nya året! Tack Joakim. Meningslösa skitfrågor i TP, men jag får väl ändå gratulera det vinnande lagets fantastiska teamwork - de kompletterade varandra väl. Grattis alltså, till Patrik, Micke och Maggan! Mycket High five och sånt, i det laget... jobbigt att se! ;) Men jag är glad ändå, för balsamico-vinägern som jag tjuvade åt mig i presentleken.
I mina ungdoms dagar var jag en bokslukare av stora mått. Biblioteket var som mitt andra hem och jag kan ännu minnas fossilerna i trappan, den där underbara söta, lite barnpudriga doften och den välsminkade, parfymdoftande, mörkt snaggade bibliotekarien som en gång i förtroende viskade att hon trodde jag skulle bli mannekäng i Paris. Haha... roligt! Det hon säkert inte anade var att jag skulle stanna i växten just där och då, och aldrig bli en cm mer än de 160 cm som jag redan var. Vikten däremot - 45 kilo benrangel, ändrade sig såsmåningom ;) Det närde fantasin i alla fall, den där viskningen - i den billesholmska, grå 80-talsjantevardagen. Nåväl... när allt av intresse i ungdomsbokrummet var avklarat och jag t.om. hade läst om Christine Nöstlingers några gånger, tog jag klivet ut i en annan värld - avdelningen för vuxenlitteratur. Där hittade jag och slukade bl.a. Marianne Fredrikssons böcker kring bibliska myter och älskade hennes berättarkonst.
Igår var jag och Marita på bio i Varberg och såg filmatiseringen av "Simon och ekarna". Besparar er en fullfjädrad recension, men kan ärligt säga att det var länge sedan jag såg en så välgjord svensk produktion. Vilket bildspråk, vilken dramaturgisk väv, vilka skådespelarinsatser! Älskade det tidstypiska fokuset - historieperspektivet och skildringen av klasskillnaderna. Åh... SE DEN, på bio såklart!
Hade varit kul att lägga ut ett foto på den matchande mannen,
men tror inte att han skulle uppskatta ett enda av de foton som
fanns i kameran. Det får bli bordsplaceringsskylten istället ;)
Giv mig styrka!
Härlig hälsodag med Flisa-Lisa och kompis. Styrketräning, sauna, sol och sushi... och jag känner mig fräsch som en nyponros på insidan och utsidan! Det var länge sedan jag tränade i maskiner, men ombyte förnöjer och jag hoppas att jag hittade någon liten undangömd muskel som inte fått sig en duvning på hela långa hösten. Vi får väl se imorgon, träningsvärk är bästa kvittot.
Tråkväder och tröstshopping
Ja vänner, vad sägs om det underbara julvädret? Isak ville ta en uppfriskande promenad idag, men jag drog på det i det längsta. Slängde ut en murgröna med spinn som ska döden dö, dränkte in den i såpa och sen ska vädret få göra sitt - kan omöjligt misslyckas!
Jag, ungarna och ett lånebarn begav oss in till stan för att liva upp tillvaron något. Vi startade på Stålboms. Dottern och undertecknad föll för en fika av det matigare slaget, lånebarnet kände för smothie och lilleman blev sugen på chokladbiskvie.
Kicks hade 70% på favoritlyxiga hudvårdsmärket Nuxe. Som hittat! Jag som faktiskt behövde en skonsam rengöring och nåt närande för ögonpartiet. Får ytliga torrhetsrynkor på vintern, vilket gör att jag ser nyvaken ut. Inte kul att vara trött på vintern, men att gå runt och se ut som om det vore kl. sju på morgonen hela dagen lång, där går gränsen! Det blev en Lancomemascara också, även om det svider till. Finns ingen bättre, så är det bara!
Vidare till Lindex för att byta en leopardbh. Dottern fick två identiska i julklapp nämligen. Rakt framför ögonen hänger plötsligt en rätt snygg, tämligen välskräddad och figursydd kamelhårsfärgad kavaj. Hm.. snygg till cremefärgad eller puderrosa blus, tighta mörka jeans och stövlar. 36:an satt som en smäck och det är ju smickrande i sig, även om det säger föga. "Lantlig, passar dig!", uttryckte Amine som jag fick syn på och anföll vid strumporna. Är det något jag är synnerligen svag för så är det just smicker om att något är "Christinestil". Ett tips bara, om man vill ligga på plus! Man vill ju liksom inte vara en dussinkopia... lite motsägelsefullt med den där Lindexkavajen då kanske ;)
Mot Coop, utan kavaj. Mat åt ett tomt kylskåp, juice med lactobaciller, en liten, liten gå-bort-present till moster, hälsosamma vita Ca+D-vitaminpiller, bomullsrondeller, tandkräm, örngott i ekobomull och annat bra och ha. Hem, packa upp och fjäska lite för mannen som jag snäste åt i telefon. Bryna kycklingfiléer och skivor av lantbröd, göra sallad med granatäpple, kiwi och avokado och en krämig chiliaioli. Lätt kvällsmat för mig, hoppade brödet! Men eh... gick loss på de torkade fikonen en timme senare istället. Karaktär, skulle det ju bli ju!
Ska tröstse "Dyngkåt och hur helig som helst" i kväll. Den ger perspektiv. Köpte den åt mannen och mig, bara för att Mia Skäringer är så grymt närvarande, humoristisk, nutidsanalytisk och... svart. Lite komiskt bara att filmen råkade hamna i Flisans pakethög, när mannen slog in klapparna. "Och vad är det här?", frågar dottern förnumsigt förvånad men med något förändrad ansiktsfärg, när hon visar upp filmen under julklappsutdelningen. "Eh... den skulle ju inte vara till dig!", svarar jag blixtsnabbt och tillägger: "Det där är pappas och min film!". Som om det lät bättre...
