christinehenriksson

Sitter på tåget hem från Stockholm. I denna hyfsat trånga 2:a-klassvagn, som i flera timmars tid stått still i Töreboda (eftersom åskan slagit ner i Skövde), har jag tvingats utstå en flock tjötiga papegojor – säljare med göteborgs- och helsingborgsdialekt. Hua... De pratar säljstatistik och kundomdömen... högt. Mycket högt! Med sig har papegojherrarna en konstant bantande papegojkvinna vid namn Charlotte. Denna kvinna har provat tretton olika dieter, får i princip alla i tågvagnen veta och är just nu inne på nån Low Carb High Fat-variant. Charlottes botoxsvullna och Maria Montazamifärgade läppar glappar ideligen. Hon tycker också att det är helt okej att bli klappad på baken utav regionschefen Christian när denne kallar på henne och vill visa någon intressant siffra på datorn.

Då och då tar sig ungtuppen Christian även en titt på mina nakna ben och fossingar. Det verkar som om han vill klappa lite där också, men det skulle han nog snabbt slå ur hågen om han såg de två oidentifierbara vårtlika hudförändringarna på vaderna samt de knastertorra och spruckna hälarna. Inte helt enkla att vårda för ett barfotabarn! Ska nog för säkerhets skull graciöst försöka glida i de lila strumpbyxorna snart och bespara stackars Christian denna upptäckt.

 

Vet inte riktigt vad som är värst, detta tjattrande papegojsällskap av kotlettfrisyrer som måste höras för att hävda sin grabbiga förträfflighet, eller de i solljuset förångade urinpölarna som två timmar tidigare karaktäristiskt spred sin doft på Stockholms Central och enträget letade sig in i mina borrar?

 

I sätet jämte mitt sitter en gänglig yngling med osäkert kroppsspråk. Burdust skrämde jag honom redan vid första anblicken. Låt mig berätta.

 

Eftersom jag till min besvikelse insåg att jag inte fått det åtråvärda fönstersätet tänkte jag att jag lika gärna kunde stå upp och invänta min granne. En finnig kille med flottigt hår ställer sig då framför mig i gången, men möter inte min blick utan skyfflar omständigt upp sitt bagage på hyllan ovanför. Eftersom jag inte vill stå och vänta i onödan frågar jag därför med kanske lite väl hårt tonläge: ”Ska du in här, eller?” Med flackande, osäker blick och svag röst svarar då gängliga-killen: ”Ja, om jag får?” Upptryckt som ett frimärke mot fönsterrutan sätter han sig sedan så långt ifrån mig som han bara kan. Och jag känner mig som en dålig människa. Men inte så värst länge, för sen börjar det!

 

Upp och ner, ursäkta hit och ursäkta dit... Varje gång gängliga-killen har gjort sina små tågpromenader kommer han tillbaka med ännu en ölburk. Han blir modigare och modigare för varje bira och utökar sitt ordförråd mer och mer ju längre in i dimman han kommer. Om någon av coola kotlettkillarna säger en lustighet t.ex. något om ”att skaffa barn och sån SKIT...”, då vågar han sig till och med på, ett förvisso lågt, men ändock ihållande skratt. Efter ett tag kommer raparna också, väl utspridda i form av puffar, men med jämna mellanrum. Åh... känner hur mitt tålamod börjar spåra ur!

 

Sitter nu på ersättningsbussen från Göteborg och pratar engelska med en stackars tjej från Taiwan. Det är första gången hon är i Sverige. Kom med tåget från Stockholm hon också. Bra första intryck av Sverige... NOT! Klockan är 1.00 och jag skulle varit hemma 21.36... är åksjuk, spyfärdig och känner mig hungrig. En Wasa musli-bar räcker inte långt. Det är ju egentligen papegojmat!

 

God natt vänner!