christinehenriksson

Det hade kommit en skur, ösregn för att vara exakt. Den svenska sommaren är nyckfull! Vi lade benen på ryggen och skenade i ilfart tillbaka till hotellrummet. Placerade oss omgående under de fluffiga dunbolsterna. Effekten lät inte vänta på sig, så mjukt, varmt och skönt. Vi somnade alla tre.

Vaknade hungriga. Tänkte bege oss ut i den idylliska småstaden och hitta en trevlig restaurang. Patrik hade, kors i taket, sett en liten mysig som verkade lovade.

Endast ett par jeans var nedpackade åt undertecknad. Skulle räcka gott och väl. Vi hade lovat oss själva gott väder! Snygga, mörk-mörkblå och tajta. En sommarlätt tunika till och några duttar med ett bronspuder (mascaran var glömd hemma), så skulle allt vara perfekt. Sommaren är choosefri.

Rotade runt i resväskan efter jeansen, hittade dem och klev i. Trånga i benen. Blev misstänksam eftersom ben inte är ett ställe på den Christinska kroppen där fettceller brukar ansamlas och förökas. Drog de blå över baken. Hm... Tog ett djupt andetag och försökte få knapphålet och jeansknappen att närma sig varandra. Omöjligt... flera centimeter emellan. Det låga blodsockret gjorde sig påmint. Fick ett smärre psykbryt och utbrast några väl valda men mindre smickrande vokabulärer samtidigt som jag försökte hitta en syndabock. Blev tyst igen eftersom jag snabbt insåg att det var jag själv som hade plockat fram mina kläder till resan.

Mannen kom till undsättning och hävde resolut ner mig på sängen. En djup inandning och efter två försök hade han lyckats knäppa. Vilken ofantlig styrka den mannen måste besitta! Reste mig upp, tittade i spegeln och svor åt min egen uppenbarelse - Cupcake, var ordet! A´la bulldeg... Allt som skulle befunnit sig innanför byxlinningen hade tryckts upp och vällde ut ovanför. Jag förbannade dotterns storlek 25 och suktade högljutt efter mina egna 27:or. P försökte trösta: "Men det är ändå ingen som ser. Du har ju blusen utanpå". "Nej, men det kanske skulle vara kul att åtminstone kunna andas lite... och hur skulle jag kunna sätta mig ner eller ens ta en liten tugga i de här jeansen?" Att stå upp, andas grunt och se på när de båda andra åt, var liksom inget alternativ.

Nåväl... då kom P med tröst nr. 2. "Du kan låna mina jeans!". Det var ju inte direkt så att jag genast utbrast: "Tack snälla P, för att jag får låna dina svarta i strl. 30 som pösar, är alldeles för långa och har en så hög midja att jag kan dra upp dem till armhålorna". Men så blev det i alla fall.

Oturen förföljde oss. Den lilla mysiga kvarterskrogen hade stängt sitt kök halv nio den kvällen. Jahapp! Jag vet inte om det berodde på de illasittande jeansen eller vad, men när vi till slut fick bord på restaurang Munkklostret av en stroppig servitör och matsedeln var utdelad, glömdes vi liksom bara bort. Inte en blick ägnade kyparen vårt bord eller ens vår sida av restaurangen. Detta trots att jag med minimal blodsockernivå satt och stirrade på honom, hela tiden.

Efter 25 min. fick jag nog och stegade bort till den pingvinklädde som i godan ro stod och plockade bort tomflaskor från ett bord. "Har du glömt oss, eller? Vi har inte fått beställa än!", dundrade jag fram. Patrik som är alltför försynt för sitt eget bästa höll nästan på att avlida en smula. Jag fick något oidentifierbart till svar, men sedan skyndades det på minsann. Som plåster på såren bars det in anklevermousse och det fjäskades och vurmades. Tjoho, vad det berättades och krumbuktades om det där vinet också, som bara var "Husets" och ett ganska andefattigt sådant. Men härligt var det (och då menar jag inte vinet)! ;)