Otur 2
Minns ni semesterinlägget från i somras, när jeansen jag hade packat ner åt mig själv inför Vadstenatrippen råkade vara Felicias? Tanken slog mig häromdagen att det öde som drabbade mig då, har mannen råkat ut för tidigare - i en betydligt värre version tillika. Historien upprepade sig om vi säger så.
Jag berättar väl...
Felicia var nästan nykläckt och P jobbade hos en storbonde med vidlyftiga planer för sina kor. Det var kurser hit och resor dit. Ofta gick resorna till grannlandets bortersta ö, Jylland. Den här våren var dags för ett nytt besök i studiesyfte, mjölkgropar stod på dagordningen. En representant för företaget Mjölkman, storbonden himself, ladugårdsförmannen P och någon till som P inte kände sedan tidigare (och inte minns nu heller), tryckte ihop sig i en liten bil för att styra kosan mot Danmark. Detta var i nära anslutning till den helg då undertecknad firade sin tjugotredje födelsedag.
Födelsedagen firades rejält det året vill jag minnas. Moster, kusiner, mina föräldrar, broderskapet samt mormor och morfar hade gjort mig den äran.
Vid den här tiden hade en epok av smörgåstårtor infunnit sig. Det var smörgåstårtor på längden, bredden och tvären. I princip existerade aldrig ett bjudtillfälle där det inte serverades en med kärlek ihoplagd, liten saftig. Jag minns mycket väl att tårtorna den här gången var både runda, vackra och fyllda med räkor, skaldjur och musslor - inget annat, i alla fall inget oidentifierbart...
Tilläggas bör att den här perioden som tämligen ung, nybliven förälder i efterhand kan betecknas vid en tantera - page med permanent, tråkiga glasögon och ett vurmande för det som var präktigt. En nybliven moder vill ju sannerligen uppfattas som rekorderlig, i synnerhet som denna moder vid den aktningsvärda åldern av tjugotre, närmast såg ut som en konfirmand. Runda kinder har en tendens att föryngra, förstår ni! Nåväl, präktiga moderskapet hade naturligtvis gjort sina tårtor själv och just den delen av präktigheten har väl hållit i sig får jag tillstå.
Det åts och glufsades och alla var mätta, nöjda och glada. Tills söndagen kom. Telefonen ringde... och ringde. En efter en av de som varit med på kalaset hade fallit som furor i en magsjuka av sällan skådad like. Vi själva kände absolut ingenting och viftade därför självsäkert bort de insinuationer som syftade till att magsjukeattacken kunde bero på skaldjurstårtorna. Eftersom P ätit som en häst borde han i rimlighetens namn i så fall varit döende, resonerade vi.
Döendet lät vänta på sig, ytterligare en dag... ända tills han satt i en trång, liten fullpackad bil på en motorväg i Danmark.
Nätt och jämnt hann P öppna munnen för att be chauffören stanna bilen, innan han kaskadkräkte ner i sin tröja. Den fungerade som en finmaskig sil och snart var även jeansen dyblöta. Ur bilen, av på motorvägen och fram med resväskan. Snabbt fram med en ny tröja... och ett par dito jeans. Ett enda par jeans var nedpackade. Det visade sig vara mina, aningen för korta även för mig som är 13 cm kortare än mannen.
Där stod alltså P på motorvägen i Danmark och gjorde sitt bästa för att kränga på sig ett par jeans som var mer än 1 dm för korta i benen och med ett midja som var totalt omöjlig att knäppa. Jämte honom stod chefen helt tyst och betraktade spektaklet. Eftersom P är en person som sällan gör något väsen av sig eller för den delen ogärna vill stå i centrum, berättade han således inte för någon i det övriga resesällskapet att det var flickvännens jeans han gick omkring och mådde tjuvtjockt i, hela den dagen och dagen därpå. Studiebesök är kul nästan jämt!
