Tvära kast - igår Laura Ingalls, idag Börje Salming!
Den senaste tidens effektiva coreträning på hästryggen, tantgympan och hemma till dvd:n, har stärkt upp det som starkt skall vara. Det känns bra! I torsdag längtade nygympad och frusen kropp att omslutas av ett lovely oljebad. Kunde påtagligt känna hur oxytocinet spred sin dämpande rofylldhet. Kanske var det också därför jag generöst erbjöd mannen att dela kar med mig i böljan blå. Det innebar förstås ytterligare ett bevis på att Archimedes - den gamle greken, inte var ute och cyklade med sin aningen antika princip.
Som två siamesiska tvillingar låg vi sedan där... i en smärre evighet, båda lika oförmögna att bända loss benen och ta det kalla klivet ur. Det är trångt ska ni veta! För den där gången när vi renoverade tyckte vi nog att space i badrummet var viktigare än stora badrumsattiraljer, vill jag minnas.
Kvalitetstid i badkar på lejontassar. Vad mer kan man begära, så säg? Här skulle jag förstås kunna skriva m-ordet, men jag väljer att förskona er. ;)
Denna strålande oktoberlördag var det fixardag på förskolan. En rätt okej tillställning där alla föräldrar hjälps åt att fixa och dona och barnen leker. Patrik åkte iväg tidigt för att springa ett lopp och jag packade matsäck i arla morgonstund med tonvis av grus i ögonen. Vi tog cyklarna ner, 10 minuter försenade i vanlig ordning och trots en begynnande huvudvärk kändes ändå morgonen lovande. Krispig frost får livsandarna att vakna! När vi kom fram till förskolan var den helt folktom och snart gick det upp ett Liljeholmens att vi var 50 minuter för tidiga. Eftersom det i princip aldrig har hänt i världshistorien förut blev den yngste såklart överlycklig. Han gnolade och sjöng om vartannat, små påhittade visor, om att vi var först.
Eftersom jag på förhand visste att jag skulle flytta en hängbok som vantrivdes med dyvåt, syrefattig jord kring fötterna, gav jag mig genast i kast med att lossa trädstöden - tryckimpregnerade stolpar. Sådana ska visst vara hållbara har jag hört!
Hå och hej, jag klackade till den första likt Johnny Castle i Dirty Dancing och kände mig lite lätt cool när jag fick den att lossa från marken. Den nyvunna coola känslan varade tyvärr inte så länge... Andra stolpen verkade sitta hårdare. Jag tog ett stadigt tag och drog den emot mig med hela min kroppstyngd. I samma sekund som den ruttna stolpen gick av vid jordytan och stolpen jag höll i, med all kraft knockade mig på näsan och jag föll jag baklänges och nästan dog av smärta, var jag helt förvissad om att näsbenet faktiskt var av. Blodet forsade och jag svor. Ja, jävlar vad jag svor... och ögonen började rinna av sig själv.
Det var andra gången på några veckor som Isak såg sin mamma hjälplöst ligga i en hög på en gräsmatta och skrika. Den här gången dessutom som en sprattlande skalbagge i ryggläge. Jag börjar nästan tro att jag är en fara för mig själv! "Det där hände bara för att du är så stark mamma!", sa Isak tröstande. Ja... jo förstås, när jag tänker efter så är det ju så. ;) Han en MYCKET insiktsfull och klok kille den där lille! Bortsett det faktum att han sedan berättade för alla som ville lyssna, om de haranger av svordomar som undslapp moderns mun i det kritiska ögonblicket.
Laura Ingalls (med en något stirrande blick) vs Börje Salming.
Det kostar att vara tuff!
Igår var en trevlig kväll hos Jan och Birgitta. Jag var "Lilla huset på prärien-klädd" i brända toner. Det var bara bahytten som saknades för att anstå en flicka sprungen ur prärien, eller ja... de skånska vidderna åtminstone.
Trerätters födelsedagsmiddag med räkbakelse, fikonspäckad kalkonfilé och hemgjord björnbärsparfait. Sällskapsspel såklart - ett historiskt, och mitt lag vann. Att vara i samma lag som Mackan innebär vissa fördelar. Jag gillar själva resonerandet fram till ett rimligt svar.Denna strålande oktoberlördag var det fixardag på förskolan. En rätt okej tillställning där alla föräldrar hjälps åt att fixa och dona och barnen leker. Patrik åkte iväg tidigt för att springa ett lopp och jag packade matsäck i arla morgonstund med tonvis av grus i ögonen. Vi tog cyklarna ner, 10 minuter försenade i vanlig ordning och trots en begynnande huvudvärk kändes ändå morgonen lovande. Krispig frost får livsandarna att vakna! När vi kom fram till förskolan var den helt folktom och snart gick det upp ett Liljeholmens att vi var 50 minuter för tidiga. Eftersom det i princip aldrig har hänt i världshistorien förut blev den yngste såklart överlycklig. Han gnolade och sjöng om vartannat, små påhittade visor, om att vi var först.
Eftersom jag på förhand visste att jag skulle flytta en hängbok som vantrivdes med dyvåt, syrefattig jord kring fötterna, gav jag mig genast i kast med att lossa trädstöden - tryckimpregnerade stolpar. Sådana ska visst vara hållbara har jag hört!
Hå och hej, jag klackade till den första likt Johnny Castle i Dirty Dancing och kände mig lite lätt cool när jag fick den att lossa från marken. Den nyvunna coola känslan varade tyvärr inte så länge... Andra stolpen verkade sitta hårdare. Jag tog ett stadigt tag och drog den emot mig med hela min kroppstyngd. I samma sekund som den ruttna stolpen gick av vid jordytan och stolpen jag höll i, med all kraft knockade mig på näsan och jag föll jag baklänges och nästan dog av smärta, var jag helt förvissad om att näsbenet faktiskt var av. Blodet forsade och jag svor. Ja, jävlar vad jag svor... och ögonen började rinna av sig själv.
Det var andra gången på några veckor som Isak såg sin mamma hjälplöst ligga i en hög på en gräsmatta och skrika. Den här gången dessutom som en sprattlande skalbagge i ryggläge. Jag börjar nästan tro att jag är en fara för mig själv! "Det där hände bara för att du är så stark mamma!", sa Isak tröstande. Ja... jo förstås, när jag tänker efter så är det ju så. ;) Han en MYCKET insiktsfull och klok kille den där lille! Bortsett det faktum att han sedan berättade för alla som ville lyssna, om de haranger av svordomar som undslapp moderns mun i det kritiska ögonblicket.
Laura Ingalls (med en något stirrande blick) vs Börje Salming.
Det kostar att vara tuff!
Patrik visade, pekade och delgav mig precis sitt självutnämnda expertutlåtande: "Under det stora ärret som du kommer att få... har du blivit alldeles blågrön!" Tack Patrik! Jag uppskattar din ärlighet så himla mycket...
Kommentarer
Trackback
