Mrs. Fix It PMS:ar tidigt den här månaden!
Generositet för mig är omtanke om andra medmänniskor - oegoistiskt, varmt, äkta. En slags välmående-solidaritet! Vill fixa och hjälpa, vill ge, vill göra gott i hjärtat! Men vill också att andra erbjuder fix, hjälp och givmildhet utan att behöva be om det! Sällan handlar det om pengar, snarare: "Jag gör det här för dig, därför att jag bryr mig om dig". Uttryck, tonfall, handlingar, en enkel uppriktigt ställd fråga: Hur har du det? En känsla av att betraktas som värdefull, som människa - en bekräftelse av egenvärdet.
Felicia tänder ljus i den romantikgrå lyktan på verandan, för min skull har jag förstått - fin gest. Ljuset hälsar: "Välkommen hem mamma! Jag tänkte på dig när jag kom hem." Patrik masserar axlar när jag har mycket omkring mig och erbjuder musklig axel att luta sig emot på kvällskvisten. Ger mig andrum i ensamhet, närhelst jag behöver. Ser behovet, tar barnen och lämnar huset åt mig - för tid i stillhet. Isak slingrar små armar runt midjan bakifrån. Litet huvud som vilar mot min höft visar vad han känner och vill ge. Susanne kramas varmt och innerligt när vi möts - inte flyktigt, inte tillgjort, bara äkta. Anna dukar inbjudande och estetiskt när vi har tjejmiddagar, för att hon vill att jag (vi) ska omgivas av det som är vackert. Har ansträngt sig för min (vår) skull. Fint och välkomnande. Några exempel bara...
Förvänta dig bara inte, att jag alltid ska vara en givare eller fixare för att jag tycker om att greja för andra. Ta mig inte för given. Jag behöver också få, eller få luta mig tillbaka. Och nu blir jag gnällig...
Kan det finnas 80 föräldrar på Isaks förskola? Ingen mig veterligt hade en tanke på att personalen det här året blev utan några julblommor/presenter. Jag har hållit i den saken i några år, men tänkte att någon annan kunde få ta över. Jamen, Christine alla har ju så mycket... Japp, tur att inte jag har det! ;) Jag är ju lärare och december och juni dvs. terminssluten, är alltid mina absolut lugnaste månader. ;) Men nu samlar jag ändå in, duktiga flicka - i sann projektledaranda, så att personalen inte tror att de har gjort ett dåligt jobb det här året. Samvetet... Fixar åt Felicias lärare också och betalar för människor som aldrig kommer att betala tillbaka. Var är männen i det här förresten, eller är det här en rest från det förgångna - arvet efter "klassmammorna"? Jävla namn, egentligen! Var finns den kollektiva tanken? Var finns initiativen? Vi-mentaliteten. Att dra sitt strå till den gemensamma stacken, liksom.
En kollega jag hade en gång var den snålaste av alla snåla. Snål med känslor, snål med att se och kommunicera med andra, snål med pengar och att bidra till det kollektiva. Personen var den som alltid försåg sig, åt mest och bidrog med minst. Snålskjuts - vilket fult ord, men ack så passande! Och nu är vän av ordning ändå ingen förespråkare av millimeterrättvisa. Men snålskjuts - det parasiterande draget är nästintill outhärdligt i min värld. Oattraktivt, för att tala klarspråk!
Men säg nej då... Lär dig bli en NEJ-sägare, Christine! Vem tvingar dig? Ta inte på dig att ta hand om mini-fotbollslaget för att ingen annan förälder vill/"hinner". Sitt inte som ersättare i kyrkofullmäktige, lägg inte ner 40 timmar i Montessoris loppiskommitté när de finns föräldrar som gnäller över att behöva bidra med ynka 4 timmar, var inte med i Naturskyddsföreningens styrelse, samla inte in till presenter, var inte den som småplockar undan och torkar kaffefläckarna på jobbet, initiera inte samkväm som ingen känner för etc. etc. MEN... det är ju inte den världen jag vill ha! De idealen jag vill se... Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något är min fasta övertygelse och förhoppning och helst... helst ska det vara lite rättvisa i alla fall.
Man ger inte för att få, men nästa gång du bedyrar mig om hur trevligt, kul, mysigt eller gott det är, spara då på krutet och tänk istället att jag förmodligen uppskattar att du gör detsamma eller något liknande för mig någon gång. Uppskattar du inte? Ta inte emot.