I övrigt väljer jag ett öppet slut på den här anekdoten... med det hårdnackade tillägget att epidemien under inga omständigheter kunde berott på smörgåstårtorna, eftersom husmor själv fortsatte att må som en prinsessa.
Jag berättar väl...
Felicia var nästan nykläckt och P jobbade hos en storbonde med vidlyftiga planer för sina kor. Det var kurser hit och resor dit. Ofta gick resorna till grannlandets bortersta ö, Jylland. Den här våren var dags för ett nytt besök i studiesyfte, mjölkgropar stod på dagordningen. En representant för företaget Mjölkman, storbonden himself, ladugårdsförmannen P och någon till som P inte kände sedan tidigare (och inte minns nu heller), tryckte ihop sig i en liten bil för att styra kosan mot Danmark. Detta var i nära anslutning till den helg då undertecknad firade sin tjugotredje födelsedag.
Födelsedagen firades rejält det året vill jag minnas. Moster, kusiner, mina föräldrar, broderskapet samt mormor och morfar hade gjort mig den äran.
Vid den här tiden hade en epok av smörgåstårtor infunnit sig. Det var smörgåstårtor på längden, bredden och tvären. I princip existerade aldrig ett bjudtillfälle där det inte serverades en med kärlek ihoplagd, liten saftig. Jag minns mycket väl att tårtorna den här gången var både runda, vackra och fyllda med räkor, skaldjur och musslor - inget annat, i alla fall inget oidentifierbart...
Tilläggas bör att den här perioden som tämligen ung, nybliven förälder i efterhand kan betecknas vid en tantera - page med permanent, tråkiga glasögon och ett vurmande för det som var präktigt. En nybliven moder vill ju sannerligen uppfattas som rekorderlig, i synnerhet som denna moder vid den aktningsvärda åldern av tjugotre, närmast såg ut som en konfirmand. Runda kinder har en tendens att föryngra, förstår ni! Nåväl, präktiga moderskapet hade naturligtvis gjort sina tårtor själv och just den delen av präktigheten har väl hållit i sig får jag tillstå.
Det åts och glufsades och alla var mätta, nöjda och glada. Tills söndagen kom. Telefonen ringde... och ringde. En efter en av de som varit med på kalaset hade fallit som furor i en magsjuka av sällan skådad like. Vi själva kände absolut ingenting och viftade därför självsäkert bort de insinuationer som syftade till att magsjukeattacken kunde bero på skaldjurstårtorna. Eftersom P ätit som en häst borde han i rimlighetens namn i så fall varit döende, resonerade vi.
Döendet lät vänta på sig, ytterligare en dag... ända tills han satt i en trång, liten fullpackad bil på en motorväg i Danmark.
Nätt och jämnt hann P öppna munnen för att be chauffören stanna bilen, innan han kaskadkräkte ner i sin tröja. Den fungerade som en finmaskig sil och snart var även jeansen dyblöta. Ur bilen, av på motorvägen och fram med resväskan. Snabbt fram med en ny tröja... och ett par dito jeans. Ett enda par jeans var nedpackade. Det visade sig vara mina, aningen för korta även för mig som är 13 cm kortare än mannen.
Där stod alltså P på motorvägen i Danmark och gjorde sitt bästa för att kränga på sig ett par jeans som var mer än 1 dm för korta i benen och med ett midja som var totalt omöjlig att knäppa. Jämte honom stod chefen helt tyst och betraktade spektaklet. Eftersom P är en person som sällan gör något väsen av sig eller för den delen ogärna vill stå i centrum, berättade han således inte för någon i det övriga resesällskapet att det var flickvännens jeans han gick omkring och mådde tjuvtjockt i, hela den dagen och dagen därpå. Studiebesök är kul nästan jämt!
I övrigt väljer jag ett öppet slut på den här anekdoten... med det hårdnackade tillägget att epidemien under inga omständigheter kunde berott på smörgåstårtorna, eftersom husmor själv fortsatte att må som en prinsessa.
Kommentarer
Trackback