Jag, ungarna och ett lånebarn begav oss in till stan för att liva upp tillvaron något. Vi startade på Stålboms. Dottern och undertecknad föll för en fika av det matigare slaget, lånebarnet kände för smothie och lilleman blev sugen på chokladbiskvie.
Kicks hade 70% på favoritlyxiga hudvårdsmärket Nuxe. Som hittat! Jag som faktiskt behövde en skonsam rengöring och nåt närande för ögonpartiet. Får ytliga torrhetsrynkor på vintern, vilket gör att jag ser nyvaken ut. Inte kul att vara trött på vintern, men att gå runt och se ut som om det vore kl. sju på morgonen hela dagen lång, där går gränsen! Det blev en Lancomemascara också, även om det svider till. Finns ingen bättre, så är det bara!
Vidare till Lindex för att byta en leopardbh. Dottern fick två identiska i julklapp nämligen. Rakt framför ögonen hänger plötsligt en rätt snygg, tämligen välskräddad och figursydd kamelhårsfärgad kavaj. Hm.. snygg till cremefärgad eller puderrosa blus, tighta mörka jeans och stövlar. 36:an satt som en smäck och det är ju smickrande i sig, även om det säger föga. "Lantlig, passar dig!", uttryckte Amine som jag fick syn på och anföll vid strumporna. Är det något jag är synnerligen svag för så är det just smicker om att något är "Christinestil". Ett tips bara, om man vill ligga på plus! Man vill ju liksom inte vara en dussinkopia... lite motsägelsefullt med den där Lindexkavajen då kanske ;)
Mot Coop, utan kavaj. Mat åt ett tomt kylskåp, juice med lactobaciller, en liten, liten gå-bort-present till moster, hälsosamma vita Ca+D-vitaminpiller, bomullsrondeller, tandkräm, örngott i ekobomull och annat bra och ha. Hem, packa upp och fjäska lite för mannen som jag snäste åt i telefon. Bryna kycklingfiléer och skivor av lantbröd, göra sallad med granatäpple, kiwi och avokado och en krämig chiliaioli. Lätt kvällsmat för mig, hoppade brödet! Men eh... gick loss på de torkade fikonen en timme senare istället. Karaktär, skulle det ju bli ju!
Ska tröstse "Dyngkåt och hur helig som helst" i kväll. Den ger perspektiv. Köpte den åt mannen och mig, bara för att Mia Skäringer är så grymt närvarande, humoristisk, nutidsanalytisk och... svart. Lite komiskt bara att filmen råkade hamna i Flisans pakethög, när mannen slog in klapparna. "Och vad är det här?", frågar dottern förnumsigt förvånad men med något förändrad ansiktsfärg, när hon visar upp filmen under julklappsutdelningen. "Eh... den skulle ju inte vara till dig!", svarar jag blixtsnabbt och tillägger: "Det där är pappas och min film!". Som om det lät bättre...
Ledighet
Julledigheten ska få balansera en stressad själ har jag bestämt. Visserligen ska jag rätta faktauppsatser, revidera listor och sätta betyg, fortsätta läsa forskning kring svenska som andra språk, planera en kurs i religion, skriva en text åt Falkenbergs museum utifrån skolperspektiv och göra en självskattning inför kommande medarbetarsamtal, men jag har lovat mig själv att inte skjuta på jobbet för då tar det energi och ligger där som ett mörkt förpestande moln under jullovsledigheten. Här skall tjuren tas vid hornen ganska omgående har jag bestämt.
Däremellan ska vi åka till stallet, jag och Issen för att rida och rykta och umgås med underbara, varma och kraftfulla hästar. Det är terapi det! Jag ska mjölka med Patrik också, därför att min kropp längtar efter att få arbeta fysiskt. Raka ner skit, sätta näsan i komagar och dra ut de första strålarna varm mjölk, ge sötmjölk åt sörplande spädkalvar, gödsla kalvningsboxar, köra ut syrligt ensilage och fördela friskt väldoftande hö, helt innesluten i mina egna tankar. Åh... vad jag kan sakna det ursprungliga, enkla livet! Trädgården har blivit mitt surrogat, men det är en klen ersättning så här års.
Jag ska ta långa, långa promenader i dagsljus med liten Sixten och lyxa på Klitterbadet med Flisa-Lisa. Därtill ska jag äta mina vinterkosttillskott noga eftersom jag behöver dem så väl. Magnesium, B-vitaminer, kalciumtabletter + D-vit. och Eskimå fiskolja (hållbart producerad). Vidare ska jag slänga mig i ett solarium några gånger för att jag behöver ljuset, värmen och fräschören, inget konstigt med det - för en som aldrig åker till solen på vintern.
Ikväll ska jag och mannen ha huset för oss själva. Egentligen skulle vi käkat i Halmstad och gått på bio men favoritkrogen verkar stängd idag. Vi sparar det till en annan gång. Barnen - båda två, (kors i taket) vill vara hos farmor och farfar. Oj, vad det händer sällan att vi har "barnvakt" och det ska bli härligt, lika gott som det är att hämta hem gullungarna imorgon igen, förhoppningsvis färdigbråkade för dagen ;)
Patrik har hyrt tre filmer: Jägarna 2, Water for elephants och Smurfarna. Vilken tippar ni att det blir? ;) Ett är i alla fall säkert och det är att fräsch wok smakar förträffligt efter all julmat och att ett glas rött slår det mesta i dryckesväg. Goder afton, kära vänner!
Lilltomten förgyller kvällen hos farmor och farfar tillsammans med syrran sin
Däremellan ska vi åka till stallet, jag och Issen för att rida och rykta och umgås med underbara, varma och kraftfulla hästar. Det är terapi det! Jag ska mjölka med Patrik också, därför att min kropp längtar efter att få arbeta fysiskt. Raka ner skit, sätta näsan i komagar och dra ut de första strålarna varm mjölk, ge sötmjölk åt sörplande spädkalvar, gödsla kalvningsboxar, köra ut syrligt ensilage och fördela friskt väldoftande hö, helt innesluten i mina egna tankar. Åh... vad jag kan sakna det ursprungliga, enkla livet! Trädgården har blivit mitt surrogat, men det är en klen ersättning så här års.