Vill du ha omtänksamhet? Visa omtänksamhet!
Ok, då gör jag ett inlägg Christine. Men jag är inte säker på att du gillar det. Jag ska säga något som jag tror du uppskattar och det är att medan mina ögon slingrade sig genom texten och tog in orden för tolkning var min spontana tanke först och främst en svensklärares; Gud vad bra hon skriver och beskriver. Hon borde bli författare av något större än en blogg. Själv har jag länge funderat på att skriva en ungdomsbok. Men, det kommer, det kommer.
Men nu mina synpunkter på det du säger. Du ska inte bjuda någon till bordet om kravet är att vederbörande ska bjuda tillbaka. Du ska bjuda enbart i syfte att vilja ge bort en upplevelse av din goda kokkonst, ditt sällskap, din förmåga att få någon att känna sig speciell. Du väljer ditt sätt att bjuda på, andra väljer sitt. Du kan inte heller förakta människor för att de inte gör, det du föraktar dig själv för att du gör. Man kan också uttrycka det som att andra vågar och klarar av det du själv inte klarar av; nämligen att sätta gränser, säga nej, säga stopp. Om du brukar köpa blomman, är det ingen som tänker: i år vill säkert inte Christine fixa så ja gör det istället. Istället måste du säga: kan någon annan fixa blomma i år? Jag kan garantera dig att 10 hade svarat ja. För du tror väl inte att du är den enda som inte kan säga nej? Var inte sur eller arg på andra för att de inte erbjuder sig; var klok, ring någon och be den personen åta sig uppdraget för att den personen passar för det arbetet och gör ett gott jobb. Vi kan inte gå omkring och tro att folk tänker på samma saker som vi gör. Man måste aktivt ansvarsfördela. Tänk också på att ett förslag måste förankras hos alla om man vill att alla ska vara delaktiga. Sedan måste uppgifter delegeras. Speciellt till män;-)
Det du ger kommer alltid tillbaka men endast om du gör det kravlöst. Det kanske inte kommer från den du gav till, men det kommer alltid tillbaka. Om du vill tillåta dig själv säga nej, acceptera då att andra också gör det. Vill du inte se kaffefläckarna; ta bort dem istället för att reta dig och slösa energi på att de som inte ser dem ska torka bort dem, eller gör ett ansvarsschema.
Ja, det blev några ord så det borde räcka för några år framöver. Förresten, nu känner jag krav på att bjuda dig tillbaka på smörgåstårta. Eftersom jag inte kan och inte tycker om skapandet med mat tänker jag nu; jag skulle aldrig låtit mig bjudas. Helhjärtat och kravlöst. Inte som ett lån som ska betalas tillbaka. Ett lån kan man njuta tillfälligt av men sen kommer kraven med lånet och då blir det jobbigt. Men, jag älskar dig annars hade jag inte lagt all denna tid på att kommentera. Helt kravlöst. ;-)
Du har rätt! Jag gillar inte det du skriver för att det har väldigt lite att göra med hur jag menade. Men har man en blogg och skriver provokativt är det något man får tåla, men jag låter inte det du skriver få stå oemotsagt ;)
Jag anser att du har missförstått budskapet, Amine. Det är det fler som har gjort. Men det är din tolkning. Jag säger inte att tolkningen är fel men jag känner inte igen mig i det du skriver. Inte ett dugg! Kanske för att du inte känner mig SÅ väl...
Den person du beskriver är en girig person i mina ögon. Jag har många brister men inte just den egenskapen. Jag har t.ex. aldrig sagt att någon måste göra exakt detsamma för mig som jag för denne och jag ger absolut inte för att få tillbaka - som ett lån! I blogginlägget skriver jag tydligt att jag INTE förespråkar millimeterrättvisa och att jag tycker det är kul att ge. Tråkigt att du uppfattade texten så, eller så är jag otydlig... men det var därför som jag i texten försökte att exemplifiera att generositet har många ansikten. Det kan vara en fråga: Hur har du haft det i helgen? Eller en kram, eller att någon har tänt ett ljus, eller dukat fint, eller sprungit ett ärende, eller... "Uttryck, tonfall, handlingar" för att citera min text. Det handlar inte om pengar eller flotta saker - att överglänsa varandra.
