christinehenriksson

Magen står i lågor som värsta Valborgselden. Måste skärpa mig nu och ordna upp det här med maten. Inte dricka kaffe, inte te, inte juice, inte tomat, inte Treo min vän. Vet att det inte har med maten att göra... egentligen, psykisk stress artar sig så bara, på den här modellen. Magkatarr - ett ständigt ihåligt sug som bränner och nån slags oidentifierbar hunger som ändå gör det omöjligt att äta.

Det finns en kämpe i mig, att rätt ska vara rätt och att våga gå emot strömmen. Har blivit kallad stridis vid något tillfälle. Jag ser mönster i det som varit. Viljan har alltid funnits, men det har kostat. Jag ger mig bara om det inte är värt det.

En gång kände jag att det inte var det. Jag gav upp och slutade med politiken. Då var jag politiker i min nuvarande förvaltning och inkallad som ersättare i fullmäktige. Partipiskan ven! Jag fick inte rösta med majoritetens förslag (som vi satt i) om ökade anslag till BUN som kompensation för maxtaxan. Vallöftena om mer pengar till skolan var plötsligt bortglömda! "Går du dit, då går jag hem! sa en maktlysten miljöpartist som hellre prioriterade socialnämndens väl och ve. Ett strategiskt rävspel - att minska budgetunderskottet där eftersom vi hade en av våra egna på ordförandeposten. Det skulle vi ha gott av i nästa val, var det tänkt. Jag gick aldrig till fullmäktigmötet den kvällen och inte på några andra partimöten heller för den delen.

Nu ger jag mig inte, har så mycket stöttning. Av nuvarande chef, ny chef, nuvarande arbetskamrater och förvaltning. Det är bara att kavla upp, bita i det sura äpplet och skaffa mig ännu mer skinn på näsan. Älskar bildspråk... Det här kommer att bli bra! Det är den inställningen jag har, måste ha... Men lik förbannat brinner det, i magen.

Ska åka in till stan också och hyra The Reader till Flisan, en slags research för att kunna sätta sig in i och skriva en skildring utifrån mekanismerna bakom en förövares perspektiv - som fångvaktare i ett koncentrationsläger. Offrets perspektiv hade såklart varit lättare, men varför ta den lättaste vägen?

Väl inne i stan ska jag kila in på Vero Moda och prova en romantisk klänning som jag såg i förbifarten för några veckor sedan och inte kan släppa i tanken förrän jag fått prova. Den hade passat till avslutningen, alltid ny klänning till skolavslutningen.



Patrik pushar på att jag ska gå in till sportiga brorsan på Intersport också och äntligen prova ut de där nya joggingskorna, som jag så väl behöver men dragit ut på i det längsta. "Ta nåt lätt och smidigt på dig så att du kan springa ordentligt på löpbandet", var hans expertråd. Ja, jo eller hur? Helst löpartights eller cykelbyxor, om jag ska shoppa vidare sen ;)

Pratade med svärmor innan idag. Jag berömde henne, för att hon har gjort revolution. Mot vadå? Jo, Mors dag. Jag säger som Fylking: "Äntligen!" Äldsta sonen hade visst frågat sin moder om det blev något på Mors dag. "Ja, det blir det", hade svärmor svarat. "Det blir lugnt, för jag tänker inte ha nån middag." Underbart Gittan, coolt! Skit i konventionerna om du inte känner för det. Känner du för det, bjud gärna men när DU vill!

Om någon skulle vara sugen på några trevande men förhoppningsvis kvicka salsasteps tillsammans med mig idag så välkommen hit. Jag kommer att stå framför tv:n med min nya latino tränings-dvd. Har bara tränat power-yoga framför "tjockisen" förut men det kanske är kul. Den som lever får se!

Ha en go lördag!