Jag ska ta långa, långa promenader i dagsljus med liten Sixten och lyxa på Klitterbadet med Flisa-Lisa. Därtill ska jag äta mina vinterkosttillskott noga eftersom jag behöver dem så väl. Magnesium, B-vitaminer, kalciumtabletter + D-vit. och Eskimå fiskolja (hållbart producerad). Vidare ska jag slänga mig i ett solarium några gånger för att jag behöver ljuset, värmen och fräschören, inget konstigt med det - för en som aldrig åker till solen på vintern.
Ikväll ska jag och mannen ha huset för oss själva. Egentligen skulle vi käkat i Halmstad och gått på bio men favoritkrogen verkar stängd idag. Vi sparar det till en annan gång. Barnen - båda två, (kors i taket) vill vara hos farmor och farfar. Oj, vad det händer sällan att vi har "barnvakt" och det ska bli härligt, lika gott som det är att hämta hem gullungarna imorgon igen, förhoppningsvis färdigbråkade för dagen ;)
Patrik har hyrt tre filmer: Jägarna 2, Water for elephants och Smurfarna. Vilken tippar ni att det blir? ;) Ett är i alla fall säkert och det är att fräsch wok smakar förträffligt efter all julmat och att ett glas rött slår det mesta i dryckesväg. Goder afton, kära vänner!
Lilltomten förgyller kvällen hos farmor och farfar tillsammans med syrran sin
En fråga...
En grupp människor träffas kontinuerligt. Du är en i gruppen. Alla har i princip samma förutsättningar, ingen har låg levnadsstandard eller så. Det bjuds på mat och dryck, ibland nåt avancerat, ibland nåt väldigt enkelt. Det är upp till var och en, vad man känner för i stunden - ingen millimeterrättvisa. Alla deltar i bjudningarna och alla bjuder hem varandra, utom EN person som gång efter annan låter sig bjudas, men aldrig själv inbjuder de andra i gruppen till sitt hem.
Hur tänker du kring ovan nämnda situation?
Hur tänker du kring ovan nämnda situation?
Mrs. Fix It PMS:ar tidigt den här månaden!
Har haft bloggpaus och tänker inte be om ursäkt för det. Har inte haft lust, har fått för lite energi av det - av skrivandet, av responsen, eller ja... snarare icke-responsen. Ser ju att väldigt många läser, men vem är ni? Hur svårt är det att göra ett klick på en gilla-knapp eller skriva en rad... ETT ord.
Generositet för mig är omtanke om andra medmänniskor - oegoistiskt, varmt, äkta. En slags välmående-solidaritet! Vill fixa och hjälpa, vill ge, vill göra gott i hjärtat! Men vill också att andra erbjuder fix, hjälp och givmildhet utan att behöva be om det! Sällan handlar det om pengar, snarare: "Jag gör det här för dig, därför att jag bryr mig om dig". Uttryck, tonfall, handlingar, en enkel uppriktigt ställd fråga: Hur har du det? En känsla av att betraktas som värdefull, som människa - en bekräftelse av egenvärdet.
Felicia tänder ljus i den romantikgrå lyktan på verandan, för min skull har jag förstått - fin gest. Ljuset hälsar: "Välkommen hem mamma! Jag tänkte på dig när jag kom hem." Patrik masserar axlar när jag har mycket omkring mig och erbjuder musklig axel att luta sig emot på kvällskvisten. Ger mig andrum i ensamhet, närhelst jag behöver. Ser behovet, tar barnen och lämnar huset åt mig - för tid i stillhet. Isak slingrar små armar runt midjan bakifrån. Litet huvud som vilar mot min höft visar vad han känner och vill ge. Susanne kramas varmt och innerligt när vi möts - inte flyktigt, inte tillgjort, bara äkta. Anna dukar inbjudande och estetiskt när vi har tjejmiddagar, för att hon vill att jag (vi) ska omgivas av det som är vackert. Har ansträngt sig för min (vår) skull. Fint och välkomnande. Några exempel bara...
Förvänta dig bara inte, att jag alltid ska vara en givare eller fixare för att jag tycker om att greja för andra. Ta mig inte för given. Jag behöver också få, eller få luta mig tillbaka. Och nu blir jag gnällig...
Kan det finnas 80 föräldrar på Isaks förskola? Ingen mig veterligt hade en tanke på att personalen det här året blev utan några julblommor/presenter. Jag har hållit i den saken i några år, men tänkte att någon annan kunde få ta över. Jamen, Christine alla har ju så mycket... Japp, tur att inte jag har det! ;) Jag är ju lärare och december och juni dvs. terminssluten, är alltid mina absolut lugnaste månader. ;) Men nu samlar jag ändå in, duktiga flicka - i sann projektledaranda, så att personalen inte tror att de har gjort ett dåligt jobb det här året. Samvetet... Fixar åt Felicias lärare också och betalar för människor som aldrig kommer att betala tillbaka. Var är männen i det här förresten, eller är det här en rest från det förgångna - arvet efter "klassmammorna"? Jävla namn, egentligen! Var finns den kollektiva tanken? Var finns initiativen? Vi-mentaliteten. Att dra sitt strå till den gemensamma stacken, liksom.
En kollega jag hade en gång var den snålaste av alla snåla. Snål med känslor, snål med att se och kommunicera med andra, snål med pengar och att bidra till det kollektiva. Personen var den som alltid försåg sig, åt mest och bidrog med minst. Snålskjuts - vilket fult ord, men ack så passande! Och nu är vän av ordning ändå ingen förespråkare av millimeterrättvisa. Men snålskjuts - det parasiterande draget är nästintill outhärdligt i min värld. Oattraktivt, för att tala klarspråk!
