I denna ljuva sommartid
Nu börjar det hända saker. Ut ur slapphetens och passivitetens dimma! Igår tog mannen och jag ett trädgårdsröj och då menar jag röj. I princip skogade vi. Vi klippte ner 35 självsådda almar och 43 buskar av sorten falsk fläder, typ... Vi band upp hallonbuskar, la ut täckbark och klippte bort svartfläckssjuka på några rabattrosor. Till sist flyttade vi två bedårande vita klematis som alltid drabbas av vissnesjuka. Nu håller vi tummarna. Nöjd... så nöjd!
Idag ska jag städa, grundligt. Det räcker ju att här finns hund- och kattallergen i överdos. Dammet kan jag ju i alla fall försöka eliminera. Det föreligger nämligen så att Jenni och Max 3 månader kommer på lunch. Då ska jag få instruktionerna inför eftermiddagen. Hur jag ska blanda ersättning och mata lille bebis med nappflaska, hur jag bäst vyssar och duttar och drar vagnen. Varje bebis har ju sina vanor och det var ju ändå sex år sedan jag pysslade med småfolk. Kanske väcks bebissuget... Vad vet jag? Jag vet i alla fall en som hoppas och blir nostalgisk. Häromdagen när jag skulle bädda rent i Isaks säng råkade jag få fram ett spjälsängslakan och då fick han såklart den där "simmiga" i ögonen igen, den där: "Oh... en liten bebis till vore väl mysigt-blicken". Själv är jag så gott som säker på att jag gjort mitt för den här artens överlevnad. Tanken på morgonspyor i tre månader, ny oro för missfall, förlossning (kan i och för sig vara okej om man samarbetar med sin kropp), avslag (så att man tror att hela innanmätet håller på att rinna ut), stygn, knipövningar till förbannelse och mjölkproduktion så gigantisk att den skulle kunna mätta ett bebiskompani (innan produktionen ställt in sig), magmuskler som ska gå ihop igen och kilo som ska tränas/icke ätas bort efter amning. Jo visst, jag VET ju att det är värt det! Såklart! Men jag har ju redan två friska, fina och alldeles, alldeles underbara. Extremt lätta har de varit också. Aldrig en sömnlös natt med tröstlöst skrikande, dessutom har de alltid sovit mycket och aldrig varit sjuka, bortsett enstaka förkylningar. Däremot hade jag här och nu kunnat tänka mig att adoptera ett av världens alla oönskade barn.
Förberedelserna inför nästa veckas sydafrikabesök pågår parallellt. Nya kanelbullar och rulltårta med blåbärssylt ska bakas. Köttbullar ska rullas, stekas och frysas in och rabarber- och flädersaften ska tappas upp på flaskor. En matlista är redan gjord, dag för dag. Typiskt svenska smaker ska det bli! Hemmet ska i princip förvandlas från vanlig städsommarlättja till pensionatstandard. Det är i allafall de direktiven F har fått gällande att fixa sitt rum. Bäst att ta i och överdriva lite, annars är det lätt hänt att det exempelvis "råkar" ligga kvar några godispapper eller annat sunk under den tonåriga sängen.
Imorgon är det koutställning och Patrik har fullt upp som stallchef och samordnare till visningarna. Vi får springa Hallandsloppet själva i år. Har inte bestämt mig om jag ska eller inte... Det beror på vädret. Inte stekhett, tack! Isak springer i alla fall. Han är riktigt taggad!
Idag ska jag städa, grundligt. Det räcker ju att här finns hund- och kattallergen i överdos. Dammet kan jag ju i alla fall försöka eliminera. Det föreligger nämligen så att Jenni och Max 3 månader kommer på lunch. Då ska jag få instruktionerna inför eftermiddagen. Hur jag ska blanda ersättning och mata lille bebis med nappflaska, hur jag bäst vyssar och duttar och drar vagnen. Varje bebis har ju sina vanor och det var ju ändå sex år sedan jag pysslade med småfolk. Kanske väcks bebissuget... Vad vet jag? Jag vet i alla fall en som hoppas och blir nostalgisk. Häromdagen när jag skulle bädda rent i Isaks säng råkade jag få fram ett spjälsängslakan och då fick han såklart den där "simmiga" i ögonen igen, den där: "Oh... en liten bebis till vore väl mysigt-blicken". Själv är jag så gott som säker på att jag gjort mitt för den här artens överlevnad. Tanken på morgonspyor i tre månader, ny oro för missfall, förlossning (kan i och för sig vara okej om man samarbetar med sin kropp), avslag (så att man tror att hela innanmätet håller på att rinna ut), stygn, knipövningar till förbannelse och mjölkproduktion så gigantisk att den skulle kunna mätta ett bebiskompani (innan produktionen ställt in sig), magmuskler som ska gå ihop igen och kilo som ska tränas/icke ätas bort efter amning. Jo visst, jag VET ju att det är värt det! Såklart! Men jag har ju redan två friska, fina och alldeles, alldeles underbara. Extremt lätta har de varit också. Aldrig en sömnlös natt med tröstlöst skrikande, dessutom har de alltid sovit mycket och aldrig varit sjuka, bortsett enstaka förkylningar. Däremot hade jag här och nu kunnat tänka mig att adoptera ett av världens alla oönskade barn.
Förberedelserna inför nästa veckas sydafrikabesök pågår parallellt. Nya kanelbullar och rulltårta med blåbärssylt ska bakas. Köttbullar ska rullas, stekas och frysas in och rabarber- och flädersaften ska tappas upp på flaskor. En matlista är redan gjord, dag för dag. Typiskt svenska smaker ska det bli! Hemmet ska i princip förvandlas från vanlig städsommarlättja till pensionatstandard. Det är i allafall de direktiven F har fått gällande att fixa sitt rum. Bäst att ta i och överdriva lite, annars är det lätt hänt att det exempelvis "råkar" ligga kvar några godispapper eller annat sunk under den tonåriga sängen.
Imorgon är det koutställning och Patrik har fullt upp som stallchef och samordnare till visningarna. Vi får springa Hallandsloppet själva i år. Har inte bestämt mig om jag ska eller inte... Det beror på vädret. Inte stekhett, tack! Isak springer i alla fall. Han är riktigt taggad!
Kommentarer
Trackback
