Jul och sånt
Jaha... jämngrått ute och förhållandevis varmt. November, om än i slutet. Julkänslor? Absolut inga alls! Tar fram kaneldoftoljan, sniffar lite - hjälper inte. Rotar fram några gamla julnummer av Lantliv, bläddrar, men kan lugnt konstatera att jag inte är där... än. Julmarknader? Ingen lust.
Går hem från Katrinebergshallen, adventsljusstakar i fönstren - tidigt, ett hån för en som inget känner.
Mat då? I fredags när jag glufsade i mig en hel lantpatébit på egen hand medan kvällsmaten tillreddes, kunde jag faktiskt förnimma en försmak av Ekholmens julbord. Hade bara tänkt ta en liten hörna, med några smågurkor och Cumberlandsås. En liten bit, blev en stor bit, som blev hela patén! Underbart... och mättande. Petade bara i kvällens kycklingwok sen, men det var det värt.
På tal om Ekholmens julbord vill jag gärna ta tillfället i akt att göra lite reklam, vilket hör till ovanligheterna i min blogg. Ekholmen har kanske inte det största julbordet jag ätit, men är definitivt ett av de bästa. Älskar småskaligheten, det familjära och hemgjorda, små skålar - fräscht, de egna varianterna, sill i mängder, laxrulle, hemgjort knäckebröd, Ekholmens ugnsbakade lax som vi hade på bröllopet och kallskuret vilt, är mina favoriter... och grönkålen förstås. Grönkål gillar hela familjen. Skånskt och halländskt i skön förening.
Har i vart fall börjat planera adventskaffet den andra advent, då vi ska hälsa på Nina. Hur kan man hälsa på någon som är död, undrar ni då. Jo, i tanken och minnet finns hon ju kvar. Ingen klyscha. En söndag i advent varje år finns vår Nina med, fast på ett annat sätt, förstås. Hon brukar få ett mosshjärta med rosor och vi pratar med henne vid graven och om henne när vi fikar. Ibland översköljs jag av förlusten och tomheten, att jag saknar henne så vanvettigt. I förrgår hade jag hennes röda scarf som jag fick efter begravningen. Den lila stickade klänningen hänger också med, men kan nästan vara jobbig att ha på sig, för den klänningen ÄR verkligen Nina. Nina - så rak och äkta, så godhjärtad och skarp, alltid på väg mot något nytt. Det kan man se symboliskt.
Tänkte baka en stabbig fruktkaka då, med fikon och katrinplommon dränkta i madeira. Ni vet som en sån där tysk "stolle"... fast med grovhackad mörk choklad inuti och en ljuvligt kletig chokladglasyr utanpå. Gör nog en smörgåstårta också, kan behövas något matigt... eller ljumma scones med fikonmarmelad och goda ostar eller danska små smörrebröd. Saffransparfait i portionsformar ska det i alla fall bli, och någon ny glöggsort. Lång linnefärgad duk på köksbordet. Mörkröda detaljer - är ju allergisk mot tomterött.
Ja, ja... ikväll är ikväll och den vitlöksspäckade fläskkarrén står i ugnen. Tunt skurna skivor karré, pitabröd, turkisk yogurt, lökringar, feferoni, ajvar relish, finriven vitkål och tomatskivor. Vad blir det, en söndagskväll i november? Hemlagad kebab, såklart! För vi kör väl turkiskt vi. Än är det inte advent.
Går hem från Katrinebergshallen, adventsljusstakar i fönstren - tidigt, ett hån för en som inget känner.
Mat då? I fredags när jag glufsade i mig en hel lantpatébit på egen hand medan kvällsmaten tillreddes, kunde jag faktiskt förnimma en försmak av Ekholmens julbord. Hade bara tänkt ta en liten hörna, med några smågurkor och Cumberlandsås. En liten bit, blev en stor bit, som blev hela patén! Underbart... och mättande. Petade bara i kvällens kycklingwok sen, men det var det värt.
På tal om Ekholmens julbord vill jag gärna ta tillfället i akt att göra lite reklam, vilket hör till ovanligheterna i min blogg. Ekholmen har kanske inte det största julbordet jag ätit, men är definitivt ett av de bästa. Älskar småskaligheten, det familjära och hemgjorda, små skålar - fräscht, de egna varianterna, sill i mängder, laxrulle, hemgjort knäckebröd, Ekholmens ugnsbakade lax som vi hade på bröllopet och kallskuret vilt, är mina favoriter... och grönkålen förstås. Grönkål gillar hela familjen. Skånskt och halländskt i skön förening.
Har i vart fall börjat planera adventskaffet den andra advent, då vi ska hälsa på Nina. Hur kan man hälsa på någon som är död, undrar ni då. Jo, i tanken och minnet finns hon ju kvar. Ingen klyscha. En söndag i advent varje år finns vår Nina med, fast på ett annat sätt, förstås. Hon brukar få ett mosshjärta med rosor och vi pratar med henne vid graven och om henne när vi fikar. Ibland översköljs jag av förlusten och tomheten, att jag saknar henne så vanvettigt. I förrgår hade jag hennes röda scarf som jag fick efter begravningen. Den lila stickade klänningen hänger också med, men kan nästan vara jobbig att ha på sig, för den klänningen ÄR verkligen Nina. Nina - så rak och äkta, så godhjärtad och skarp, alltid på väg mot något nytt. Det kan man se symboliskt.
Tänkte baka en stabbig fruktkaka då, med fikon och katrinplommon dränkta i madeira. Ni vet som en sån där tysk "stolle"... fast med grovhackad mörk choklad inuti och en ljuvligt kletig chokladglasyr utanpå. Gör nog en smörgåstårta också, kan behövas något matigt... eller ljumma scones med fikonmarmelad och goda ostar eller danska små smörrebröd. Saffransparfait i portionsformar ska det i alla fall bli, och någon ny glöggsort. Lång linnefärgad duk på köksbordet. Mörkröda detaljer - är ju allergisk mot tomterött.
Ja, ja... ikväll är ikväll och den vitlöksspäckade fläskkarrén står i ugnen. Tunt skurna skivor karré, pitabröd, turkisk yogurt, lökringar, feferoni, ajvar relish, finriven vitkål och tomatskivor. Vad blir det, en söndagskväll i november? Hemlagad kebab, såklart! För vi kör väl turkiskt vi. Än är det inte advent.
Kommentarer
Trackback