Men säg nej då... Lär dig bli en NEJ-sägare, Christine! Vem tvingar dig? Ta inte på dig att ta hand om mini-fotbollslaget för att ingen annan förälder vill/"hinner". Sitt inte som ersättare i kyrkofullmäktige, lägg inte ner 40 timmar i Montessoris loppiskommitté när de finns föräldrar som gnäller över att behöva bidra med ynka 4 timmar, var inte med i Naturskyddsföreningens styrelse, samla inte in till presenter, var inte den som småplockar undan och torkar kaffefläckarna på jobbet, initiera inte samkväm som ingen känner för etc. etc. MEN... det är ju inte den världen jag vill ha! De idealen jag vill se... Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något är min fasta övertygelse och förhoppning och helst... helst ska det vara lite rättvisa i alla fall.
Man ger inte för att få, men nästa gång du bedyrar mig om hur trevligt, kul, mysigt eller gott det är, spara då på krutet och tänk istället att jag förmodligen uppskattar att du gör detsamma eller något liknande för mig någon gång. Uppskattar du inte? Ta inte emot.
Vill du ha omtänksamhet? Visa omtänksamhet!
Generositet för mig är omtanke om andra medmänniskor - oegoistiskt, varmt, äkta. En slags välmående-solidaritet! Vill fixa och hjälpa, vill ge, vill göra gott i hjärtat! Men vill också att andra erbjuder fix, hjälp och givmildhet utan att behöva be om det! Sällan handlar det om pengar, snarare: "Jag gör det här för dig, därför att jag bryr mig om dig". Uttryck, tonfall, handlingar, en enkel uppriktigt ställd fråga: Hur har du det? En känsla av att betraktas som värdefull, som människa - en bekräftelse av egenvärdet.
Felicia tänder ljus i den romantikgrå lyktan på verandan, för min skull har jag förstått - fin gest. Ljuset hälsar: "Välkommen hem mamma! Jag tänkte på dig när jag kom hem." Patrik masserar axlar när jag har mycket omkring mig och erbjuder musklig axel att luta sig emot på kvällskvisten. Ger mig andrum i ensamhet, närhelst jag behöver. Ser behovet, tar barnen och lämnar huset åt mig - för tid i stillhet. Isak slingrar små armar runt midjan bakifrån. Litet huvud som vilar mot min höft visar vad han känner och vill ge. Susanne kramas varmt och innerligt när vi möts - inte flyktigt, inte tillgjort, bara äkta. Anna dukar inbjudande och estetiskt när vi har tjejmiddagar, för att hon vill att jag (vi) ska omgivas av det som är vackert. Har ansträngt sig för min (vår) skull. Fint och välkomnande. Några exempel bara...
Förvänta dig bara inte, att jag alltid ska vara en givare eller fixare för att jag tycker om att greja för andra. Ta mig inte för given. Jag behöver också få, eller få luta mig tillbaka. Och nu blir jag gnällig...
Kan det finnas 80 föräldrar på Isaks förskola? Ingen mig veterligt hade en tanke på att personalen det här året blev utan några julblommor/presenter. Jag har hållit i den saken i några år, men tänkte att någon annan kunde få ta över. Jamen, Christine alla har ju så mycket... Japp, tur att inte jag har det! ;) Jag är ju lärare och december och juni dvs. terminssluten, är alltid mina absolut lugnaste månader. ;) Men nu samlar jag ändå in, duktiga flicka - i sann projektledaranda, så att personalen inte tror att de har gjort ett dåligt jobb det här året. Samvetet... Fixar åt Felicias lärare också och betalar för människor som aldrig kommer att betala tillbaka. Var är männen i det här förresten, eller är det här en rest från det förgångna - arvet efter "klassmammorna"? Jävla namn, egentligen! Var finns den kollektiva tanken? Var finns initiativen? Vi-mentaliteten. Att dra sitt strå till den gemensamma stacken, liksom.
En kollega jag hade en gång var den snålaste av alla snåla. Snål med känslor, snål med att se och kommunicera med andra, snål med pengar och att bidra till det kollektiva. Personen var den som alltid försåg sig, åt mest och bidrog med minst. Snålskjuts - vilket fult ord, men ack så passande! Och nu är vän av ordning ändå ingen förespråkare av millimeterrättvisa. Men snålskjuts - det parasiterande draget är nästintill outhärdligt i min värld. Oattraktivt, för att tala klarspråk!
Men säg nej då... Lär dig bli en NEJ-sägare, Christine! Vem tvingar dig? Ta inte på dig att ta hand om mini-fotbollslaget för att ingen annan förälder vill/"hinner". Sitt inte som ersättare i kyrkofullmäktige, lägg inte ner 40 timmar i Montessoris loppiskommitté när de finns föräldrar som gnäller över att behöva bidra med ynka 4 timmar, var inte med i Naturskyddsföreningens styrelse, samla inte in till presenter, var inte den som småplockar undan och torkar kaffefläckarna på jobbet, initiera inte samkväm som ingen känner för etc. etc. MEN... det är ju inte den världen jag vill ha! De idealen jag vill se... Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något är min fasta övertygelse och förhoppning och helst... helst ska det vara lite rättvisa i alla fall.
Man ger inte för att få, men nästa gång du bedyrar mig om hur trevligt, kul, mysigt eller gott det är, spara då på krutet och tänk istället att jag förmodligen uppskattar att du gör detsamma eller något liknande för mig någon gång. Uppskattar du inte? Ta inte emot.
Vill du ha omtänksamhet? Visa omtänksamhet!
