Tillfreds
Har en skön känsla i kroppen - tillfreds. Ett jobb som bygger på engagemang för människor och lärande, kan vid vissa tillfällen vara dränerande. Å andra sidan ger det massor av kraft tillbaka - som ringar på vattnet.
I två dagar har jag stramat upp tyglarna, resonerat och lett gruppen, jobbat med vi-känslan, rivit i det som behöver förbättras, coachat individuellt och samtalat i grupp. Jag har gett energi... och fått!
Idag läste vi ut "I taket lyser stjärnorna" och jag blev som alltid när jag högläser den, ostadig i rösten och blank i ögonen av bokens sista mening. Det är okej att bli rörd - av sorg och av glädje, killar som tjejer, fast vi är stora... ;)
Tanken på att avskedets stund närmar sig känns tyngre och tyngre för varje dag som går. Det kommer att bli tufft. Hade gärna velat vara med dem hela vägen. Slår bort tanken när den kommer - en strategi... för att orka.
Igår kom ungarna på att de ville åka på lägerskola igen, innan vi skiljs. "Men Christine, då får du lova att du är lite mer privat", sa en kille och log med hela ansiktet. Själv är jag nöjd över att den eftersträvansvärda balansen, personlig men inte privat, har gått hem.
På avslutningsdagen kommer jag däremot inte ha en proffessionell roll. De där känslorna... som med mina gamla 9:or, för två år sedan. Så sorgsen, tom och gråtmild att jag inte ens åkte med på arbetslagets gemensamma lunch efteråt. Kollegan N från ett annat spår, såg, fångade upp och föreslog en fika på tu man hand. Tack!
Dagens påfyllda energi kom från beröm över roliga arbetsuppgifter, en fin gammal elev som hälsade på (alltid lika kul) och en spontan kram från en förälder.
Psst! Skönt också, att komma hem till golvstädat och diskbänksrent :)
PUSS!
I två dagar har jag stramat upp tyglarna, resonerat och lett gruppen, jobbat med vi-känslan, rivit i det som behöver förbättras, coachat individuellt och samtalat i grupp. Jag har gett energi... och fått!
Idag läste vi ut "I taket lyser stjärnorna" och jag blev som alltid när jag högläser den, ostadig i rösten och blank i ögonen av bokens sista mening. Det är okej att bli rörd - av sorg och av glädje, killar som tjejer, fast vi är stora... ;)
Tanken på att avskedets stund närmar sig känns tyngre och tyngre för varje dag som går. Det kommer att bli tufft. Hade gärna velat vara med dem hela vägen. Slår bort tanken när den kommer - en strategi... för att orka.
Igår kom ungarna på att de ville åka på lägerskola igen, innan vi skiljs. "Men Christine, då får du lova att du är lite mer privat", sa en kille och log med hela ansiktet. Själv är jag nöjd över att den eftersträvansvärda balansen, personlig men inte privat, har gått hem.
På avslutningsdagen kommer jag däremot inte ha en proffessionell roll. De där känslorna... som med mina gamla 9:or, för två år sedan. Så sorgsen, tom och gråtmild att jag inte ens åkte med på arbetslagets gemensamma lunch efteråt. Kollegan N från ett annat spår, såg, fångade upp och föreslog en fika på tu man hand. Tack!
Dagens påfyllda energi kom från beröm över roliga arbetsuppgifter, en fin gammal elev som hälsade på (alltid lika kul) och en spontan kram från en förälder.
Psst! Skönt också, att komma hem till golvstädat och diskbänksrent :)
PUSS!
Kommentarer
Trackback