Om väldigt många i ett samhälle sätter gränser, säger NEJ! och bara tänker på sig själva, tror jag att det i förlängningen leder till ett kallt och hårt individualistiskt samhälle och det är det som börjar synas mer och mer i exempelvis föreningslivet men också på t.ex. vår förskola. Trots att man alltså har valt den typen av föräldradelaktighet som Montessori innebär, är det mycket svårt att få folk att hjälpa till med det gemensamma. Jag har jobbat inom grundskolan 7 år och vet vid det här laget att det alltid är samma föräldrar som ställer upp. Jag har så många konkreta exempel på det. Det är kalla fakta att inte många längre vill vara med och dra sitt lilla strå till stacken, utan att exempelvis få betalt för det! Jag är av uppfattningen att man skall kunna hjälpa varandra i den här världen utan att ta betalt eller betala tillbaka. Att vara generös till sin läggning. Om ALLA handlade så hade ju inte det här inlägget behövts.
Om jag drar mig till minnes har jag svårt att se hur du, Amine kan känna krav på att bjuda tillbaka den där lilla biten smörgåstårta. Du har bjudit på fika, (macrones till mig - väldigt gulligt), har bjudit hem, lånat ut din plattång (som jag lånade ut till mig själv ;) Du bjuder på skratt, umgänge, känslor. Du bjuder på dig själv! Hur kan du då anse att en fredagsfika på jobbet skulle vara mer värt än det andra du ger? Har jag sagt att det ena är mer värt än de andra eller att det man lagar själv är mer värt än det man köper på Stålboms?
Det är som sagt när jag inte får någon energi tillbaka och tas för given som jag blir irriterad.
Att "uppfostra" män och andra genom att säga åt dem vad de ska göra, eller ringa runt och be folk fixa har jag verkligen ingen lust med. Då visar jag ju verkligen att jag ser det som mitt uppdrag. Ett boktips: Läs gärna: "Familjens projektledare säger upp sig", en tänkvärd bok som jag fått mycket input ifrån bl.a. till detta blogginlägg.
Förstår du bättre hur jag menade, nu? Annars är jag ute på väldigt hal is känner jag...
"Om man vill bli lycklig, måste man också hjälpa andra, eftersom ens egen lycka är beroende av andra. Det är inte konstigare än så." Dalai Lama
Eller:
"Så som du vill att andra ska vara mot dig. Ska du vara mot dem" -Den gyllene regeln
Att ge till varandra och hjälpas åt - är generositet, om än i olika form! Om ALLA handlade så, hade ju inte det här blogginlägget behövts, men egoismen går hand i hand med vårt starkt individcentrerade samhälle. I gruppcentrerade samhällen är generositeten mot sin nästa, mycket större.
En statusuppdatering från FB på samma tema, för ett tag sedan:
Ibland tror jag att det är så att ju mer man ger desto mindre får man tillbaka... Tror det kallas bortskämdhet... men varför föder inte generositet givmildhet (och nu menar jag inte prylar)?
Amine Jonsson Samma problem hemma...
"Man ger inte för att få, men nästa gång du bedyrar mig om hur trevligt, kul, mysigt eller gott det är, spara då på krutet och tänk istället att jag förmodligen uppskattar att du gör detsamma eller något liknande för mig någon gång. Uppskattar du inte? Ta inte emot."
Jag måste nog säga att jag inte kan tolka din text på annat sätt än att du har svårt att säga nej, känner plikt att ställa upp när andra inte erbjuder sig m.m. När jag läser i din blogg det jag citerat av dig ovan, är det väldigt motsägelsefullt i mina öron. Du säger att man inte ska ge för att få, men samtidigt säger du också att istället för att uttrycka tacksamhet uppskattar du mer att man bjuder tillbaka. Då ligger det ett indirekt krav.
Jag har tränat mycket på att lära mig säga nej, sätta gränser m.m. Det är svårt och jag vill inte påstå att jag alltid lyckas särskilt bra, men det har blivit lite bättre. Att lyssna på sig själv, vad man orkar med, har tid med, har lust med, är viktigt. Jag säger inte längre ja för att tillfredställa andra. Jag säger ja för att jag vill och nej för att jag lyssnar på mina behov.
Jag är aldrig rädd att hamna i ett fack för nästa gång låter jag bara bli. Det är jag själv som bestämmer om jag ska låta det förväntas av mig. Ett exempel är att Michael alltid kommer hem senare än mig. Det hade lätt kunnat blivit förväntningar på mig att jag ska laga mat varje kväll. Men, jag gör det ibland och ibland inte. Jag vill inte vara låst till det momentet. Michael frågar kanske mig om jag lagat någon mat och då svarar jag enkelt "nej", vilket leder till att han gör det istället. Om han inte gör det accepterar jag det också. Det handlar alltså om hur viktigt det är för mig själv. Om jag anser att det måste vara lagad mat och han inte tycker att det är lika viktigt, då får jag göra det.