Glad för det lilla
Idag känner jag mig glad för mitt nya, snygga, röda köksförkläde och att jag fick en motsträvig ponny att gå på tygeln under kvällens ridlektion. Det ska tillkännages att det är rätt kul att rida ponny ibland. ;)
Jag känner mig också tacksam över att läkaren jag besökte idag, inte kände någon knuta i bröstet, trots mina diffusa symptom. När jag låg där på britsen med tuttarna i vädret försökte jag naturligtvis mota bort det något obekväma i situationen genom prat och åter prat, och är det något jag är tämligen bra på så är det just det. Att prata! Samtidigt som jag självklart försökte få det att verka som att det var den helt naturligaste situationen i världen (ungefär som hos gynekologen, ni vet), typ att jag nästan dagligen brukar ligga halvt avklädd framför en otydd man som ska känna och klämma.
Jag beklagade mig och gjorde en utläggning i stil med att det är så himla svårt att känna själv. Varav läkaren svarade: "Ja, det förstår jag. Här är ju inget att känna." Snabbt som katten snärjde han sedan in sig i ett förtydligande: "Eh... jag menar ju inte att du är UNDERUTVECKLAD eller så... bara att vävnaden är mjuk". Så bra då! ;) Tur att det var en luttrad, okänslig 37-åring som fick det kliniska utlåtandet.
Min mor brukar skämtsamt säga: "De är inte stora, men de är långa". Hon är skojsig, hon! Oftast brukar kanske det gå hand i hand, med tiden i alla fall. Inget konstigt med det. Mina är varken stora eller för all del långa, men de har fyllt en funktion, producerat mängder med mjölk och mättat två ungar. Den ena ungen i ett år och den andra i åtta månader.
Jag har jobbat med kor en gång i tidernas begynnelse och det har säkert format min rätt pragmatiska inställning till det här med tuttar. Ärligt talat liksom... fett, bindväv, mjölkgångar och mjölkkörtlar. Hur märkvärdigt är det egentligen?
Små, stora, slängiga, hängiga, hoppiga, toppiga... spelar roll, bara de är friska! Och till alla tonårstjejer... sluta bekymra er! Det är förspilld kvinnokraft!
Här är mitt nya förkläde. Visst är det fint?
Jag känner mig också tacksam över att läkaren jag besökte idag, inte kände någon knuta i bröstet, trots mina diffusa symptom. När jag låg där på britsen med tuttarna i vädret försökte jag naturligtvis mota bort det något obekväma i situationen genom prat och åter prat, och är det något jag är tämligen bra på så är det just det. Att prata! Samtidigt som jag självklart försökte få det att verka som att det var den helt naturligaste situationen i världen (ungefär som hos gynekologen, ni vet), typ att jag nästan dagligen brukar ligga halvt avklädd framför en otydd man som ska känna och klämma.
Jag beklagade mig och gjorde en utläggning i stil med att det är så himla svårt att känna själv. Varav läkaren svarade: "Ja, det förstår jag. Här är ju inget att känna." Snabbt som katten snärjde han sedan in sig i ett förtydligande: "Eh... jag menar ju inte att du är UNDERUTVECKLAD eller så... bara att vävnaden är mjuk". Så bra då! ;) Tur att det var en luttrad, okänslig 37-åring som fick det kliniska utlåtandet.
Min mor brukar skämtsamt säga: "De är inte stora, men de är långa". Hon är skojsig, hon! Oftast brukar kanske det gå hand i hand, med tiden i alla fall. Inget konstigt med det. Mina är varken stora eller för all del långa, men de har fyllt en funktion, producerat mängder med mjölk och mättat två ungar. Den ena ungen i ett år och den andra i åtta månader.
Jag har jobbat med kor en gång i tidernas begynnelse och det har säkert format min rätt pragmatiska inställning till det här med tuttar. Ärligt talat liksom... fett, bindväv, mjölkgångar och mjölkkörtlar. Hur märkvärdigt är det egentligen?
Små, stora, slängiga, hängiga, hoppiga, toppiga... spelar roll, bara de är friska! Och till alla tonårstjejer... sluta bekymra er! Det är förspilld kvinnokraft!
Här är mitt nya förkläde. Visst är det fint?
Hemma!
I soffan, iklädd pyjamasbyxor och mjuk trikåtröja. Soft... i ordets rätta bemärkelse.
Nyss hemkommen från en konferens i Båstad. Givande på många sätt, fast träningskläderna förblev oanvända. Bikinin användes dock, för ett kvällsdopp i mörk, kall Laholmsbukt.
Hämtad av mannen med speedad son och nästan lika speedad kompis. Frågade med glimten i ögat vad som bjöds till kvällsmat. P överraskade och sa att han skulle fixa. Pizza! Älskar stenugnsbakad med massor av färska grönsaker och mozzarella... men nu bor ju vi i Vessigebro liksom. Inte de fräscha pizzornas förlovade land direkt!
Det blev en flottsunkig med köttfärs och ananas. I denna nejd finns nämligen inget annat att uppbringa. P ansåg sig i alla fall vara hälsosam. Pizza med kräftstjärtar och bearnaise. Hua! "Stjärtarna är nästan fisk och fisk är kalorisnålt och nyttigt", resonerade P. Jo, tjena...
Saknar Flisa Lisa som har tagit tåget till Skåne. På lördag återvänder hon... med halva släkten. Kul!
Härliga hemmasköna höstlov!
Nyss hemkommen från en konferens i Båstad. Givande på många sätt, fast träningskläderna förblev oanvända. Bikinin användes dock, för ett kvällsdopp i mörk, kall Laholmsbukt.
Hämtad av mannen med speedad son och nästan lika speedad kompis. Frågade med glimten i ögat vad som bjöds till kvällsmat. P överraskade och sa att han skulle fixa. Pizza! Älskar stenugnsbakad med massor av färska grönsaker och mozzarella... men nu bor ju vi i Vessigebro liksom. Inte de fräscha pizzornas förlovade land direkt!
