christinehenriksson

Idag känner jag mig glad för mitt nya, snygga, röda köksförkläde och att jag fick en motsträvig ponny att gå på tygeln under kvällens ridlektion. Det ska tillkännages att det är rätt kul att rida ponny ibland. ;)

Jag känner mig också tacksam över att läkaren jag besökte idag, inte kände någon knuta i bröstet, trots mina diffusa symptom. När jag låg där på britsen med tuttarna i vädret försökte jag naturligtvis mota bort det något obekväma i situationen genom prat och åter prat, och är det något jag är tämligen bra på så är det just det. Att prata! Samtidigt som jag självklart försökte få det att verka som att det var den helt naturligaste situationen i världen (ungefär som hos gynekologen, ni vet), typ att jag nästan dagligen brukar ligga halvt avklädd framför en otydd man som ska känna och klämma.

Jag beklagade mig och gjorde en utläggning i stil med att det är så himla svårt att känna själv. Varav läkaren svarade: "Ja, det förstår jag. Här är ju inget att känna." Snabbt som katten snärjde han sedan in sig i ett förtydligande: "Eh... jag menar ju inte att du är UNDERUTVECKLAD eller så... bara att vävnaden är mjuk". Så bra då! ;) Tur att det var en luttrad, okänslig 37-åring som fick det kliniska utlåtandet.

Min mor brukar skämtsamt säga: "De är inte stora, men de är långa". Hon är skojsig, hon! Oftast brukar kanske det gå hand i hand, med tiden i alla fall. Inget konstigt med det. Mina är varken stora eller för all del långa, men de har fyllt en funktion, producerat mängder med mjölk och mättat två ungar. Den ena ungen i ett år och den andra i åtta månader.

Jag har jobbat med kor en gång i tidernas begynnelse och det har säkert format min rätt pragmatiska inställning till det här med tuttar. Ärligt talat liksom... fett, bindväv, mjölkgångar och mjölkkörtlar. Hur märkvärdigt är det egentligen?

Små, stora, slängiga, hängiga, hoppiga, toppiga... spelar roll, bara de är friska! Och till alla tonårstjejer... sluta  bekymra er! Det är förspilld kvinnokraft!