Om det är viktigt för dig att julsakerna kommer upp. Ta initiativet, be om hjälp. Men för någon annan kanske det inte är viktigt.
I min värld kommer dina förväntningar och förhoppningar att ständigt göra dig besviken. Se det som faktiskt ges till dig, fokusera på det och inte på allt det du inte får, eller som någon annan inte gör. Du behöver inta ta ansvar för andra. Och gör du det kan du inte skuldbelägga någon.
Visst stör jag mig på människor emellanåt men kanske mer på hur dem beter sig och uppför sig.
"Ibland tror jag att det är så att ju mer man ger desto mindre får man tillbaka..." Man får inte fastna i tänket att det man ger ska komma tillbaka i någon form. Då gör man sig själv besviken. Mitt motto är: ge inte om det inte är helt kravlöst. Du kan bestämma dig själv för att ge men du kan inte bestämma att någon annan ska göra det. Men vad du kan bestämma är vem du lägger din tid och energi på Det är faktiskt så att tacksamheten eller glädjen man ser i någon för det man ger är en gåva i sig.
Nej, sug åt dig av det du får och ägna inte tankar och energi på sånt du inte får.
Förresten tycker jag nog att du får en hel del av din trevliga kollega som ofta kommenterar hur snygg du är, eller hur snyggt klädd du är, eller berömmer dina lektioner, din förmåga att göra miljön fin. Helt kravlösa komplimanger. ;-)
Förresten har jag ett mycket exklusivt kaffe hemma som smakar väldigt gott. Jag bjuder gärna på det efter er personalkonferens imorgon.
Nu hoppas jag smärtorna ska låta mig få lite sömn..
Kram Amine
Citat:
"Man ger inte för att få, men nästa gång du bedyrar mig om hur trevligt, kul, mysigt eller gott det är, spara då på krutet och tänk istället att jag förmodligen uppskattar att du gör detsamma eller något liknande för mig någon gång. Uppskattar du inte? Ta inte emot."
Exempel:
Någon säger: "Åh... vad mysigt du har gjort, tänt ljus och dukat fint!" Jag tänker då att den personen uppskattar när ett bord ser tilltalande ut och det engagemang någon har lagt ner. Eller... någon tycker att huset är fräscht och fint städat en fredagskväll.
En annan dag har någon annan dukat och kanske inte ens ansträngt sig att ta av plastpåsen från pålägget. Maten är i princip framslängd.
Eller...
Jag kommer hem sent en fredagskväll, har handlat etc. andra har varit hemma. Huset ser ut som om en bomb har slagit ner.
Om jag då påpekar detta, har det ibland hänt att jag fått svaret: "Men det är inte viktigt för mig"
Det jag då menar är att personen då inte behöver påpeka att den tycker det är mysigt, fint dukat, och städat om han/hon egentligen inte tycker det är viktigt, och även om det inte är viktigt för den personen kan man göra sådana saker ändå "någon gång", för att man vet att någon annan blir glad av det. (Och ibland måste man städa kollektiva utrymmen, trots att man har olika tolerans, för annars gror det igen. Då tycker i alla fall jag, att det är bra om det inte alltid är en och samma som gör eller initierar detta).
Lappar av karaktären: Din mamma jobbar inte här! är väldigt vanliga, tyvärr. Tror det säger något om hur vanligt fenomenet är.
Jag tycker absolut att man ska hjälpa åt och att alla ska hålla efter sig själva. Men, för den som det inte är lika viktigt för ser inte det på samma sätt. En bra idé kan då vara att dela in huset i ansvarsområden. Alla ansvara för att det är ordning och fint i just den delen. Det har jag infört. Konsekvens om det inte sköts: mindre månadspeng. Men, har inte någon det huvudsakliga ansvaret gör oftast ingen det.Det fungerar tyvärr så. Därför måste allt ansvarsfördelas. Precis som på en arbetsplats. Sedan kan ansvarsområden rotera.
Personligen skulle jag aldrig sätta upp en "Din mamma jobbar inte här" lapp. Leder inte till förbättring. Kanske ansvarsfördelning skulle ge mer.
Nehe, nu har jag inte mer tid till ämnet.