Det blev en flottsunkig med köttfärs och ananas. I denna nejd finns nämligen inget annat att uppbringa. P ansåg sig i alla fall vara hälsosam. Pizza med kräftstjärtar och bearnaise. Hua! "Stjärtarna är nästan fisk och fisk är kalorisnålt och nyttigt", resonerade P. Jo, tjena...
Saknar Flisa Lisa som har tagit tåget till Skåne. På lördag återvänder hon... med halva släkten. Kul!
Härliga hemmasköna höstlov!
Lite lätt trött idag...
Oktoberfesten med nya jobbet var hur kul som helst. Dagen efter kvällen före är inte riktigt lika uppåt, eller jo... det går väl an, om den fylls med passande innehåll. Det har jag gjort.
Dessvärre började dagen lite småjobbigt. Hade fått en förfrågan att läsa igenom en tjugotvå sidor lång friluftsuppsats utifrån olika infallsvinklar i ämnena sv och idrott. Tog mig i kragen och gjorde det. Den var relevant, välresearch:ad och personlig. Layouten var snygg och bilderna hennes egna. Har sagt det förr och säger det igen: En-till-En möjliggör - för kreativa ungar som älskar att arbeta med det vidgade textbegreppet, som gillar frihet och att ta ansvar. Pages, olika texttyper - reflektion och fiktion såväl som fakta, egna illustationer, eget foto, källkritik, lätttillgänglig information på nätet från olika myndigheter och organisationer... you name it! Det är vägen (processen) som är mödan värd och att ha rätt redskap för kunskapandet är fantastiskt och privilegierat. Tänker på hur det var när man själv gick till bibblan och slog upp i inaktuella böcker, skrev för hand, klippte ut kopierade bilder och klistrade in.
Har slingat håret idag, hos en frissa som förstår precis hur jag tänker. Sandbeige i kalla toner och tunna, bruna slingor i kontrast, naturligt och enkelt. Nöjd! Hon är duktig hon, Kicki på La Frizz. Isak och Patrik tog en sväng på stan, lånade en massa djurböcker på bibblan och sedan var jag färdigfriserad och då åt vi sushi. Isak valde sina vanliga favoritnigirisar och en maki med avokado och jordnötter. Till lilla barnet köptes sedan en fin tablett på Törngrens att ha på köksbordet under ritblocket. En med massor av olika hästraser på, såklart!
Hämtade bilen hos Amine. En liten summering i soffan om kvällen före. Jag är glad för henne, så himla lätt att tycka om :)
Handlade lite smått på hemvägen. ICA Skrea Strand, en annan affär än de vanliga jag brukar handla i, är rätt otrogen. Köpte gula liljor som matchar naturens färger ute, att ge bort ikväll. Skönt att sätta sig till dukat bord! Ska till vänner med barn i Isaks ålder, lite extra kul för honom. I det Älvåsiska köket vankas middag, av och med tonåringar.
Dessvärre började dagen lite småjobbigt. Hade fått en förfrågan att läsa igenom en tjugotvå sidor lång friluftsuppsats utifrån olika infallsvinklar i ämnena sv och idrott. Tog mig i kragen och gjorde det. Den var relevant, välresearch:ad och personlig. Layouten var snygg och bilderna hennes egna. Har sagt det förr och säger det igen: En-till-En möjliggör - för kreativa ungar som älskar att arbeta med det vidgade textbegreppet, som gillar frihet och att ta ansvar. Pages, olika texttyper - reflektion och fiktion såväl som fakta, egna illustationer, eget foto, källkritik, lätttillgänglig information på nätet från olika myndigheter och organisationer... you name it! Det är vägen (processen) som är mödan värd och att ha rätt redskap för kunskapandet är fantastiskt och privilegierat. Tänker på hur det var när man själv gick till bibblan och slog upp i inaktuella böcker, skrev för hand, klippte ut kopierade bilder och klistrade in.
Har slingat håret idag, hos en frissa som förstår precis hur jag tänker. Sandbeige i kalla toner och tunna, bruna slingor i kontrast, naturligt och enkelt. Nöjd! Hon är duktig hon, Kicki på La Frizz. Isak och Patrik tog en sväng på stan, lånade en massa djurböcker på bibblan och sedan var jag färdigfriserad och då åt vi sushi. Isak valde sina vanliga favoritnigirisar och en maki med avokado och jordnötter. Till lilla barnet köptes sedan en fin tablett på Törngrens att ha på köksbordet under ritblocket. En med massor av olika hästraser på, såklart!
Hämtade bilen hos Amine. En liten summering i soffan om kvällen före. Jag är glad för henne, så himla lätt att tycka om :)
Handlade lite smått på hemvägen. ICA Skrea Strand, en annan affär än de vanliga jag brukar handla i, är rätt otrogen. Köpte gula liljor som matchar naturens färger ute, att ge bort ikväll. Skönt att sätta sig till dukat bord! Ska till vänner med barn i Isaks ålder, lite extra kul för honom. I det Älvåsiska köket vankas middag, av och med tonåringar.
Ett sushifoto från förra helgen med Flisan
Fåfängans pris
Jo, vi var en tur i Skåne förra helgen... eller ja, flera turer för att vara ärlig.
"De é longt". Inte sällan används denna kvarleva av 90-talsuttryck fortfarande i det avlånga landets sydligaste del. Såg ett tv-program häromsistens, ett sådant som handlar om barnlösa par som verkligen vill ha barn till varje pris.
