christinehenriksson

I övermorgon är det vardag igen. Vi får en planeringsdag innan eleverna dundrar in med buller och bång. De senaste veckorna har jag praktiskt taget levt i min nya grå "sparkdräkt". Skön julklapp, Patrik! Velour är underbart och... mjukt. Man känner sig som en jättebebis. Tänk att gå och jobba i den där dressen... Jag gjorde det några gånger faktiskt, i Älvsered - detta minisamhälle bortom all ära och redlighet. En lätt överdrift förstås, men tillvaron där skulle liksom vara som den alltid hade varit. Lärarna som hade jobbat på skolan tidigare hade tydligen gjort djupa avtryck. För sju år sedan arbetade jag alltså på denna lilla, lilla skola med endast 40 elever. Nygravid och allt, kräktes jag för minsta lilla och varje dag fick jag stanna bilen minst 3 gånger för att spy innan jag kom fram. Kan det ha varit 7 mil dit, kanske? Velourbyxorna var mjuka och välbehövliga i alla fall och med en snyggare tunika över så märktes de nästan inte, tror jag. Vem vet, det kanske blir mysbyxorna på fredag ändå? Nygravid är jag dock inte vill jag för säkerhets skull tillägga.

Att gå hemma och dra är mysigt, ett tag. Just nu är jag överlycklig att Isaks och min relation har stärkts så mycket att han till och med valde mitt umgänge före sin pappas igår. Det värmde ett ömt modershjärta, men jag har egentligen mig själv att skylla som inte tar mer strid för umgänget med minstingen. Hm... ibland att det ju rätt bekvämt att Isak vill att pappa ska lägga honom till exempel. I vart fall har vi åkt mycket pulka det här jullovet, haft snöbollskrig, gått Sixtenpromenader, yogat tillsammans, bakat, sett naturprogram på tv och bara pratat. En totalt kravlös dag som denna är underbar! Imorgon väntar äventyr vid spisen och gäster på kvällen.

/Christine