Högfärdig? Nej då, visst inte!
Jag tycker det hör till att hälsa - en självklarhet! Men det kan finnas en risk att jag anses stroppig har äkta mannen påpekat, speciellt i vissa situationer som har med bilar att göra.
Vet inte vad som gör det, men jag identifierar helt enkelt inte människor i rullande plåtburkar, ser inte, urskiljer inte... knappast bilarna heller. Har faktiskt ingen aning om vems som är vems. De flesta ser ju likadana ut! Vet knappt ens hur den egna lilla grå ser ut. Irrar runt och letar storögt efter den, så gott som varje dag på Skogstorpsskolans parkering. Tur att den har ett jättestort utfläkt stenskott på framrutan.
Glad ser däremot inte kollegan Thomas ut, som gör "halshuggartecknet" när jag plötsligt får syn på honom också, genom bilglasrutan. Hm... konstigt! Även om Thomas KAN se rätt respektingivande ut, är han ju väldans rar, faktiskt. Ja, ja han är väl irriterad bara, över dålig tillgång på parkeringsplatser.
Nåväl, efter flera in- och utrattningar i lilla parkeringsfickan som jag redan i utgångsläget är felvinklad mot, står till sist den lilla skitgrå äntligen där. Så nöjd... även om det blev lite trångt eller rättare sagt, så trångt att jag fick hoppa ut (och in) genom passagerardörren.
Mingel och fruktstund i Folkets Hus innan föreläsningen och nämen, se där... DÄR kommer ju Thomas med andan i halsen!
Eh... hade visst råkat sno parkerinsplatsen som So-kollegan stått och väntat på, rakt framför ögonen bara... utan att ens lägga märke till att där stod en bil och väntade. Hoppsan sa! ;)
(OBS! En TALSYNTES ljuder ifrån köket (jag sitter i tv-rummet): "Mamma ska vi börja fixa maten?" "MAT!" "MAT!" "MAT!" (robotröst). "Mamma 80-talet ringde och ville ha tillbaka sin frisyr" "Kan du köpa tuggummi till denna allsmäktiga och vackra skapelse?" Trakasserier... tror att En-till-En, har gått överstyr i den här familjen... känns surrealistiskt på nåt vis!)
Nästa gång vi möts i något sammanhang där en bil är inblandad, då VET ni...
Njut av en, denna fettisdagsafton!
Vet inte vad som gör det, men jag identifierar helt enkelt inte människor i rullande plåtburkar, ser inte, urskiljer inte... knappast bilarna heller. Har faktiskt ingen aning om vems som är vems. De flesta ser ju likadana ut! Vet knappt ens hur den egna lilla grå ser ut. Irrar runt och letar storögt efter den, så gott som varje dag på Skogstorpsskolans parkering. Tur att den har ett jättestort utfläkt stenskott på framrutan.
Det spelar ingen roll om jag promenixar och möter förbipasserade bilar eller sitter i eget fordon, ser gör jag likförbannat inte. Är liksom världsfrånvänd, i en egen bubbla... speciellt när jag KÖR bil.
Idag skulle jag parkera på gratisgrusparkeringen vid Stålboms. Fort skulle det gå... helst! Obligatorisk gästföreläsning för skolfolk väntade. Körde in i en parkeringsficka som såg... eh... för smal ut framtill. Djup koncentration för att inte köra på bilarna som omslöt mig på varsin sida, gulp!
Backar alltså ut och får då till min glädje se att bilen på motsatt sida bilraden skulle göra detsamma. Raskt ställer jag mig bakom bilen som är på väg att lämna sin plats och är snabb att markera med blinkers att jag vill in. Får då plötsligt syn på kollegan David som övertydligt vinkar och hejar. Ho, ho, vinkar tillbaka! Haha... han ser så där härligt glad ut när han kör upp jämte och passerar, trevliga David! Idag skulle jag parkera på gratisgrusparkeringen vid Stålboms. Fort skulle det gå... helst! Obligatorisk gästföreläsning för skolfolk väntade. Körde in i en parkeringsficka som såg... eh... för smal ut framtill. Djup koncentration för att inte köra på bilarna som omslöt mig på varsin sida, gulp!
Glad ser däremot inte kollegan Thomas ut, som gör "halshuggartecknet" när jag plötsligt får syn på honom också, genom bilglasrutan. Hm... konstigt! Även om Thomas KAN se rätt respektingivande ut, är han ju väldans rar, faktiskt. Ja, ja han är väl irriterad bara, över dålig tillgång på parkeringsplatser.
Nåväl, efter flera in- och utrattningar i lilla parkeringsfickan som jag redan i utgångsläget är felvinklad mot, står till sist den lilla skitgrå äntligen där. Så nöjd... även om det blev lite trångt eller rättare sagt, så trångt att jag fick hoppa ut (och in) genom passagerardörren.
Mingel och fruktstund i Folkets Hus innan föreläsningen och nämen, se där... DÄR kommer ju Thomas med andan i halsen!
Eh... hade visst råkat sno parkerinsplatsen som So-kollegan stått och väntat på, rakt framför ögonen bara... utan att ens lägga märke till att där stod en bil och väntade. Hoppsan sa! ;)
(OBS! En TALSYNTES ljuder ifrån köket (jag sitter i tv-rummet): "Mamma ska vi börja fixa maten?" "MAT!" "MAT!" "MAT!" (robotröst). "Mamma 80-talet ringde och ville ha tillbaka sin frisyr" "Kan du köpa tuggummi till denna allsmäktiga och vackra skapelse?" Trakasserier... tror att En-till-En, har gått överstyr i den här familjen... känns surrealistiskt på nåt vis!)
Nästa gång vi möts i något sammanhang där en bil är inblandad, då VET ni...
Njut av en, denna fettisdagsafton!
Kommentarer
Trackback