Ett skånskt par på väg till en IVF-behandling, för vilken gång i ordningen minns jag inte. När de sitter i bilen för att åka till kliniken med ett tv-team hack i häl, ringer plötsligt mannens mobiltelefon. Efter den sedvanliga hälsningsfrasen till en förmodad kompis, talar mannen om vart han och frugan är på väg... och kläcker sedan plötsligt ur sig: "De é longt". Så säger alltså denne man, som snart ska sitta bredvid sin fru liggandes i en obarmhärtig gynstol och hålla henne i handen. Samme man, vars fru är på väg att låta de befruktade äggen fästa i sin förhoppningsvis livgivande kropp. Denne man, som sedan ska oroas tillsammans med sin kvinna att så inte har skett den här gången heller. Hur lugnt kan det vara liksom?
När vi landade i Skåne i lördags var det allt annat än "longt", eller "lyngt" som snarare härrör de helsingborgska trakterna. Vi skulle på barndop - min brors, eller nej förresten inte hans... utan hans sons naturligtvis.
Barndop är fint och högtidligt och jag sjunger allra högst i kyrkan eftersom jag gillar att sjunga ut i stelbenta kyrkor och kan psalmerna utantill som en kvarleva från konfirmationen, inte för att jag kan sjunga... Absolut inte för att jag kan ta en endast ton, för det kan jag inte! Jag är i det närmaste tondöv. I söndags var det dock svårt att överrösta prästen. Han var sångglad! Patrik och Felicia tycker det är fint och bra att jag inte bryr mig om att alla vrider på sina huvuden och undrar vem det är som sjunger, för i svenska kyrkor sjunger man ju liksom inte. Det vet ju alla! Jag tror i alla fall att de tycker det är fint och bra, för de brukar också vända sig om och titta på mig - ihållande. Jag tolkar som jag vill och jag tolkar det som eh... stolthet! Hälsan tiger still brukar man säga. Det måste ju gå att applicera på det här också. Ingen har någonsin sagt nåt, eller så har jag inte lyssnat...
Nej, nu går jag händelserna i förväg.
När vi under tidiga lördagskvällen klev ur den lilla pensionärsgrå och skulle lasta ut bagaget, vilket innebar två med omsorg packade resväskor, en för familjens killar och en för tjejerna, visade det sig att det bara fanns en resväska i bilen - killarnas. Snabbt tog jag en koll uppifrån och ner på mig själv och insåg direkt att nej, inte den dagsgamla kärringsvettklänningen (använder aluminiumfri deo) på brorsans förstföddes dop. Felicia skulle dessutom haft sina sprillans nyshoppade kläder dagen till ära, var det tänkt.
Att packa i två väskor har aldrig hänt tidigare - en alldeles ny genial idé från pappan. Hur jag än vände vred på det faktum att min och Flisans väska stod kvar i hallen hittade jag inte riktigt någon att skylla på. Fast... JAG hade faktiskt varit projektledare som vanligt och köpt presenten och den var med... Vidare förbannade jag tyst för mig själv att jag enträget och i jämlikhetens namn plockat ur mannen alla eventuella gentlemannaaktiga manér som han någonsin ägt. Det var väl därför han bara tog en väska av två med sig ut till bilen.
Jag insåg snart att kosan åter behövde styras över åsen mot närmaste västliga sydsvenska landskap, närmare bestämt 26 mil tur och retur, men sköt det på morgondagen - dopdagen. Mannen erbjöd sig, men jag lät mig inte övertalas utan en förhandling - att resan under inga omständigheter någonsin skulle användas mot mig, i sann Patrikisk martyranda. I så fall körde jag hellre själv.
Det blev Patrik som hämtade resväskan och det gjorde han så bra och duktigt så, och lite kli och hårbottenmassage bland guldlockarna blev det också. Men nej, stopp och belägg! Säg det inte! Inte ett ord om miljön... bara så ni vet!
... men dopet var fint och faster kände sig snygg och osvettig och fick gulla med den lille hur mycket som helst!
Den hämtade klänningen, fast kortet är från nyår
"De é longt". Inte sällan används denna kvarleva av 90-talsuttryck fortfarande i det avlånga landets sydligaste del. Såg ett tv-program häromsistens, ett sådant som handlar om barnlösa par som verkligen vill ha barn till varje pris.
Ett skånskt par på väg till en IVF-behandling, för vilken gång i ordningen minns jag inte. När de sitter i bilen för att åka till kliniken med ett tv-team hack i häl, ringer plötsligt mannens mobiltelefon. Efter den sedvanliga hälsningsfrasen till en förmodad kompis, talar mannen om vart han och frugan är på väg... och kläcker sedan plötsligt ur sig: "De é longt". Så säger alltså denne man, som snart ska sitta bredvid sin fru liggandes i en obarmhärtig gynstol och hålla henne i handen. Samme man, vars fru är på väg att låta de befruktade äggen fästa i sin förhoppningsvis livgivande kropp. Denne man, som sedan ska oroas tillsammans med sin kvinna att så inte har skett den här gången heller. Hur lugnt kan det vara liksom?
När vi landade i Skåne i lördags var det allt annat än "longt", eller "lyngt" som snarare härrör de helsingborgska trakterna. Vi skulle på barndop - min brors, eller nej förresten inte hans... utan hans sons naturligtvis.
Barndop är fint och högtidligt och jag sjunger allra högst i kyrkan eftersom jag gillar att sjunga ut i stelbenta kyrkor och kan psalmerna utantill som en kvarleva från konfirmationen, inte för att jag kan sjunga... Absolut inte för att jag kan ta en endast ton, för det kan jag inte! Jag är i det närmaste tondöv. I söndags var det dock svårt att överrösta prästen. Han var sångglad! Patrik och Felicia tycker det är fint och bra att jag inte bryr mig om att alla vrider på sina huvuden och undrar vem det är som sjunger, för i svenska kyrkor sjunger man ju liksom inte. Det vet ju alla! Jag tror i alla fall att de tycker det är fint och bra, för de brukar också vända sig om och titta på mig - ihållande. Jag tolkar som jag vill och jag tolkar det som eh... stolthet! Hälsan tiger still brukar man säga. Det måste ju gå att applicera på det här också. Ingen har någonsin sagt nåt, eller så har jag inte lyssnat...
Nej, nu går jag händelserna i förväg.
När vi under tidiga lördagskvällen klev ur den lilla pensionärsgrå och skulle lasta ut bagaget, vilket innebar två med omsorg packade resväskor, en för familjens killar och en för tjejerna, visade det sig att det bara fanns en resväska i bilen - killarnas. Snabbt tog jag en koll uppifrån och ner på mig själv och insåg direkt att nej, inte den dagsgamla kärringsvettklänningen (använder aluminiumfri deo) på brorsans förstföddes dop. Felicia skulle dessutom haft sina sprillans nyshoppade kläder dagen till ära, var det tänkt.
Att packa i två väskor har aldrig hänt tidigare - en alldeles ny genial idé från pappan. Hur jag än vände vred på det faktum att min och Flisans väska stod kvar i hallen hittade jag inte riktigt någon att skylla på. Fast... JAG hade faktiskt varit projektledare som vanligt och köpt presenten och den var med... Vidare förbannade jag tyst för mig själv att jag enträget och i jämlikhetens namn plockat ur mannen alla eventuella gentlemannaaktiga manér som han någonsin ägt. Det var väl därför han bara tog en väska av två med sig ut till bilen.
Jag insåg snart att kosan åter behövde styras över åsen mot närmaste västliga sydsvenska landskap, närmare bestämt 26 mil tur och retur, men sköt det på morgondagen - dopdagen. Mannen erbjöd sig, men jag lät mig inte övertalas utan en förhandling - att resan under inga omständigheter någonsin skulle användas mot mig, i sann Patrikisk martyranda. I så fall körde jag hellre själv.
Det blev Patrik som hämtade resväskan och det gjorde han så bra och duktigt så, och lite kli och hårbottenmassage bland guldlockarna blev det också. Men nej, stopp och belägg! Säg det inte! Inte ett ord om miljön... bara så ni vet!
... men dopet var fint och faster kände sig snygg och osvettig och fick gulla med den lille hur mycket som helst!
Den hämtade klänningen, fast kortet är från nyår
Skrämselhicka
När jag slår på datorn visar första sidan svampguiden.
Har sovit sporadiskt. Det var en jobbig natt för lillebror. Ibland händer det nämligen att Isak har kramper i magen. Visserligen mycket sällsynt nuförtiden, men vi kan se ett samband om det har gått väl långt mellan måltiderna och det har blivit en del sött. Igår var ingen perfekt matdag!
På natten ter sig allt mer skräckfyllt. Jag målade upp bilder i mitt inre, att en av trattisarna i gårdagskvällens Boeuf Bourguignon inte var en trattis utan något värre - något mycket värre och att sonen råkade få just denna avart i sin mun.
Vet att det är omöjligt, egentligen. Rensar/kollar svampen två gånger. Först i skogen sedan hemma. Även mycket små avvikelser åker bort (t.ex. en något platt hatt) även om allt annat stämmer och jag är 99,5% säker.
Att läsa om invärtes skador förorsakat av svampförgiftningar är ingen kul läsning. Det är skräck på hög nivå, speciellt i kolsvart hus och till tonerna av ett litet barn som kvider och skriker att han har så ont.
Vi provade babymassage på magen och att dricka vatten. Slutligen somnade barnet som en liten stock och har sovit till tio idag. Att inte få sina elva timmar är fel tycker tydligen något i Isaks undermedvetna och så sover han igen de förlorade minuterna. Så har han alltid gjort!
Själv börjar jag bli gammal, gillar inte att vakna kl. tio. Då har ju halva dagen redan gått. Idag bjuder söndagen på en uteritt med Jenny i närliggande trakter och innebandy ikväll med Felicia och de andra 15-åringarna. Måste rätta också, det produceras nämligen för glatta livet...
Har sovit sporadiskt. Det var en jobbig natt för lillebror. Ibland händer det nämligen att Isak har kramper i magen. Visserligen mycket sällsynt nuförtiden, men vi kan se ett samband om det har gått väl långt mellan måltiderna och det har blivit en del sött. Igår var ingen perfekt matdag!
På natten ter sig allt mer skräckfyllt. Jag målade upp bilder i mitt inre, att en av trattisarna i gårdagskvällens Boeuf Bourguignon inte var en trattis utan något värre - något mycket värre och att sonen råkade få just denna avart i sin mun.
Vet att det är omöjligt, egentligen. Rensar/kollar svampen två gånger. Först i skogen sedan hemma. Även mycket små avvikelser åker bort (t.ex. en något platt hatt) även om allt annat stämmer och jag är 99,5% säker.
Att läsa om invärtes skador förorsakat av svampförgiftningar är ingen kul läsning. Det är skräck på hög nivå, speciellt i kolsvart hus och till tonerna av ett litet barn som kvider och skriker att han har så ont.
Vi provade babymassage på magen och att dricka vatten. Slutligen somnade barnet som en liten stock och har sovit till tio idag. Att inte få sina elva timmar är fel tycker tydligen något i Isaks undermedvetna och så sover han igen de förlorade minuterna. Så har han alltid gjort!
Själv börjar jag bli gammal, gillar inte att vakna kl. tio. Då har ju halva dagen redan gått. Idag bjuder söndagen på en uteritt med Jenny i närliggande trakter och innebandy ikväll med Felicia och de andra 15-åringarna. Måste rätta också, det produceras nämligen för glatta livet...
Home alone... nästan.
Ikväll är det Issekillen och mamman som ska krypa upp i soffan och fredagsmysa. Lugnt, skönt, längtar...
Septembernöjen
Kräftskiva i grannskapet
Tåg och båt till Köpenhamn och Zoo
Med far och mor...
I regnskogen
På savannen...
I nalleland...
Hm...
